Det här inlägget riktar sig en aning till Roma, som jag har så många diskussioner med i kommentarsavdelningarna under inläggen. Vi har lite olika sätt att betrakta skeenden som utspelar sig världen omkring oss. Vi lutar oss mot olika "kataloger" när vi diskuterar. Romas katalog innehåller vedertagna fakta, som är accepterade av en konsensus. Dessa fakta kan med andra ord tas för helt sanna, eller åtminstone brett accepterade av i stort sett alla. Min katalog innehåller inte vedertagna fakta, utan måste katalogiseras som idéer, teorier och tankar som konsensus inte accpeterar och som däför inte heller betraktas som sanna eller sannolika.
Roma vill att jag skall lägga fram fakta för att en diskussion skall kunna föras. Roma har alltså en helt normal och sund skepsis - men problemet är att de fakta jag kan lägga fram i grund och botten inte är accepterade som... just fakta.
När jag skriver "mina idéer" så är det absolut inte mina idéer och teorier jag menar. Det är andras arbete jag refererar till. Jag har genom vetgirighet "snubblat" över andra människors hårda arbete och forskande - och deras idéer sammanfaller ungefär med hur jag uppfattar saker och ting. Jag har inte gjort någon forskning själv, utan enbart läst, lyssnat och lärt mig vad andra har kommit fram till.
Jag har ingen rätt att säga åt andra vad de skal tycka och tänka. Var och en har sina egna olika unika sätt att införskaffa information som "ringer sant" med dennes uppfattning. Jag har ingen rätt att påverka någon annan människas tankebanor. Men, jag kan släppa en idé rakt ner på marken, peka på den och säga; titta, vilken konstig grej som ligger här - om du vill, kan du komma hit och kolla du också. Ungefär så.
För varje diskussion krävs det dock att man kan backa sina idéer med fakta i någon form. Jag vet att Roma inte har lust att läsa långa artiklar och kolla på filmer - men det är tyvärr (nästan) det enda sättet att hänsvisa till de ställen där jag hämtat den information jag bygger mina små "lustigheter" på, här på bloggen.
Ett annat stort bekymmer är den enorma "lök" av olika ämnen och ställen där man kan inhämta fakta - och sedan hänvisa till. Det vi diskuterar är inte ett enda ämne utan hundratals, som vävs samman på ett mycket intrikat vis.
Roma vill liksom veta var jag får mina grejer ifrån - alltså se ett större sammanhang, och få en förklaring. Ta det här med konstruerade sjukdomar och vaccin till exempel. Jag förstår helt och fullt att Roma vill att jag skall backa det jag säger med fakta. Det är dock inte så alldeles lätt faktiskt. Jag skulle isåfall behöva hänvisa till en enorm mängd "papper" och ärligt talat - det låter sig inte riktigt göras på ett bra sätt...
Jag har funderat ganska mycket på om det finns något lätt sätt att knyta samman en "programförklaring", så att Roma kanske kan se det sammanhang jag ser.
En mycket god vän och likasinnad gav mig ett uppslag - och det är (sorry Roma) att faktiskt länka till ett par filmer igen.
Det finns en hel del bra filmer som tar upp massor av intressanta saker, bland andra det jag ofta skriver om här på BM.
Två bra "dokumentär"-rullar är de jag länkar till nedan. De är långa, den första är två timmar lång - den andra är en och en halv timma.
Dessa filmer tycker jag är bra som introduktion till någon som är intresserad men inte är bevandrad.
Nu vet jag att Roma är sjukt trött på mig och mitt gaggande, men jag vet också att han är nyfiken. Så, jag lägger länkarna här som en ren service - finns nyfikenheten och intresset där så kolla gärna! Annars, bara gå förbi.
ESOTERIC AGENDA
KYMATICA
onsdag, oktober 21, 2009
tisdag, oktober 20, 2009
En liten repris på vitamin D och grishostan
Om du har dubier om hur du skall göra med vaccination mot svininfluensan, kan den här artikeln vara intressant att läsa;
Klicka Här
Klicka Här
måndag, oktober 19, 2009
Att dra streck mellan prickarna
För några inlägg sedan lade jag in en länk till en dokumentärfilm som handlar om USA, dess politik och skeenden i världen i stort. Vad filmen tar upp är ”old news” för min del – och det finns en uppsjö liknande filmer, några riktigt bra och andra lite mer… vad skall vi säga? Obskyra kanske, eller lite barnsliga, till och med.
