Att höra färger och se ljud

Ja, smaka på rubriken en stund… eller tänk dig att betrakta ett objekt ur alla tänkbara vinklar på samma gång, att se till exempel en sfär från alla håll samtidigt, både in- och utvändigt – och dessutom höra den.
Det är ungefär så här man försöker tänka sig hur det är att uppleva fyra dimensioner, 4D – någonting som vi givetvis inte kan föreställa oss, då vi är varelser som är fast förankrade i en tredimensionell värld. Vårt jag, essens, själ eller vad man nu vill kalla det är inte bundet till 3D utan är, har och blir fritt att ”vandra” i vilka dimensioner som helst.
Jag tror att när man drömmer – inte alltid – men i vissa sällsynta fall, befinner man sig i någon annan dimension, och ibland kan man komma ihåg brottstycken från en sådan dröm vid uppvaknandet och undra; var och när var jag nu…?
Jag hade en sådan dröm inatt.
Jag drömde att jag satt framför en helt enorm orgel. En orgel av sådan teknisk men samtidigt organisk kvalitet att den blev ett med min person när jag började spela på den.
Mina ”musikdrömmar” brukar oftast vara av katastrofkvalitet – jag glömmer hur jag skall spela, strängar går av och förstärkare lägger av och brinner upp o.s.v.
Den här drömmen var dock något helt annat. Tangenterna på orgeln bestod av ett oändligt antal fibrer, ungefär som om man tänker sig att en tangent såg ut som en rakborste med förlängda och helt jämna borst. När jag tryckte ned fingret på en tangent kändes den mjuk, borsten gav vika och beroende på hur hårt jag tryckte in fingret i fibertrådarna alstrades övertoner och mikrotoner tillhörande just denna specifika tangents ton. Bara med en enda tangent kunde ett helt spektra av ”toner inom tonen” manas fram och ljudet var spektakulärt enastående. Det var ett ljud jag aldrig hört maken till någonsin – men i min ”drömvärld” hörde jag och kunde bemästra det. Dels kunde jag även spela helt utan restriktioner, med alla tio fingrarna.
Det lustiga är att jag kommer ihåg vilken låt jag lirade; ”We Can Work It Out” i Chaka Khans enormt funkiga version… Min orgelversion lät inte bara helt fantastisk utan jag såg även alla toner som ett makalöst färgspektra, färger jag heller aldrig har sett och faktiskt inte kan beskriva – än mindre komma ihåg…
I drömmen såg och hörde jag allt detta med glasklar tydlighet. Min hjärna är alltså förmögen att alstra dessa intryck även om de inte går att rekapitulera i vaket tillstånd.
Precis innan jag vaknade upp var det en röst som sade; Visst är det härligt att sjunga?