Idol

Jo, alltså… Fan också… Jaja, jag har tittat på 2006 års edition av Idol, programmet där förhoppningsfulla idioter tror sig ha en chans att ta sig till toppen. Toppen av vad, kan man undra? En industri som är allt annat än musikbefrämjande. En marknad där ingen som helst erfarenhet erfordras, där man packar intet ont anande, naiva människor in i något de inte har en aning om och aldrig har testat eller känt på genom egna insatser tidigare.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.