Green, green grass of Denmark

Jag snubblade över den här rätt sköna bilden från ett gig med E-Type, tror att det kan vara Ljungby… skit samma. Jag och basisten Johan Dereborn brukade, i slutet av showen, kasta våra guror tvärs över scenen, till varandra. Någon knäppte en bild på detta.
Nåväl, jag kom att tänka på några flummiga minnen från de där turnéerna, speciellt minns jag när vi var i Danmark på Smukkeste-festivalen och lirade.
Det finns ett program på TV som heter Så Skall Det Låta, i bandet som lirar där sitter en jävla skön kille, Berka. Han spelar bl.a. keyboard och slagverk, mycket duktig musiker – på i stort sett alla instrument som finns. Berka var med i E-Type-bandet, som slagverkare. En gång när vi hade käkat på nån vägkrog ville det sig inte bättre än att vi faktiskt åkte ifrån honom, och ingen märkte det. Efter en stund ringer det på turnéledarens mobil; ”Ja, tjena, Berka här! Kan du kolla om jag sitter på bussen?”
Skön sägning av frånåkt.
I alla fall, jag visste inte vid tillfället när vi lirade ihop att Berka var så jävlig på så många instrument. Vi kommer till Danmark för festivalgig. Jag kan ju säga direkt att danskarna har en något mer… hm, avslappnad inställning till alkohol och jazztobak än vad vi highly strung svenskar har. Det var med andra ord inte den vanliga backen öl backstage, utan typ hela Carlsbergs bryggeri som tillfälligt hade placerats på området bakom scenerna. Det gick dessutom en helskön ”smokinglady” omkring och delade ut tjocka, feta jointar till hugade smokers.
Efter giget, på natten, var de bestämt att det skulle bli jamsession inför publik. Av någon anledning blev jag ombedd att medverka, likaså Berka. Visst inga problem! Vid det laget hade jag nog satt i mig den sedvanliga svenska backstagebacken med öl helt själv, och dessutom provat the smokingladys erbjudanden flera gånger om. En präktigt larmad Abby går alltså upp på scenen för jam.
Det började hyfsat med nån typ av blues, Berka lirade trummor, jag rev av ett solo och allt kändes frid och fröjd. Jammet gled vidare och jag fortsatte med gott humör. Efter ett tag var det någon gitarrist som lirade jävligt bra, jag vred på skallen för att kolla vem det var – Berka igen. Jag tänkte dimmigt; jävvlarr vad lik Berka den killen är…Jazztobaken slog nu till riktigt bra för i nästa låt lirade Berka bas, som om han aldrig gjort något annat, för att senare magiskt glida över till keyboard o.s.v.
Bra röka med andra ord… jag visste ju inte.
Natten blev till morgon och vi skulle ta oss till hotellet medelst buss. Med tanke på diverse frånåkningar tidigare var inräkningen av oss skorstenar noggrann. Det visade sig att en annan medlem i bandet, keybordisten Frank, saknades, så vi irrade runt en stund och letade. Vi hittade Frank i en soptunna… lite skönt dubbelvikt, med fötterna upp och knäna i ansiktshöjd. När han hade vecklats upp bar det så iväg till hotellet.
För min del var det inte riktigt slut. Jag beslutade mig för att stanna i en av bussens sovhytter… För att göra en långdragen historia kort, kan jag berätta att jag inte riktigt somnade till utan, nu iklädd endast kalsonger och strumpor, fick för mig att en obehörig tagit sig ombord och skulle råna de som valt att sova i hytterna. (Rånaren var dock monitormixaren Steve som lufsade runt i bussen). I efterdyningarna av kvällens excesser fick jag en lätt anstrykning av vanlig hederlig panik och började skissa på en flyktplan, undan rånaren. Min sovhytt låg i golvnivå och jag tänkte att om jag rullar ihop mig till en boll, så kan jag rulla förbi rånaren och på så sätt ta mig ur bussen och tillkalla polis.
Sagt och gjort, jag nystade ihop 1,90 cm kropp till en något större boll än jag visualiserat och rullade på något vis ur bussen. I strumplästen och kalsonger sprang jag gatan fram till hotellet och fick efter ett tag en något undrande portier att ringa det Danske Politi. När polisen kom till hotellet gick jag snällt med dom tillbaka till en lugnt sovande busspersonal för att peka ut rånaren…
Det hela slutade med att poliserna tyckte att jag borde lägga mig och sova som de andra och bad mig ta det lugnt nästa gång jag besökte Danmark.
Som sagt, Green, green grass of Denmark.