Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!
fredag, oktober 27, 2006
Mer bilder
Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!
torsdag, oktober 26, 2006
lördag, oktober 14, 2006
Strasse på iTunes
Nu kan man köpa Strasses album Transylvanian Flower eller enstaka låtar direkt på iTunes!!! Länk här!
fredag, oktober 13, 2006
Coverbandssångaren
Strasse ligger i hårda förberedelser för nästa platta. Låtar skrivs, repas på och mejslas med de finaste musikaliska stämjärn för att VI skall vara så nöjda och tillfredställda med slutresultatet som möjligt. Trots att jag borde stå på någon scen någonstans och spela med mitt band, är jag ledig denna fredagskväll.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
onsdag, oktober 11, 2006
Ett parti
Jag röstade inte i årets rikspartival. För mig är att rösta lika egalt som att välja ett fotbolls- eller hockeylag att heja på och slösa energi på.
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
måndag, oktober 02, 2006
Back in the Loop
Aha, nu finns man med på YouTube också. Året är 1999 (tror jag) och giget är med E-Type på RantaRock-festivalen i Finland. Innan oss spelade Diamond Dave Lee Roth, som jag med darrande knän hejade på och skakade hand med. Kolla in en en låt här.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)