Musikjournalism igen...

Håhåjaja, så har en kritiker skrivit i GP om Strasse igen.
Först och främst vill jag tacka alla som var på musikens hus i lördagskväll. Det var god stämning, vi hade kul och åtminstone jag tyckte att det var en riktigt bra spelning, känslan var rätt så att säga och det viktigaste av allt är de kommentarer man får från människor som sett och hört giget. Någon tyckte vi spelade för kort och det fanns säkert syntpuritaner som anser att Abbey borde plockas bort.

Synd bara att Patrik Lindberg (tror han heter så, spelar egentligen ingen roll) på GP var där och ogillade.
Här är hans Recension;

- "Strasse var sist ut och kvällens hårdaste inslag. Och minst angelägna. För även om de har grundförutsättningarna: ett genomproffsigt band och en lika karismatisk som kufisk sångare i Russ Rydén (lite Billy Idol över honom), så förstår jag inte riktigt vad de vill.
"Ultravox-ripoff" muttrade en bekant och Ultravox-fan. Må så vara. Live drar de åt det närmast industrisyntiga med ibland pudelrockigt ylande inslag. Brötig gitarr- och beatsdriven syntrock utan riktning, även om det glimrar till i bra låtar som One of the aliens."

Jaha...? Då är vi där igen - min motfråga blir; Vad vill Patrik med sin recension?
Jag antar att recensionen på ett sätt är positiv, men som vanligt helt fel i fakta, hur GP-flanen än vrider och vänder på det.
Det är just detta som jag har så fruktansvärt ont av - att den som skriver inte kan någonting om musik överhuvudtaget.
För det första tror jag inte en sekund att någon bekant till Patrik muttrade Ultravox-ripoff - Det var han själv som i ett svirr av idétorka inte visste riktigt vad han skulle skriva.
Enligt mig finns det inte ett enda uns av likhet eller gemensamma drag mellan Ultravox och Strasse. GP-killen har alltså ingen koll på hur Ultravox lät när de var igång - och han har har heller inte musiköra nog för att förstå vad Strasse gör.
Den enda gemensamma nämnaren mellan U-Vox och Strasse kan vara att jag spelade gitarr med Ultravox 1986-87 och har spelat gitarr med Strasse under 25-30 år. Någon på redaktionen har alltså sagt till Patrik att det kan vara så att en av killarna i Strasse på något sätt har jobbat med Ultravox någon gång - vet inte vem av dom... säkert han syntkillen eller kanske han som mixar deras ljud - skriv nåt om det bara...

Sedan har vi det här med elektrisk gitarr... Ja, Jesus, Mary and JoJo the Carpenter. Det är uppenbart att bara instrumentet i sig självt är en källa till musikjournalistiskt ogillande. Är gitarren bara ordentligt stämd så kan den inte användas till något annat än Pudelrocksyl och gubbrock.
Uppenbarligen förhåller det sig så om man är musikjournalist på Sveriges sämsta kulturredaktion.
På giget som Patrik skriver om lirar jag exakt som jag alltid gjort med Strasse (och Ultravox) - en spelstil som inte har någonting gemensamt med Pudelrock överhuvudtaget.
Hade nu recensenten haft två musikaliska molekyler i tandemarbete skulle han ha kunnat få in åtminstone en Rip-off-fullpoängare, nämligen att; Abbeys gitarrspel är en fullkomlig Rip-off på Adrian Belews gitarrspel då han spelade med Talking Heads, Zappa och Bowie. Det erkänner jag utan knussel - rakt av. Hade killen skrivit det skulle han i alla fall haft ett rätt.
Nu måste jag också ta upp de gemensamma nämnare Russ och Billy Idol har...
Musikaliskt... ja, jag vet inte ens var jag skall börja. Att de två sångarna ser JÄVLIGT fräcka ut och att de har blont kort hår kanske kan härleda till viss likhet, men...

Patrik undrar i sin recension vad vi vill och vad vi har för mål?

Så här säger Russ;

Vad har Morrissey för mål? Vad vill han? Egentligen.
Jo, Han står på scen å lirar. Precis som vi. Precis som Lou Reed.
Och varför målar Van Gogh? Varför skriver man en bok...osv...

