Burgundy Mist: februari 2008

Precis efter det att jag tagit mig loss från den oerhört krävande och framtidsbejakande, tvååriga Sociala linjen på gymnasiet, hade vi en genomgång då klassföreståndaren skulle ge lite goda råd och likaledes goda ord inför framtiden till oss ”elever”. Han tackade alla för ett par givande år och kände nog genuint att han ledsagat de flesta lammen till en säker framtid i ett Sverige som på den tiden fortfarande svullnade av förväntansfulla samhällsadepter. ”Tack-skall-du-ha”-samtal och ”lycka-verkligen-till”-dunk i ryggen utdelades till alla utom… till… just… Ja, du gissar såklart rätt; Moi!
När jag stegade fram för att emottaga de bibelpapperstunna ark som innehöll mina betyg – de bestod mest av nollor och enstaka ettor – så sade han bara; Jaha Mats, det skulle vara intressant att veta vad det skall bli av dig?

För en gångs skull, och jag lovar, det är inte ofta, hade jag mål i munnen och svarade, precis så snabbt som en tvåårig-social-linje-utbildad yngling ofta gör; Det, majjen, skall du få läsa om i tidningarna! (På den tiden visades inte pop och rock i TV, datorer fanns inte, utan sådant dravel skrevs det om i papperstidningar…)

Fränt svar, va? Jo, och jag vet att han läste om och såg mig i tidningarna några år senare.

MEN, som Tony Irving i Let’s Dance säger, innan jag blev den framgångsrika Rockstjärna jag är idag var jag tvungen att ”göra några hundår” som det brukar heta.
Mitt första gig, direkt efter gymnasiet, var en ettårig anställning som assistent åt en handikappad kille, Anders, på Kungsladugårdsskolans särbehandlingsavdelning för utvecklingsstörda, här i GBG. Jag sökte jobbet själv – av den anledningen att jag alltid har känt för de avvikande och de med handikapp och svårigheter.
Under tiden jag var assistent åt Anders lärde jag mig de utvecklingsstördas, CP-skadades och Downs syndrom- (mongos) -drabbades lingo. Jag lärde mig att förstå deras ”jive”, deras ”vibe” och deras fullkomligt 100% vänliga mänsklighet.
Om det är några människor på den här planeten som har fullkomlig kvalitet, när det gäller mänskligt hyfs och vett, så är det dessa bröder och systrar!

Så kommer då en TV-serie; I en annan del av Köping – som jag tittar på med en igenkännande glädje. Här är ett gäng ”knärtar” som det faktiskt är svårt att inte gilla. Vi måste dock ha klart för oss att ”allt” de gör inte är spontant – mycket är manus – för att vi ”normala” skall känna igen oss. De här människorna ”kanske inte riktigt” har det så lätt som serien vill få oss att tro – det ligger mycket mer svårigheter och ”hardships” bakom det vi, ganska glättat, får se.

Nu är det så här; Jag heter Mats… I TV-serien finns det en tjock kille som också heter Mats. Vi är väldigt lika! Vi är tjocka båda två. Vi blir trötta och gnider oss i ögonen när någon ställer enormt svåra men helt nomala frågor till oss. Vi har svårt att ge tjejen en vettig present på årsdagen av förhållandet. Vi har samma frisyr. Vi har under en längre period velat ha körkort båda två. Vi har båda två kört in i staket och hört bilskolläraren säga; Det här får vi ta om nästa gång. Vi har båda svarat, Jaaadå – det gör vi!
Skillnaden är att TV-seriens Mats fanimej fick ett jävla körkort – jag fick inget när jag körde upp…
Jaja, OK – han fick bara ett moppe-bil-körkort… Men vilken jävla cool moppe-bil han ändå kör. Den går bara i 45, but what the fuck – det är ju en jävla bil… fyra hjul med dörrar och grejer och prylar… mycket mer avancerat än den tvåhjulade moppe jag kör… så nu jävlar SKALL jag ta ett sånt moppe-bils-kort som han Mats i TV-serien har tagit – EN SÅN BIL SKALL JAG HA – sådetså!
Kan han – så kan jag!