Vem blir det?

Det är ju snart dags för val i LA-LA Land. För en speciell kille är det ju förhoppningsvis slut - men man vet aldrig, han kanske lurar sig till en tredje period... Jag tycker han kan åka till England och köra ett tag i deras Kungahus - han är ju lite lik Charles som säkert längtar efter en kusin att klättra i träd med.
Blir det den svarte charmören eller 180-åringen och hans häxa...?
Hur det än blir är vi fucked anyway...

Och nu - en liten paus

Fan, jag blev änna lite skraj när jag såg det här. Undrar om Friedkin kanske sett denna...?

Den Slutgiltiga Nedräkningen

Att höra färger och se ljud

Ja, smaka på rubriken en stund… eller tänk dig att betrakta ett objekt ur alla tänkbara vinklar på samma gång, att se till exempel en sfär från alla håll samtidigt, både in- och utvändigt – och dessutom höra den.
Det är ungefär så här man försöker tänka sig hur det är att uppleva fyra dimensioner, 4D – någonting som vi givetvis inte kan föreställa oss, då vi är varelser som är fast förankrade i en tredimensionell värld. Vårt jag, essens, själ eller vad man nu vill kalla det är inte bundet till 3D utan är, har och blir fritt att ”vandra” i vilka dimensioner som helst.
Jag tror att när man drömmer – inte alltid – men i vissa sällsynta fall, befinner man sig i någon annan dimension, och ibland kan man komma ihåg brottstycken från en sådan dröm vid uppvaknandet och undra; var och när var jag nu…?
Jag hade en sådan dröm inatt.
Jag drömde att jag satt framför en helt enorm orgel. En orgel av sådan teknisk men samtidigt organisk kvalitet att den blev ett med min person när jag började spela på den.
Mina ”musikdrömmar” brukar oftast vara av katastrofkvalitet – jag glömmer hur jag skall spela, strängar går av och förstärkare lägger av och brinner upp o.s.v.
Den här drömmen var dock något helt annat. Tangenterna på orgeln bestod av ett oändligt antal fibrer, ungefär som om man tänker sig att en tangent såg ut som en rakborste med förlängda och helt jämna borst. När jag tryckte ned fingret på en tangent kändes den mjuk, borsten gav vika och beroende på hur hårt jag tryckte in fingret i fibertrådarna alstrades övertoner och mikrotoner tillhörande just denna specifika tangents ton. Bara med en enda tangent kunde ett helt spektra av ”toner inom tonen” manas fram och ljudet var spektakulärt enastående. Det var ett ljud jag aldrig hört maken till någonsin – men i min ”drömvärld” hörde jag och kunde bemästra det. Dels kunde jag även spela helt utan restriktioner, med alla tio fingrarna.
Det lustiga är att jag kommer ihåg vilken låt jag lirade; ”We Can Work It Out” i Chaka Khans enormt funkiga version… Min orgelversion lät inte bara helt fantastisk utan jag såg även alla toner som ett makalöst färgspektra, färger jag heller aldrig har sett och faktiskt inte kan beskriva – än mindre komma ihåg…
I drömmen såg och hörde jag allt detta med glasklar tydlighet. Min hjärna är alltså förmögen att alstra dessa intryck även om de inte går att rekapitulera i vaket tillstånd.
Precis innan jag vaknade upp var det en röst som sade; Visst är det härligt att sjunga?

Media, ufos och religion

Den tyvärr bortgångne George Carlin säger några sanningens ord.

Guttas

Haleluja! Det har ju varit lite fin Ga.. Male-bonding här den senaste tiden. Skönt och trevligt! Tar tillfället i akt att slänga in en fin bild på oss. Detta måste vi göra om snarast! Redan idag fredag, efter jobbet kanske?

Den andre Mats

Då jag alldeles för tidigt på säsongen tyvärr tvingats bruka Västtrafiks tjänster har jag läst Metro några morgnar.
Moppen, tillverkad av grodätarna Peugeot, har fått skrikande hjullager och måste servas. Nästa hoj blir en Honda - det är finfin japansk kvalitet det!
Nåväl, på bussen, bland skrikande och mobilanvändande skolbarn, läste jag idag om Mats Westling i Metro.
Mats och jag träffades redan på gymnasiet och fann varandra direkt. Vi bildade band och lirade ihop i många år. Han tog till och med över rollen som gitarrist i Strasse under några år - när jag horade som komphjon åt alltför välbetalda "artister" i Stockholm på 80-talet.
Jag har läst om Mats Westling i många tidningsintervjuer, hört honom på radio och sett honom på TV under åren. Han kämpar på och jag hoppas verkligen att han får ett rejält break någon gång... Det är han verkligen värd!
Mats har alla de kvaliteter jag själv saknar - han sjunger jättebra, skriver enormt fina låtar, och framför allt; han är en ypperlig gitarrist - en många gånger bättre gitarrist än jag själv.
Det märktes redan på ett tidigt stadie att Mats utan vidare hade alla de "verktyg till hantverket" som behövdes för att lira och skriva/framföra musik.
Jag blir glad över att läsa att han hittat lugnet i Haga, att han lirar, skriver låtar och fortsätter att jobba som den musikaliske artist han är.
Good on ya, Buddy!