tisdag, augusti 24, 2010
måndag, augusti 23, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Är det en spanjor?
Nej, det är en spann skit!
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
fredag, augusti 06, 2010
Äntligen hemma
Fan, vad jag tycker illa om FaceBook - där händer det inte mycket av värde... What utter crap! Nä, då är det mycket bättre här hemma på Burgundy - här är det ingen som kommer och stör, kommenterar och lägger sig i - man får vara ifred och njuta, helt enkelt!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
tisdag, augusti 03, 2010
När man hittar ett lik
Den 2 augusti slutade min semester och vi åkte in för att starta 2010 års höst- och vintersäsong – en trevlig ”hösttermin”, som många andra jobbande hatar, men som jag själv gillar i allra högsta grad – därför att jag (och A-K) är privilegierade att faktiskt ha ett jobb vi gärna går till…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)