Om man, som jag, är intresserad av att titta lite bakom kulisserna på de politiska och vetenskapliga ”scenerna” märker man snart att det pågår dubbla budskap, ett ”knowhow” som riktar sig mot dem som forskar och undersöker – och ett helt annat som riktar sig mot folk i allmänhet. Det räcker inte med dessa budskap, det finns fler lager och vill man ha reda på lite grejer är det en rejält stor lök man måsta skala.
När jag ”hintar” om någon grej i något ämne, är detta till att börja med bara en pytteliten del av något större, bara en detalj i en större mosaik. Det funkar egentligen inte att slänga in en filmlänk eller en idé och tro att det skall gå att diskutera detta enhetligt. Jag vet faktiskt inte varför jag ändå gör det? Det kan bero på att jag under ungefär 15 års tid plöjt en hel del material som handlar om och knyter ihop ämnen inom just politik, vetenskap, religion och teoretiskt ”vetande” – och att man liksom blir sugen på att dela med sig av det man lär sig. Det är en ständig process och det svåraste är att vara objektiv. Man måste inse att det blir tvunget att refusera invanda tankemönster och att hela tiden uppdatera sitt sinne och utvidga sin syn på saker och ting.
Det är roligt att lära sig nya saker. Det är roligt att vända och vrida på teorier, att anamma några och att avvisa andra. Det är roligt att hela tiden upptäcka att det finns en högst levande dynamik i att lära sig nya saker och upptäcka att gamla idéer och teorier kanske inte alltid fungerar idag.
Hur skall man förmedla den känslan? Jo, man kan försöka att med ett blinkade öga tala om vad man tycker och tänker. Detta medför givetvis att man blir sedd som en kuf och knasboll. Det är ålrajt och gör mig egentligen inte så mycket – men kan givetvis vara lite tröttsamt. Ett annat sätt är att visa en film eller någon artikel som tar upp något man tycker är intressant. Problemet med det är att folk i allmänhet inte är mottagliga för att titta på dokumentärer och läsa artiklar i ämnen som inte intresserar dom. Fullt förståeligt och accepterbart! Men, det går då heller inte att föra ett sansat samtal om de ämnen som dessa filmer eller artiklar handlar om. Grunden för samtalet är alltså inte ställd på lika nivå – och det kan bero på att ett övergripande sammanhang inte existerar. Man diskuterar med flera olika ”manualer” skulle man kunna säga. Om det fanns en enda manual för alla hemmets ”prylar” och en diskuterar sidan 14 i manualen (som kanske handlar om TV:n) och den andre diskuterar sidan 267 (som kanske handlar om tvättmaskinen) så blir diskussionen ganska sned.
Ett av de ämnen som intresserar mig djupt är den gamla torra ”absolut sanna” Darwinismen. Ett ämne som är så söndertrasat av olika grupper att man faktiskt har svårt att hänga med.
Här är en ytterligt bra och lättläst artikel som tar upp detta – och svårigheten att diskutera ämnet, mycket på grund av invanda tankegångar som absolut inte får rubbas.
Klicka här för att läsa artikeln
Om man, som jag, är intresserad av att titta lite bakom kulisserna på de politiska och vetenskapliga ”scenerna” märker man snart att det pågår dubbla budskap, ett ”knowhow” som riktar sig mot dem som forskar och undersöker – och ett helt annat som riktar sig mot folk i allmänhet. Det räcker inte med dessa budskap, det finns fler lager och vill man ha reda på lite grejer är det en rejält stor lök man måsta skala.
