Det "kommer" ju en ny Indiana Jonesfilm snart... Lagom till att den går upp på biograferna har jag den redan på BlueRay-dvd tack vare nätet (när jag skickar detta nu så rasslar det idogt på de "överseendes" nät-kopplingar - ujujuj - nu är han igång igen och stör den där "Max" - vad skall vi göra? Döda honom? Nä, då tror han att han är nåt... jamen vad? Vet inte... sabba hans karriär som koreansk gitarrist kanske...?)
Vad som är ganska kul är att Indyfilmen har fått ganska dålig kritik - what else? - Om en film får dålig kritik kan du ge dig fan på att den är svinbra. En annan sak som är rätt kul är att den "vanlige, korkade amerikanen" faktiskt gjort väsen av sig och, via nätet, uttryckt en mycket klar åsikt om filmrecensenter, typ såhär; "Filmrecensenter tycker helt enkelt inte om film... överhuvudtaget!"
Fuckin' A - Det där är ju, Spot On!!!
Det går att applicera på svenska film- och musikrecensenter - de gillar inte film eller musik...överhuvudtaget!
Ja, jävlar - för en gångs skull har de amerikanska mulletarna helt rätt.
10 kommentarer:
Huga!
Visst - viss relevans finns det i ditt resonemang om att recensenter och kritiker har på sig heeeeeeeeeeeeelt andra ögon än betalande publik - no doubt about it!
Men hur rimmar detta om vi t ex menar SVENSKA STORFILMER á la "Mastodontfilms-Mats"... där stämmer det, eller?
När såg du en riktigt god och bra svensk rulle?
/Pygméflic-Mike
Den svenska filmindustrin är ett sorgligt kapitel. Såvida man inte gillar Beck, Wallander, Irene Huss eller vad nu den senaste snut-serien heter som produceras tillsammans med något tvivelaktigt tyskt bolag, så finns det inte så mycket att se på.
Jag såg Tomas Alfredsons "Låt den rätte komma in" på filmfestivalen nu senast och det var den i särklass bästa svenska filmen jag sett på väldigt länge.
Jag tycker att problemet med många kritiker är att de är så fruktansvärt förutsägbara. GP är ett praktexempel på detta. Så fort Håkan Hellström öppnar sin äckliga käft förevigas detta med rubriken "Magiskt, Håkan!" av Johan Lindkvist. Mats Johnson som recenserar film lider av samma syndrom. ALLA Clint Eastwoods filmer får per automatik 4 eller 5 i betyg. Den glädje som musik och film trots allt ger verkar dö ut hos professionella kritiker väldigt snabbt. Vad skulle egentligen hända om en kritiker någon dag känner sig lite wild and crazy och beslutar sig för att "bara" ge Roy Anderssons senaste en trea i betyg? Blir de uteslutna ur journalistförbundet? Gaddar alla andra kritiker ihop sig och drar igång ett riktigt jävla råkurr med den stackars saten som lämnat mittfåran?
FILM!
Det finns vissa begrepp eller röda trådar som per automatik innebär en fyra eller en femma i betyg hos kritikerna: Woody Allen, filmer med franska, spanska, romani eller mandarin som talspråk, all film om marginaliserade kulturer som vi måste/bör tycka lite synd om. Eller varför inte: Kärleksrelationer med en kvinnas självreflekterande över tillkortakommanden som leder till ett uppvaknande, alla filmer där män som först beter sig som svin för att sedan komma till insikt om sitt/sina problem, barn som reder ut relationsproblem, och gärna då med större insikt än de vuxna som medverkar i filmen. Och avslutningsvis: WOODY ALLEN!
WOOD-LOCK
P.S
Jag har inte sett en riktigt bra svensk rulle sedan Björn Runges "Om jag vänder mig om", med reservation för att jag varit dålig på att följa med i filmflödet de senaste två åren. Den fick ju förvisso väldigt bra kritik med guldbaggar och andra utmärkelser. Fast den filmen har väl en hel del av det som jag beskrev i mitt förra inlägg, eller?
Locket
Locket, nu gillar jag ju många av Woody Allens filmer och tycker faktiskt att många av de förtjänar en 4 eller 5 i betyg. Givetvis inte alla, men många.
jag kan dock hålla med om att Björn Runge´s "Om jag Vänder Mig Om" faktiskt var väldigt bra och, precis som du sade, så behandlade den många av de ingredienser du nämnde. Den lyckades dock undvika att göra det på ett alltför klichéartat sätt.
Själv tyckte jag att vissa delar av "Fyra nyanser av brunt" var synnerligen bra. Framför allt episoden med Ulf Brunnberg i huvudrollen.
