fredag, maj 25, 2007

Pappa Zappa










Fan, vad jag saknar honom... Hade en skön Zappa-session härom dagen då jag plöjde igenom några plattor. Tinseltown Rebellions var det länge sedan jag lyssnade på, men vilket album alltså - allt är svinbra, och vilka musiker... phew!
Vinnie Colaiutas trumspel på Bamboozled by Love - ett enkelt 4/4 blueskomp, men med så mycket "kryddor" att varje rytmnerv vibrerar. Han gör ett par riktigt äckliga räkor i interludiet på Easy Meat också, ja, han lirar trummor så det svartnar överlag. Texterna är ju så förbannat roliga också. Rimmen och innehållen är så mästerligt sammanvävda. Fine Girl; Her head´s kinda flat, but the hair cover that. Eller som i slutet på Easy Meat, mitt emellan de två sista; EASY och MEAT: Saw her tiny titties through her seethrough blouse, gotta take that girl to my house. Det var inte alla som fattade vilket samhällsengagemang Zappa hade - han var så insatt i Amerikas politik och orättvisor. Genom ett ironiskt skimmer gick ändå allvaret igenom. Kvinnomisshandel t.ex. Känn på det isande allvaret i textraderna;

I ain’t the type for beggin’
I ain’t the type to plead
If she don’t change those evil ways
I’m gonna make her bleed
She can scream and she can holler
Bang her head all along the wall
If she don’t give me what I want
She ain’t gonna have no head at all


Bamboozled by Love

Som gitarrist var ju Frank helt fenomenal. Vilket makalöst personligt gitarrspel - och så underskattat av så många!
Som sagt, jag saknar Zappa innerligt...

onsdag, maj 16, 2007

16/5-07

I dag är det en recension på en grupp som heter Tough Alliance, i tidningen City Göteborg. Jag har inte en aning om vilka TA är men det är en duo, två unga killar, som nu tydligen är Världsberömda i Sverige. Dom är bäst men får ändå sval kritik av en tös som heter Annah Björk. TA har varit med väldigt länge nu tycker recensenten, ända sedan 2004 tänka sig, och killarna börjar bli lite tröga och är inte lika hungriga sedan debuten. Hon skriver; Eric och Henning har hunnit fylla 25 år, det obstinata har mattats av och de behöver inga basebollträn längre...
Jag undrar vem som spelar elgitarr på plattan?

Så har vår goe lille Herr Nilsson-apa, vad heter han nu igen..? Fredrik var det ja!, Fredrik Reinfeld varit och hälsat på sin avdelningschef borta i Amerikat. Det finns ju en kille här i Sverige som heter Nwapa - mer känd under sitt artistnamn Dr. Alban. Avdelningschefen har ett liknande namn; Gwapa. Inga jämförelser med doktorn i övrigt!
Fredrik säger i nyheterna att han är imponerad av hur påläst, duktig och vältalig Mr. Gwapa är, vilken övertygande, säker och trygg ledare han är och hur jovialiskt tillmötesgående han är... oohhuuuurgghhhghg... phuoh... Jag spydde precis bara, en ganska naturlig reaktion!
Jaja, vår ollonblå statsminister måste ju slicka lite amerikansk bossröv så att han kan prata skit ett tag till här hemma!

Här ett par klipp på The Dynamic Mr. Gwapa;

tisdag, maj 15, 2007

Vitt som Cola

Jaaaa, det var tider det. När folk kunde vara med i TV, påkolade som sillgrisslor och folk bara tyckte att det var sköna snubbar med blodet i kroppen, som man brukar säga.
Jag tar det som han översteprästen i vitt har tagit... Tack!

Tipstack till Magnusson!