Djuriskt

Häftiga bilder från en fransk AIDS-kampanj!

Bina försvinner...

Ålrajt, vi har ju diskuterat lite om att tänka i annorlunda banor. Här är en artikel som får min tankeprocess att röra sig - i andra banor.
Det är mycket text och tar en god stund att läsa. Kommentarer på detta kräver att man läst igenom hela artikeln... OK?
Klicka här.

Yyyeeeee-Haaaawww

Gömda diskussioner

För alla nytillkomna titt... läsare vill jag säga att det pågår riktigt sköna diskussioner i kommentar-sektionerna under/bakom de senaste posterna. Där divideras långt mer intressanta saker än något jag skriver här på sidan!
Mycket bra! Ös på, för fan!

Tjipp, som Bengt Alsterlind i Hajk brukade säga

Tjipp på er, eller Chip kanske?
Bloggen har tagit en ny form och utvecklats en aning. Inga fler gubbsura magsafter från mitt håll i fortsättningen.
Jag vill passa på att tacka alla läsare då de enhälligt tyckt att nu jävlar får vara nog med mitt skitprat.
En rätt så skönt syrlig diskussion har däremot blossat upp i kommentarsektionen. Där diskuteras nu om de mystiska chip som snart sitter i var mans arm.
Jag är inte någon konspirationsteoretiker, men försöker att tänka i nya banor - hela tiden!
Jag hittade den här ganska informativa videon på Google. Om det är någon mystisk organisation som producerat den vet jag inte - men jag har inget samröre med dem iallafall!

Generalfel

Jag har gjort ett stort fel. Generalfel nr. 1 klass A.
Jag skall förklara mig i det här inlägget och sedan blir det inte fler av den här typen, i alla fall inte på den här bloggen.
För sisådär 5 – 6 år sedan kände jag att det var någonting i vårt samhälle, både det svenska och andra samhällen världen över, som inte tycktes stämma. Till skillnad från att samhället, och hur människor agerar gentemot varandra, hela tiden ändrar sig, strukturerar om sig, kändes det som om något fundamentalt var på gång – någonting annat än att unga revolterar mot vuxna o.s.v. vilket är rätt och riktigt – och inte fel på något vis. Förändring för saker och ting framåt!
Nej, det var snarare så att jag började fundera på min egen och andras plats i tillvaron, vad har vi för roll – bestämmer vi själva vad vi spelar för roll? Eller är det någon eller något som bestämmer hur vi skall vara och agera.
Jag kunde helt enkelt inte se varför t.ex. det politiska system vi har idag och har haft sedan tusentals år – och som är exakt likadant nu som då – faktiskt inte fungerar.
Samma frågor ältas och får sina lösningar, om och om igen, utan att någonting händer och förändras. Alltså, om systemet hade fungerat så skulle ju saker och ting vara lösta nu, tycker man… efter tusentals år av testande. Hunger, krig, makt och framför allt; pengar är fortfarande det som styr vår tillvaro.
Jag beslutade mig för att försöka ta reda på om det fanns andra som kände som jag – och att försöka hitta en djupare sanning om hur det egentligen står till med vår värld och vår tillvaro. Sanningen får vi nog aldrig riktigt reda på, men man kan skrapa på ytan.
Ett spår och en öppning till ett helt nytt tänkande om mänskligheten hittade jag i en bok som heter ”Secret History of the World”. Nej det handlar inte om UFO:n och andra new wave-flummerier, utan om en revidering av den skrivna mänskliga historien. Historia skrivs ju alltid av det ”lag” som vinner matchen!
Författaren har också en hemsida där tusentals och åter tusentals artiklar finns att läsa i ämnet. Trots att det gått många år har jag inte läst igenom allt ännu.
Det som avslöjades i detta material fick mig att börja tänka i lite nya banor – därmed inte sagt att det som står i materialet eller det jag tänker är rätt och att allt annat är fel – utan bara nya banor.

När jag började skriva i den här bloggen ville jag, naivt nog, trigga lite känslor hos andra genom att skriva betraktelser av samhället – grova betraktelser.

