Jamen, men se på självaste faahaan, hittade jag ändå inte en bild på Fru Dahlgren (och fuckin´ Abbey)... eller är det Attling de heter?
lördag, september 30, 2006
Abbey (Adam) och Efva
Jamen, men se på självaste faahaan, hittade jag ändå inte en bild på Fru Dahlgren (och fuckin´ Abbey)... eller är det Attling de heter?
Fredagskväll
Folk är (o)vänliga nog att mejla mig diverse bilder från då och nu. För ett tag sedan fick jag denna bild, tagen en fredagskväll, i Sälen, om jag inte missminner mig. Nåväl, bilden är i alla fall från ett gig med den underbara Efva Attling (skall kolla i arkiven om det faktiskt inte finns andra freakiga bilder från den turnésvängen). Vi gjorde två sketasköna turnéer tillsammans i alla fall, runt 1985 sisådär. Efvas man - vid tillfället - Niklas Strömstedt - var väldigt intresserad av att vilja visa mig femsträngade Keith Richards-ackord, för att, så att säga, rocka till det litegranna... Är vi inte uppfödda med dessa ackord, liksom från födseln, redan?
Vid tillfället då bilden är tagen bollade jag med turnéer med så olika artistintressen som Anne-lie Rydé, Ratata, Rickfors och bland andra, Vargtass - (Duane Loken - jag återkommer till den "killen" i ett senare inlägg) och brittiska Ultravox.
And now, for something completely different;
Förra fredagen och lördagen, eller rättare sagt, - helgen, spelade jag musik (som det brukar kallas i vissa kretsar) - live...
Denna helgens fredag satt jag skönt nermonterad i soffan med några flaskor vin för att faktiskt taga risken att titta på TV och därigenom få hjärnan genomgrillad med skit och elände... Skit och elände blev det på SVT i någonting som kallas Musikbyrån Live... Efter några minuter med det var jag tvungen att byta kanal, och sisådär, hamnade jag inte mitt i Idol, detta underbara inferno av musikalisk limbo. Jag har ju skrivit tidigare om Idol, och sedan lämnat programmet - i tron om att det faktiskt måste ha självdegenererat i atomers beståndsdelar och upphört att existera. Döm om min förvåning - programeländet finns kvar, och juryn har faktiskt (jag valde detta program före Musikbyrån, just denna kväll... i och för sig ett lätt val) fanimej valt in en kandidat som någonstans har en röst, ett vibrato och feeling som kanske kan bli något. Felicia (hoppas jag stavat rätt nu) har faktiskt något som de andra saknar, nämligen; ett, i tempo, variabelt vibrato, trots (i låten hon framförde) för låg tonart - ett förbluffande register och timbre, och - framför allt - en hel låt framförd helt i avsaknad av wailingar och Lisa Nillson-puff, bara en sådan sak!
fredag, september 29, 2006
fredag, september 08, 2006
Idol addendum
Jahaja, nu vill jag såklart återvända till Idol, programmet där total icketalang ges ett ansikte (jag rantade och rejvade om Idol i förra inlägget, nedan). Jag yttrade ju en förståelse för juryn som måste pina sig igenom en omöjlig, blytung smet av förnedring i form av en hord totalt utsiktslösa nollor som försöker sjunga.
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
onsdag, september 06, 2006
Idol
Jo, alltså… Fan också… Jaja, jag har tittat på 2006 års edition av Idol, programmet där förhoppningsfulla idioter tror sig ha en chans att ta sig till toppen. Toppen av vad, kan man undra? En industri som är allt annat än musikbefrämjande. En marknad där ingen som helst erfarenhet erfordras, där man packar intet ont anande, naiva människor in i något de inte har en aning om och aldrig har testat eller känt på genom egna insatser tidigare.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)