Nä, den svenska filmindustrin befinner sig i ett vidrigt vakuum av kvalitet. Chefen för Svenska Filminstitutet är en före detta programledare för "Bullen" och SF har nyligen gett ut "Göta Kanal 2" i sin nya lågprisserie "Svenska filmklassiker" på DVD. Jag vill inte bo i ett land där "Göta Kanal 2 - Kanalkampen" tillåts att marknadsföras som en filmklassiker. Jag vill verkligen inte det...
Tacka vet jag "Repmånad".
Hrmmm...
Vill bara skjuta in ett inlägg i "Klassiker-debatten" (nu var det i och för sig ingen debatt men det kändes gôtt att skriva det!)att det vankas uppföljning på en VERKLIG svensk klassiker: "Vi hade i alla fall tur med vädret", med Rolf Skoglund och Claire Wikholm åter i huvudrollerna. Tvåan har nu begåvats med ett "- igen!" efter originaltiteln.
Upplägget är ungefär detsamma som föregångaren, med skillnaden att paret nu blivit pensionärer som ska semestra med sina barnbarn...
Jag är skeptisk men hoppas verkligen att manuset fått gå t/r ett tjog gånger innan regissör, producenter OCH skådespelare var nöjda med slutresultatet. Rolf är rätt rolig, eller hur?
Tyvärr såg jag honom i en fullständig katastrofal teater/musikal-uppsättning på Storan för ca 10 år sedan. Rolf spelade Van Helsing, Björn Kjellman var Dracula och Amanda Ooms något köttsligt stycke med smak för blodiga killar.
Inte Rolfs stoltaste ögonblick på scenen, jag garanterar!
Annars är han som sagt nästan alltid en behållning att skåda - han TAR scenen, något inte så många av hans kollegor har talang att göra.
- Talent is an asset, som bröderna Mael uttryckte det.
Varför inte rada upp en "Topp-20-lista" över svenska klassiker, gärna med en träffsäker motivation.
T ex; tycker man att Stina Ekblads insats var värd en Oscar så sätts det på plus-kontot.
Varsegod att börja:
1.
2.
3.
4.
osv...
jag hakar på senare.
/Semla
Vänta bara till Springsteen kommer, då ska ni få se på recensenternas ultimata kuksugeri. Först i kön? Johan Lindqvist.
Jag har faktiskt INGET emot Bruce personligen. Det är ett tjogtal mestadels mediokra rocklåtar habilt framförda av ett gäng gubbar. Visst mycket nostalgi, med all respekt faktiskt MEN denna onani i superlativ. Jag fattar helt enkelt inte. Andra artister som ägnar sig åt nostalgi sågas ju en god bit under fotknölarna.
Manson däremot fattar jag. Men, lucky guess, det gör inte Lindqvist.
Locket, Woody Allens kommentar i Annie Hall att han inte ens värmer upp den frysta snabbmaten utan suger i sig den djupfryst borgar ju för ständiga femmor! Fattas bara.
Lugn pojkar!
Jag är också en person dom gillar Allens filmer, för bl.a. hans diskussionslusta och dråpligheter faller mig i smaken. Vad jag tog upp var vad kritikerna går igång på och någon kritiker är jag verkligen inte. Jag bara tyckte till lite med en aning fördomsfull inställning till skrået kritiker.
Locket
Semla, den föreställningen du nämner med Rolf Skoglund som Van Helsing och Björn Kjellman som Dracula låter som något av det mest skruvade som satts upp på en teaterscen. Jag önskar att jag hade nöjet att få se detta spektakel. Jag håller helt och hållet med dig om att Skoglund har en intensitet som inte många kan mäta sig med. Det är dock inte alltid som den kommer till sin rätt. Jag tycker mig minnas att han medverkade i "Cluedo", som TV4 producerade för en 10-15 år sen. Där spelade han detektiven som varje vecka skulle lösa ett nytt mord och det var minst sagt en surrealistisk upplevelse att se honom, varje vecka, springa omkring och förhöra samma skådisar i nya roller. Medan alla skådisar gick på autopilot dundrar Skoglund omkring med en sällan skådad frenesi. Det gav ett minst sagt splittrat intryck, vill jag minnas.
När det gäller svenska filmklassiker så måste jag ändå säga att Bergmans "Fanny & Alexander" befinner sig i en klass för sig. Jan Malmsjö som svinaktig pastor är aldrig fel.
Problemet med svensk film är den är otroligt medioker. Svenska Filminstitutet ger otroliga summor i förhandsstöd till filmer som "Arn" och "Underbar och älskad av alla". Det är samma trötta människor som får göra samma trötta filmer, om och om igen. Se på Colin Nutleys vidrigt ointressanta karriär. Både Danmark och Norge har ett mycket mer intressant filmutbud och vågar ta betydligt fler chanser på nya, intressanta filmskapare. Jag föredrar hellre att ett flertal oprövade regissörer får göra filmer med låg budget än att Nutley och co får göra slut på allt...
indy va skit så e de bara.... tyvärr
/ eders recensent Orm
Skicka en kommentar