tisdag, maj 08, 2007

Kinasyndromet

Det har varit en stooor gitarrmässa här i stan, lördag-söndag, som jag själv via mitt jobb på tidningen FUZZ varit med att arrangera. Nej, jag skall inte Gubbsura över den dåliga mediabevakningen så fort det handlar om gitarrer, TV4 och några tidningar har faktiskt uppmärksammat händelsen.
Jag tänkte på en av världens bästa gitarrister i rockgenren, svenske Mattias "IA" Eklundh, som gjorde clinics och uppträdanden på mässan. Han berättade om den språkförbistring som sker när människor i österled skall tala västerländska. Han själv går under namnet Maathhjaaas Äkraanduuh när han turnérar i Asien.
Det är problemet med "l" och "r" som oftast blir knasigt och roligt. Vi har väl alla hört - Flitelade Läkol, tlettitle klonol...
Även bokstaven "l" byts av någon anledning ut mot ett runt r-ljud, det är alltså inte så att asiater inte kan säga "r", utan bokstäverna byts helt enkelt ut. Jag har själv hört en japan säga; I velly much rike to eat at maakduunardu (MacDonalds).
Det gick en skön story för många år sedan, om en kille som satt på en kinakrog och beställde in Tre Små Rätter. Uppenbarligen talade den asiatiske servitören svenska med någon bakom disken som tog hand om beställningen - för killen fick in, på en bricka, Tre Små Lättöl. När han sade att; nej, jag beställde Tre Små Rätter, svarade servitören; Aaahhh, jag fölstol - du ska ha Tle Små Lättel...
Om det är sant vet jag inte men det är iallafall lätt loligt.
En självupplevd story är när jag satt med i juryn och husbandet på Rock-SM 1987. Vi var ett gäng som turnérade runt i landet, då det var tävlingar i olika städer. Tiden var oftast knapp så när vi stannade till en gång för att käka på en kinakrog i någon stad, tog vi beslutet att alla skulle äta samma rätt och dricka någorlunda lika - för att underlätta för kocken och få käket snabbt. Det blev Friterat Fläsk och till efterrätt Friterad banan samt folk- och starköl. Vi gjorde beställningen och den asiatiske servitören gjorde en sammanfattning, pekandes med hela handen på var och en; Fokkool, fokkool, stakkool, fokkool, stakkool, stakkool, fokkool - Flääääs Flitela - Fitta Banan!
På kinakrogarna har servitörerna dessutom en spooky förmåga att ta upp enorma beställningar och komma ihåg dessa utan att använda sitt servitörblock.
Jag skulle en gång luncha med några arbetskamrater när jag jobbade ett tag på Musikbörsen. En kille var lite petig med käket och tog god tid på sig att göra stora ändringar i lunchmenyn - inga nötter hit, extra lök dit, sötsur sås brevid här och extra curry där. Det tycktes inte vara någon hejd på ändringarna, men tjejen tog det lugnt, nickade och sade ahhm, ahhm till varje extra ändring - när det hela var klart vände hon på huvudet och skrek; Kaaiii!, in i luckan till köket - så var den beställningen gjord...

fredag, maj 04, 2007

Tat lugnt

Visst har vi ett härligt comunity här på bloggen. Det tjafsas och bollas kommentarer högt och lågt - riktigt kul!
Reverend tycker att jag skall chilla ut nu och släppa taget om mitt sura hat till kritiker, och han har givetvis rätt i det och att Rock och gitarrmusik alltid kommer att vara No.1. Oavsett vad idioter i media tycker, gott så!
Men, nu måste jag ta upp en alarmerande (för vissa) point som jag har gjort, lite i marginalen sådär. Jag har hintat om att jag skall lägga av att spela... och nu har det kommit både telefonsamtal och vanliga mejl från folk som ändå någonstans gillar Abbeys lir! Kaj Zack ringde ifrån Kungliga Huvudstan och var riktigt orolig - han förbjöd mig att sluta. Tat lugnt Zacken - det är ingen fara!
Nåväl, det är lika bra att förklara här på "framsidan" och inte baktill i kommentarerna.
Det är sant att jag faktiskt tycker att det känns mindre och mindre relevant att lira... på det viset jag gör idag. Att få mig att sluta spela på min gitarr låter sig nog inte göras - men jag känner att det får vara slut på ett hundraprocentigt fokus på att BARA lira musik. Jag tänker alltså sälja av 90% av min maskinpark och bara behålla några riktigt fina guror, om inte annat än som pensionsförsäkring, samt alla de förstärkare och högtalarlådor som inte används.
Förr i tiden sket jag i byxorna om jag inte hade ett gig varje vecka. Nu tänker jag kanske bara kissa på mig en aning om det blir, typ säg; ett eller två gig om året. Strasse skall jag givetvis spela med så länge jag kan och får - men jag tänker tacka nej till alla andra projekt som ändå inte leder någonvart.
Jag skall nära ett annat stort intresse och det är Akvaristik... alltså, akvariefiskar... Jahaaa, flabba på bara! Men det är sannerligen rogivande med akvarium och jag har hållt på med det i lönndom i cirka 35 år - så jag är inget torskyngel!
Sedan har jag tankar på att ta MC-kort och köpa en riktigt fet hoj.
Tja, värre än så är det inte - men det är ett stort steg för min del, att faktiskt transformera en stor del av mitt liv till ett minimum. Jag tror det kan vara nyttigt för både mig och musikrecensenter - annars sitter jag nog snart och spikar pall...

