Årets sista dag

Det är årets sista dag och jag känner liksom att det blir bra att skriva några rader. Det har varit ett ganska händelserikt år med en hel del ”trubbel”. Anna-Karin fick cancer igen och jag själv drattade på arslet, eller rättare sagt axeln, och bröt armen på ett oskönt sätt. Året som gått har också, för min del, upplevts som oerhört segt – förutom på en punkt, och det är att jag och en mycket god vän till mig hittat ännu en gemensam nämnare; världen och hur den ter sig i nuläget.
Detta innebär att vi kommer att starta upp en helt ny plattform för de tankar som jag dryftat här på Burgundy med jämna mellanrum. Tankar som absolut inte är mina egna (även om jag ofta vill tro så) utan delas av många. Samarbete är bästa vägen och jag ”försvinner” alltså härifrån med mina ”tokstollerier”. Det blir skönt för er (få) som läser bloggen, men främst för min egen del.
Burgundy Mist fortsätter som vanligt, när det dyker upp små lustiga ting som kan vara roliga att mysa över en stund!
Jag spenderade gårdagen med lite TV-tittande. Det var Rapports årskrönika, en dokumentär om Frank Sinatra och slutligen ett riktigt bra musikprogram med en hel del bra artister.
Nyheternas årskrönika visar i ett koncentrat hur illa ställt det är med politik och de människor politiken är till att gagna. Man måste vara blind och kanske en aning korkad för att inte se eller upptäcka vilket oerhört falskt spel politikerna använder för att behålla sin makt och att kuva massorna som håller maskinen igång. Att människor inte ännu förstår att de enbart är obetydliga brickor i ett spel spelat av psykopater är för mig en gåta – men en intressant gåta att vrida och vända på, då man delvis känner till svaret på gåtan. Det är så många genomskinliga strategier och finter att man blir paff över att folk sväljer all dynga: svininfluensa, terrorhot, climategate o.s.v.
Här hemma går bilan med vass klinga över folk som gör allt vad som står i deras makt för att vara en duglig kugge. Folk skall sättas i arbete om det så är det sista dom gör innan döden. Vi kan ta min sambo som exempel; trots att hon kämpar dagligen efter att ha överlevt fyra cancerattacker – och jobbar 75%, vill den nuvarande regeringen att hon skall jobba 100%. Utredningarna duggar tätt och läkarna skriver i sina intyg att det måste bli ett stopp på klappjakten.
I Frank Sinatra-dokumentären fick man en inblick i det diktatoriska USA som visade sitt fula tryne i jakten på kommunister och oliktänkande. Fullständigt vidrigt att se och än värre blev det när jag tänkte på alla som fortfarande tror att det landet är ett fritt och öppet samhälle. Jag tror att 2010 kommer att avslöja en ganska stor bit av hur det egentligen ligger till!
Nåväl, lite skön musik fick man i alla fall, och från SVT kan jag väl tillägga. Det var en rad fina artister i onsdagskvällens program, perfekt ”gubbrockiga” för att passa min smak. Jeff Beck… ja, jag säger då det…
Ha nu ett underbart gott nytt år!

The story of Anvil

Ett metalband som jag bara har hört namnet på är Anvil. De har kämpart tappert i ungefär 30 år men aldrig riktigt fått ett rejält genombrott. Nu finns det en alldeles förbannat bra dokumentärfilm om detta kanadensiska band. Jag såg filmen i helgen och vill rekommendera den å det varmaste. Dels känner jag igen mig själv i de flesta scener och sedan är filmen faktiskt riktigt gripande. Jag var på lipen ett par gånger för det är sådan kämpaglöd i sångaren och gitarristen "Lips" och trumslagaren Robb att man dras med i detta äventyr - och så är det roligt också.
Klicka här och se trailern

Oh, oobee doo

Now I'm the king of the swingers
Oh, the jungle VIP
I've reached the top and had to stop
And that's what botherin' me
I wanna be a man, mancub
And stroll right into town
And be just like the other men
I'm tired of monkeyin' around!

Oh, oobee doo
I wanna be like you
I wanna walk like you
Talk like you, too
You'll see it's true
An ape like me
Can learn to be human too

( Gee, cousin Louie
You're doin' real good

Now here's your part of the deal, cuz
Lay the secret on me of man's red fire

But I don't know how to make fire )

Now don't try to kid me, mancub
I made a deal with you
What I desire is man's red fire
To make my dream come true
Give me the secret, mancub
Clue me what to do
Give me the power of man's red flower
So I can be like you

You!
I wanna be like you
I wanna talk like you
Walk like you, too
You'll see it's true
Someone like me
Can learn to be
Like someone like me
Can learn to be
Like someone like you
Can learn to be
Like someone like me!

Gott öga

Gubbrock

Det här med att spela musik, gitarr för min del, är ju ett kärt bekymmer. I en kulturvardag då man är stendöd och betraktad som en idiot om man plockar upp en elgitarr – efter att man fyllt 30 år – är det ganska lätt att faktiskt, helt ärligt kunna säga; det var bättre förr!
Läste i Metro idag att Timbaland är den mest eftersökte producenten i hela världen. Hans musik är så bra att han höjs till ren Gudsstatus av musikjournalisterna. Nu skall jag erkänna att jag, mig veterligt, inte hört ett enda fragment av vad den fantastiske musikern och producenten Timbaland har åstadkommit – men jag skall frångå mina… ähum… principer och ge killen en chans, speciellt nu när jag äntligen har Spotify i datorn. Jag kan dock tänka mig att han är ypperlig på att få en trummaskin att… liksom svänga…
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att ”skriva” musik, göra låtar och uttrycka mig på det sättet och vara huvudpersonen. Tvärtom har jag alltid velat spela i band där gruppen som helhet är det viktiga, alternativt spela med någon mycket karismatisk artist till exempel.
Givetvis har mitt drömgig sedan barnsben varit att spela med David Bowie. Detta är ju en självklar utopi, men i visa stunder har jag faktiskt haft en känsla av att jag skulle kunna klara ett sånt gig. Jag har fått min del av helt makalösa speljobb uppfyllda och om jag ibland klagar på det, i mina öron, ganska urvattnade musikutbudet av idag – så menar jag inte att låta gnällig – tvärtom; jag är helnöjd med min gärning och låter mer än gärna nya unga musiker ta över.
Några fina musikupplevelser får man ändå om man letar lite, speciellt utanför de ”listor” eller vad fan det nu kallas idag, som speglar populärmusik. Ett antal live-DVD: er som jag kollar på ofta och drömmer om att jag var med och lirade är Whitesnake, alla Deep Purple man kan komma över (Ritchie Blackmore är/var ju så jävla grym), Jeff Beck och en del andra i den stilen – men jag vill nämna Simon & Garfunkel; Friends – har du inte sett den DVD: n har du missat något mycket stort. Igår såg jag Paul McCartneys nya DVD; Good Evening New York.
Harrejävvlarrrr vad bra! Tänk ändå att det skall till en ”gammal gubbe” för att göra något musikaliskt signifikativt. När jag tittar och lyssnar på detta känns det som att det inte finns något annat jag hellre skulle vilja, än att ha en plats i Pauls band. Och jag tror fanimej att jag skulle fixa det!

Burj Dubai - Världens högsta byggnad. 818 m.

Fan, det är så det suger lite i mellangärdet att titta på det här;