När jag ”hintar” om någon grej i något ämne, är detta till att börja med bara en pytteliten del av något större, bara en detalj i en större mosaik. Det funkar egentligen inte att slänga in en filmlänk eller en idé och tro att det skall gå att diskutera detta enhetligt. Jag vet faktiskt inte varför jag ändå gör det? Det kan bero på att jag under ungefär 15 års tid plöjt en hel del material som handlar om och knyter ihop ämnen inom just politik, vetenskap, religion och teoretiskt ”vetande” – och att man liksom blir sugen på att dela med sig av det man lär sig. Det är en ständig process och det svåraste är att vara objektiv. Man måste inse att det blir tvunget att refusera invanda tankemönster och att hela tiden uppdatera sitt sinne och utvidga sin syn på saker och ting.
Det är roligt att lära sig nya saker. Det är roligt att vända och vrida på teorier, att anamma några och att avvisa andra. Det är roligt att hela tiden upptäcka att det finns en högst levande dynamik i att lära sig nya saker och upptäcka att gamla idéer och teorier kanske inte alltid fungerar idag.
Hur skall man förmedla den känslan? Jo, man kan försöka att med ett blinkade öga tala om vad man tycker och tänker. Detta medför givetvis att man blir sedd som en kuf och knasboll. Det är ålrajt och gör mig egentligen inte så mycket – men kan givetvis vara lite tröttsamt. Ett annat sätt är att visa en film eller någon artikel som tar upp något man tycker är intressant. Problemet med det är att folk i allmänhet inte är mottagliga för att titta på dokumentärer och läsa artiklar i ämnen som inte intresserar dom. Fullt förståeligt och accepterbart! Men, det går då heller inte att föra ett sansat samtal om de ämnen som dessa filmer eller artiklar handlar om. Grunden för samtalet är alltså inte ställd på lika nivå – och det kan bero på att ett övergripande sammanhang inte existerar. Man diskuterar med flera olika ”manualer” skulle man kunna säga. Om det fanns en enda manual för alla hemmets ”prylar” och en diskuterar sidan 14 i manualen (som kanske handlar om TV:n) och den andre diskuterar sidan 267 (som kanske handlar om tvättmaskinen) så blir diskussionen ganska sned.
Ett av de ämnen som intresserar mig djupt är den gamla torra ”absolut sanna” Darwinismen. Ett ämne som är så söndertrasat av olika grupper att man faktiskt har svårt att hänga med.
Här är en ytterligt bra och lättläst artikel som tar upp detta – och svårigheten att diskutera ämnet, mycket på grund av invanda tankegångar som absolut inte får rubbas.
Klicka här för att läsa artikeln
lördag, oktober 17, 2009
Passa på att ta en sån här också!
Nu när Grissnuvan härjar som tokstolligast och kanylerna viner i luften - kan det kanske vara läge att trycka in en sån här också - se reklamfilm nedan. USA är världsledande i mycket!
fredag, oktober 16, 2009
Är denna grejen sann då?
Utan att riskera (tror jag) att idiotförklaras som en galen konspirationsteoretiker så kan man fundera på vem Nobels fredspris gick till detta året...? Jojo, Obama!
Känn på den!
Kanske dags att ge det postumt till Adolf Hitler nästa år? Nej, det går ju inte, då är priset vikt för Netanyahu.
torsdag, oktober 15, 2009
onsdag, oktober 14, 2009
En och en halv timme av din tid
Jag skulle vilja uppmana de som frekventerar den här lilla obetydliga bloggen att vika en och en halv timme av tid till att kolla den här dokumentären;
The New American Century
Jag skulle också vilja utmana dig att inte kommentera det här inlägget om du inte sett hela dokumentären.
Jag räknar iskallt med noll kommentarer!
The New American Century
Jag skulle också vilja utmana dig att inte kommentera det här inlägget om du inte sett hela dokumentären.
Jag räknar iskallt med noll kommentarer!
tisdag, oktober 13, 2009
Tyken i Yorkshire
Jag gillar ord, språk och luskar gärna i var vissa, speciellt här i västsverige, ord härstammar ifrån. Det finns ett jävla gôtt ord; tyken, som är lite mystiskt. Hur man än letar kommer det inte så många förklaringar på var ordet tyken (ung. uppkäftig) kommer ifrån, varför ordet "heter" som det gör.