Här kommer Generalfelet nu; Om man skall få människor intresserade av någonting måste man, inser jag nu, ta en tes, idé eller teori, så att säga, och förklara från början – inte bränna av lösryckta fragment av idén och tro att folk skall hänga med på HELA idén. Jag har postat olika små tanke-”triggers” här på bloggen i tron om att någon kanske skulle känna ett sting av igenkännelse och liksom hänga på.
Detta har inte funkat och det är mitt eget fel – min retorik har varit totalt av banan sedan första ordet.
När man uttrycker sig i skrift måste man vara mycket noga med hur man betonar det man skriver. Om man skriver något som man upplever som negativt eller konstigt är det nästan 100% säkert att den som läser det uppfattar saken som att den som skriver är ömfotad, magsur, bitter och gnällig. Med all rätt!
Jag har alltså skrivit mycket dåligt och framför allt inte förklarat VAD det är jag vill ha sagt. Jag har alltså inte lagt fram teorin, tesen eller idén som ligger bakom det skrivna – tanken bakom. Det är därför inte så konstigt att människor uppfattar det jag ofta skriver om här på bloggen som gubbsura gnälligheter.
Svårigheten och misstaget med det här är att den bakomliggande idén är så omfattande så att jag helt enkelt inte kan återge den eller ens börja skriva om den här. Mediet tillåter inte det.
Därför lägger jag ner detta nu och fortsätter med att blogga om det som står i min devis i bloggens ”brevhuvud” – Musik och annat som ploppar upp.
Det blir roligare för både dig och mig!

Djur och barn

Jaha, idag är det den 17 april och jag nämner bara det datumet för dem som vill läsa en riktigt mobilstrålande krönika i Metro. Det är en människa som heter Erika någonting som ondgör sig över att folk hela tiden vill hitta balans i tillvaron – hon blir vansinnig om inte mobilen ringer på någon timme och undrar om hon blivit övergiven, hon tjuv-sms:ar bakom buskar och anser att det är nyttigt och kreativt att vara stressad.
Kort sagt, hon är fast i programmeringen och övertagandet av sitt eget sinne. Mobilstrålningen bidrar till välbefinnandet och beroendet av att använda en mobil. Hon är alltså strålad, och kommer att stå först i kön när den sittande Nazistfascistregeringen (färg egal) bestämt att hon skall chip-brännmärkas, vilket vi alla kommer att bli, som det boskap människan är.
Detta får mig osökt att tänka på den enorma skock lekskolebarn som också frekventerade bussen idag. De befann sig i ett fogligt mellanläge av Aspartampudrad sockerkick och Pre-Fab-matslummer och satt således ganska still. Deras fröknar talade dock HÖGT till barnen så att alla vi andra också skulle få ta del av den värdelösa information dessa frökenbarn hade att erbjuda i form av tid för avstigning och att det skall bli roligt när vi kommer fram. Ingen av ungarna reagerade. Ett ganska lustigt sätt att hålla reda på barnen (förr räknades dessa in och fick stå och gå i grupp eller led) var att en av fröknarna gick runt och skrev namn och telefonnummer med bläckpenna på varje barns arm… Can we say chip, Anyone?
Djur och barn först! Sedan…

En kvinnlig Sinatra

Tyvärr åkte jag buss idag och läste Metro. Där var ett reportage om en grupp som heter Manic Street Preachers och "journalisten" skrev att -"På senaste plattan låter dom som ett stort dumt rockband".
Hmm... stort dumt rockband. Undrar vad det egentligen betyder? Att ett helt band, alltså att alla medlemmarna är korkade och kontentan således blir att hela bandet är dumt? Eller kan det på vanlig "rockjournalistisk" lingo betyda att ett rockband som är stort av naturliga skäl måste vara dumt. Jaja, så är det när man är musikskribent och bara har kapacitet att ta in Stora Dumma Rappare i sin musikaliska sfär. En grej som faktiskt ändå fick mig att tro att "journalisten" trots allt har en poäng var att sångaren i MSP, som tydligen gjort en duett med CardigansNina, sade att hon är en kvinnlig Sinatra




















Ajdå, där tog visst bläcket slut i datorn...

Mycket viktigt!

Det här är en mycket viktig och vansinnigt intressant artikel. Den handlar om vad du och jag har framför oss. Det är mycket text och tar sin lilla tid att läsa, men det är det värt...Klicka här