torsdag, maj 03, 2007

Dagens

Läste lite nyheter, åtkomligt för "normalt" folk, idag. Kul!
Expressens och GT:s löpsedlar basunerade ut, i krigstidstypsnitt, den oerhörda nyheten att om man betalar 59 spass för dagens blad får man en James Bondfilm "på köpet". Behöver dom få upp försäljningssiffrorna månne?
Har inte hunnit ladda upp batteriet i moppen ännu, så jag fick ta bussen - och därmed läsa Metro en stund.
En trend bland allt fler barn/ungdomar är att kasta sig och hoppa mellan hustak och väggar - i Spindelmannnen-stil. Det kallas; le parkour. Ett av barnen berättade att det känns befriande och att aggressionerna rinner av som vatten på en oljad blixt efter ett livsfarligt pass. Tja, det är väl OK tycker jag - själv har jag bankat på en elgitarr i 30 år för att uppnå samma resultat. Skönt förresten att den delen av livet äntligen är till ända - det är i stort sett slutspelat för min del!
Tanken som ändå börjar ta form i mitt huvud när jag läser det är att ett likadant beteende kunde ses hos ett fåtal människor förr i tiden som hade en "äventyrsgen" påkopplad, alltså en lust att utmana ödet genom att klättra på höga höjder, gå på lina mellan skyskrapor o.s.v. Det fanns alltså folk som gillade att utsätta sig för livsfara - men ganska få. Nu är det en vanlig hobby och sysselsättning. Det är en enorm energi som måste få utlösas - hmmmm, undrar varför...?

Mitt under kommande folkfest; Göteborgsvarvet, får staden, och sverige faktiskt, besök av NATO i form av den största marina militärövningen i modern historia. 17 nationer deltar och gissa var de tänker parkera sina örlogsfartyg? Jo, i Frihamnen...
Göteborgs stad, kommun och människor har inte fått någon förfrågan om vi tycker detta är OK. Nej, regeringen har gett klartecken - vi måste lyda. Vi har en kärnvapenfri zon här och dessa fartyg kan vara bestyckade med kärnvapen. Det är förvisso något jag inte bryr mig speciellt mycket om, men det är principen, sättet det går till på som får mig att tänka i ytterligare en sväng. Göran Johansson säger att när man frågar de länder som har båtarna (USA) om de är kärnvapenbestyckade, får man överhuvudtaget inget svar på detta. Men anlägga här skall man oavsett om stadens folk vill det eller ej. Sedan kan vi snacka om neutralitet och kärnvapenfria zoner hur mycket vi vill.
Tänk i ett större, lite allvarligare scenario nu; vad hindrar sagda makter att lägga till här, när de vill och under vilka omsttändigheter som helst. Om vi i "fredstid" inte har ett skit att säga till om, vad har vi att komma med i en krigssituation? Nada!
Ungefär som att gå in på HA:s motorgård och slå upp ett tält och säga; jag skall tälta här, för jag är neutral... Fat Chance!

George Bush har inlagt veto mot en lag i kongressen om att inleda reträtten från Irak. Han säger; "Att sätta en frist för reträtt är som att bestämma tid för misslyckande och det vore oansvarigt"...
Läs det citatet ett par gånger och fundera en stund. Det är ungefär samma sak som att råna en bank för att skaffa pengar till sin familj och samtidigt veta att det man gör är helt fel och från början helt misslyckat. Dessutom är banklokalen för längesedan tom och huset en rivningskåk.
Apan är där för att stanna - period! Take that to the bank!

De manliga musikjournalisterna skjuter sats efter sats av kritiker-jizz i byxorna, och de kvinnliga lämnar långa snigelspår efter sig över sommarens nya fantastiska plåga; "Dunka mig gul & blå", en låt som lagts ut på nätet av en tjej som heter Frida.
Det är bra jobbat av Frida tycker jag - helt OK. Låten har laddats hem 65 000 gånger redan och en singel skall släppas, och i sommar kommer debut-CD:n. Allt är med andra ord smort och klart - inga problem, toppenmusik och, som sagt, recensenterna jublar...
Kommentarer överflödiga!