Jag har en liten teori dock; I Yorkshire, England, finns det lokalt en beskrivning på Yorkshireborna - dessa anses allmänt nämligen vara lite buffliga, uppkäftiga, brutala och ouppfostrade. Detta är ju givetvis en grov generalisering - ungefär som att alla Göteborgare är goa å glada. I Yorkshire säger man om lokalbefolkningen att den är; Tyke, vilket betyder just; brutal, ouppfostrad. -"Yes, we are somewhat tyke here in Yorkshire".
Hmm... kanske inte så konstigt att Göteborg traditionellt kallas; Lilla London, eller skulle Göteborg även kunna kallas Lilla Yorkshire?
Jag har en liten teori dock; I Yorkshire, England, finns det lokalt en beskrivning på Yorkshireborna - dessa anses allmänt nämligen vara lite buffliga, uppkäftiga, brutala och ouppfostrade. Detta är ju givetvis en grov generalisering - ungefär som att alla Göteborgare är goa å glada. I Yorkshire säger man om lokalbefolkningen att den är; Tyke, vilket betyder just; brutal, ouppfostrad. -"Yes, we are somewhat tyke here in Yorkshire".
Hmm... kanske inte så konstigt att Göteborg traditionellt kallas; Lilla London, eller skulle Göteborg även kunna kallas Lilla Yorkshire?
lördag, oktober 03, 2009
fredag, oktober 02, 2009
22 dagar...
… tog det att återvända hit. Ja, jag kunde inte hålla mig – dels på grund av att jag fått ganska många kommentarer om att det är synd att jag inte bloggar mer, eller rättare sagt, att jag tog en liten timeout – dels också för att jag har lust att skriva ibland. För mig är bloggandet en ventil för att lätta lite på trycket angående saker som jag finner… hmmm… knasiga i tillvaron.
Jag har, tro det eller ej, tittat lite på TV den senaste tiden. TV för mig har alltid varit ett naturligt och trevligt sätt att döda tid på, en typ av avkoppling som är rejält beroendeframkallande. Men, de senaste åren har jag tittat mindre och mindre – för att nu faktiskt inte titta alls under långa perioder. Det tar endast några veckor att inse att tiden då TV:n inte är påslagen är så mycket mer givande. Man hinner med massor av annat och en fantastisk frihetskänsla infinner sig. Det är alltså ett av ”programmen” som raderas i sinnet – man frigör sig från en av myriader av programmeringar som dagligen styr människans tänkande och handlande.
Nåväl, vad som slår en omedelbart när man tittar lite mer regelbundet är hur vanvettigt dåliga TV-program det produceras. SVT gör fortfarande kvalitetsproduktioner men har nu i ett av sina debattprogram anställt en avskyvärd kvinnlig programledare som är så influerad av amerikansk programledarstil att man baxnar. Hon leder ett debattprogram men är själv den enda som får lov att diskutera. Hon avbryter alla deltagare bara några sekunder in i replikerna och tar glasklar ställning för eller emot – vilket en duktig debattledare håller sig för god för.
Detta är det amerikanska sättet att debattera; den som gapar högst är den som har rätt!
Innan jag fortsätter; Nej, jag hatar inte USA och dess människor – hur skulle jag kunna göra det? Min dotter är född i Sverige men uppvuxen i USA och jag har på grund av detta besökt staterna, främst New York, där hon bodde under sin uppväxttid. Amerika är vackert, vansinnigt vackert och människorna där är verkligen vänliga och hjälpsamma, duktiga och fantastiska på alla vis – ja, jag skulle gärna bo där om det var möjligt. Amerikansk kultur är mångfacetterad och innehåller otroligt mycket bra, allt ifrån författare, musiker, konstnärer till vetenskapsmän, forskare o.s.v.
Men, det finns ett stort glapp mellan de amerikaner som använder, eller rättare sagt, tillåts använda sina hjärnor – och de som inte gör det. Mediakulturen, främst TV och musik, är dock designad för att så många människor som möjligt inte skall tänka – det har lagts en bedövande tjock filt över ”hjärnorna” i amerikansk mediekultur under lång tid.
Varför jag tar upp detta är att jag märker en enorm amerikanisering av svensk media. Kolla bara på reklamen. När TV4 startade var reklamblocken satta mellan programmen och det kändes ganska naturligt och OK på något vis. Nu finns det en uppsjö kanaler, och det är ju bra, men också en uppsjö reklamavbrott i programmen. Under ett entimmesprogram var det för några år sedan ”normalt” med tre avbrott – ett var tjugonde minut. Nu är det fyra, och ibland fem reklamavbrott. Ett entimmesprogram är nu egentligen bara ungefär fyrtio minuter långt och snart är reklamtiden lika lång som själva programmet, alltså 50/50.
Men, det är framförallt innehållet i programmen som är viktiga – tittar vi på svenska program finns det än idag en hel del produktioner som är OK, men också väldigt många som är direkt idiotiska. Och kollar vi på amerikanska program och shower så får man verkligen hålla sig i stolskarmarna för att inte svimma.
Om vi bortser ifrån att USA fortfarande ”bleepar” vissa ord, vilket i sig är så korkat att man bara på grund av detta tappar balansen, är det heller inte i amerikanska program tillåtet att nämna vissa kroppsdelar och funktioner. Jag såg för några dagar sedan ett amerikanskt program som riktade sig till yngre människor och som kallades någonting i stil med ”allt du vill veta om kroppen, sex och relationer – men inte vågat fråga om”. Det var en kille i läkarrock som ledde programmet och till sin hjälp hade han en stab på tre stycken, förmodligen läkare och psykologer, också iklädda vita läkarrockar. Man läste upp tittarfrågor och kunde inte riktigt nämna de områden på kroppen som frågorna handlade om – utan gjorde istället vansinniga språkliga omsvep, eller omvägar för att säga det som alla redan vet vad det är…
Tittarna behandlades alltså redan i detta skede som barn eller idioter.
Som om detta inte var nog, så var i stort sett alla råd man gav på de mest fundamentala problemställningar att det fanns en lösning i tablettform… Ja, det är sant! På rent relationsmässiga problem rekommenderades att söka läkarhjälp och i slutändan få ett piller som kunde hjälpa till att lugna och ändra sättet man betedde sig på…
Detta fick mig att faktiskt må illa.
Jänkarna har ett stort problem, och det är att man är otroligt respektfull inför auktoriteter – allt från programledare till politiker. Dessa går helt enkelt inte att ifrågasätta. Skulle du till exempel vilja sitta hos Dr. Phil och bli domderad?
Ålrajt, jag lägger in två youtubelänkar på en programledare som heter Bill O’Reilly (Fox News – go figure) som jag tycker är så vidrig att man måste kolla in honom. Titta på hur han behandlar de som inte delar hans åsikt, hur han låter stänga av ljudet på den andre som talar och framför allt hans samtalsretorik. Det här den programledare som har mest tittare – och de flesta tycker att han är bra… rätt… och riktig…
Vad tycker du?
Jag har, tro det eller ej, tittat lite på TV den senaste tiden. TV för mig har alltid varit ett naturligt och trevligt sätt att döda tid på, en typ av avkoppling som är rejält beroendeframkallande. Men, de senaste åren har jag tittat mindre och mindre – för att nu faktiskt inte titta alls under långa perioder. Det tar endast några veckor att inse att tiden då TV:n inte är påslagen är så mycket mer givande. Man hinner med massor av annat och en fantastisk frihetskänsla infinner sig. Det är alltså ett av ”programmen” som raderas i sinnet – man frigör sig från en av myriader av programmeringar som dagligen styr människans tänkande och handlande.
Nåväl, vad som slår en omedelbart när man tittar lite mer regelbundet är hur vanvettigt dåliga TV-program det produceras. SVT gör fortfarande kvalitetsproduktioner men har nu i ett av sina debattprogram anställt en avskyvärd kvinnlig programledare som är så influerad av amerikansk programledarstil att man baxnar. Hon leder ett debattprogram men är själv den enda som får lov att diskutera. Hon avbryter alla deltagare bara några sekunder in i replikerna och tar glasklar ställning för eller emot – vilket en duktig debattledare håller sig för god för.
Detta är det amerikanska sättet att debattera; den som gapar högst är den som har rätt!
Innan jag fortsätter; Nej, jag hatar inte USA och dess människor – hur skulle jag kunna göra det? Min dotter är född i Sverige men uppvuxen i USA och jag har på grund av detta besökt staterna, främst New York, där hon bodde under sin uppväxttid. Amerika är vackert, vansinnigt vackert och människorna där är verkligen vänliga och hjälpsamma, duktiga och fantastiska på alla vis – ja, jag skulle gärna bo där om det var möjligt. Amerikansk kultur är mångfacetterad och innehåller otroligt mycket bra, allt ifrån författare, musiker, konstnärer till vetenskapsmän, forskare o.s.v.
Men, det finns ett stort glapp mellan de amerikaner som använder, eller rättare sagt, tillåts använda sina hjärnor – och de som inte gör det. Mediakulturen, främst TV och musik, är dock designad för att så många människor som möjligt inte skall tänka – det har lagts en bedövande tjock filt över ”hjärnorna” i amerikansk mediekultur under lång tid.
Varför jag tar upp detta är att jag märker en enorm amerikanisering av svensk media. Kolla bara på reklamen. När TV4 startade var reklamblocken satta mellan programmen och det kändes ganska naturligt och OK på något vis. Nu finns det en uppsjö kanaler, och det är ju bra, men också en uppsjö reklamavbrott i programmen. Under ett entimmesprogram var det för några år sedan ”normalt” med tre avbrott – ett var tjugonde minut. Nu är det fyra, och ibland fem reklamavbrott. Ett entimmesprogram är nu egentligen bara ungefär fyrtio minuter långt och snart är reklamtiden lika lång som själva programmet, alltså 50/50.
Men, det är framförallt innehållet i programmen som är viktiga – tittar vi på svenska program finns det än idag en hel del produktioner som är OK, men också väldigt många som är direkt idiotiska. Och kollar vi på amerikanska program och shower så får man verkligen hålla sig i stolskarmarna för att inte svimma.
Om vi bortser ifrån att USA fortfarande ”bleepar” vissa ord, vilket i sig är så korkat att man bara på grund av detta tappar balansen, är det heller inte i amerikanska program tillåtet att nämna vissa kroppsdelar och funktioner. Jag såg för några dagar sedan ett amerikanskt program som riktade sig till yngre människor och som kallades någonting i stil med ”allt du vill veta om kroppen, sex och relationer – men inte vågat fråga om”. Det var en kille i läkarrock som ledde programmet och till sin hjälp hade han en stab på tre stycken, förmodligen läkare och psykologer, också iklädda vita läkarrockar. Man läste upp tittarfrågor och kunde inte riktigt nämna de områden på kroppen som frågorna handlade om – utan gjorde istället vansinniga språkliga omsvep, eller omvägar för att säga det som alla redan vet vad det är…
Tittarna behandlades alltså redan i detta skede som barn eller idioter.
Som om detta inte var nog, så var i stort sett alla råd man gav på de mest fundamentala problemställningar att det fanns en lösning i tablettform… Ja, det är sant! På rent relationsmässiga problem rekommenderades att söka läkarhjälp och i slutändan få ett piller som kunde hjälpa till att lugna och ändra sättet man betedde sig på…
Detta fick mig att faktiskt må illa.
Jänkarna har ett stort problem, och det är att man är otroligt respektfull inför auktoriteter – allt från programledare till politiker. Dessa går helt enkelt inte att ifrågasätta. Skulle du till exempel vilja sitta hos Dr. Phil och bli domderad?
Ålrajt, jag lägger in två youtubelänkar på en programledare som heter Bill O’Reilly (Fox News – go figure) som jag tycker är så vidrig att man måste kolla in honom. Titta på hur han behandlar de som inte delar hans åsikt, hur han låter stänga av ljudet på den andre som talar och framför allt hans samtalsretorik. Det här den programledare som har mest tittare – och de flesta tycker att han är bra… rätt… och riktig…
Vad tycker du?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)