Jag fick ett gôtt mejl (med bif. rolig Vai-video) av Romakov. Såhär skriver han;
"OK, du gillar den här Vai-snubben men kan du trots det
hålla dig för skratt när du ser honom spela? Kolla när han
bl a totalt omotiverat fixar håret med "fel" hand! Kanske
ingår i den tekniskt avancerade uppvisningen? Han har
absolut noll koll på cool rockgitarrsposer. Även om han
verkar tro det själv. Han sneseglar ju så att jag har svårt
att tro att ens groupisarna kan ta honom på allvar. Tänk
dig hur han ska se ut during a blow job!"
Dom här videosnuttarna där någon mycket listig och lustig människa lagt egen "kasst" lirad gitarr uppepå kända gitarristers filmade alster är hysteriskt roliga. Det är just att se bilder på poser och uttryck ryckta ur sitt sammanhang (musiken) och sammanförda med högst rudimentärt gitarrspel som blir så kul. Om upphovsmannen till videosarna måste dock sägas att det krävs stor musikalitet och kunnande för at "få till det" som han gör.
Så, Roma... då tycks det som vi åter har öppnat "a can of worms" - för jag tänker såklart inte låta din kommentar gå obesvarad ;-)
Till att börja med; Nej, jag kan inte hålla mig för skratt - det här är mycket roligt. Men ungefär där går våra åsikter isär.
Hårfixningen är ju inte en hårfixning utan en ganska så feminint utförd "sexig" gest eller pose. Har man lite bögnoja så reagerar man kanske negativt, men det har inte jag, så jag ser inte gesten som en töntig hårfix utan som en "musikliderlig"... tja, överloppshandling kanske man skulle kunna kalla det - halvt om halvt medveten men samtidigt utstuderad. Förresten, vilken hand är "rätt" när man skall rätta till håret...?
Avancerad teknikuppvisning var det ja! Just Steve Vai är nog den gitarrist idag som faktiskt har den mest avancerade teknik man kan föreställa sig - en annan kandidat är svenske Mattias "IA" Eklundh som är rent ut sagt makalös.
Steve Vai anses av många, pga sin tekniska briljans, vara helt känslolös och töntigt kall...
Ingenting kan vara mer fel och dylika påståenden måste hänföras till okunskap - ungefär som när man inte förstår sig på ett konstverk eller texter skrivna på ett "tekniskt avancerat" sätt.
Jag vill påstå att Vai rör sig precis "rätt" - det är androgynt "lanky" och hans rörelsemönster underbygger på ett magiskt sätt exakt det han spelar - just därför blir videon (se nedan) så inihelvete rolig.
Vem har coola gitarrposer? Till att börja med inte jag själv då jag vet att jag håller på med en massa miner med munnen och kinderna som snarast passar på någon mentalanstalt, dessutom med en kropp som har en rörelseförmåga likt en kundvagn på ICA-Maxi.
Nej vi får la kolla på våra hjältar lite. Mick Ronson? Ja, den killen rörde sig cool men hade faktiskt också androgyna drag i sina rörelser - kan ju ha berott på sångaren han kompade och den scenmiljö det bidrog till. Även Mick såg lidande ut när han tog sina plågade toner - mungiporna ner i en mimik som fick tankarna att dra sig åt frågan om han hade ont? Skitfränt!
Är Angus Young cool? Ja, på ett nästan barnsligt och helt avslappnat sätt. Hur har vi det med Keef? Ja, i min bok är han ultracool... men, sätt lite chimpansljud till någon filmsnutt på honom, så...
Joe Perry i Aerosmith är Mr. Coolness. Robert Fripp? Nja, han sitter ju ner på gigen och är dessutom så tekniskt driven att jag måste vara helt ensam i hela världen om att digga den killen. Hans kompis Adrian Belew? Ja, där finns inga direkta poser men rör sig ändå på ett befriande sätt som underbygger hans spelstil. Och så vidare...
Steve Vai rör sig som han låter... och här har jag lagt upp bollen för straffspark. Självklart, säger ni - han spelar ju så jävla illa och rör sig därför naturligtvis också lika fjantigt. Jag tycker inte det! Jag tycker han spelar förträffligt. Jag tycker också att han rör sig utomordentligt trevligt!
Så har vi det här med avsugningar. Jag måste säga för egen del att jag är MYCKET tacksam att just de bilderna inte är filmade. Jag kan se mig själv i den "posen" och kanske med ett Pavarotti-soundtrack till det...
Jag tror vi hade kunnat hålla oss för skratt... eller?
32 kommentarer:
Då ska vi se...kort och koncist (i allafall försöka).
När jag ser Vai spela ser jag en som är mer fixerad av sitt utseende än sitt gitarrspel. Jag ser en ren och skär tönt OAVSETT hur bra han spelar. Han förefaller ha gitarren som ett medel för att framhålla sitt utseende.
Rätt hand är den hand som är närmast till hands : ), inte den som är längst bort. Har inget problem med feminina snubbar. De får också mest knulla (brudar menar jag ju då självklart). Se bara på ex. vis på Presley, Iggy, Jagger, Brian Jones, Morrison, Bowie, Bill Wyman (Ha-ha!!!)
Cool pose är när man inte är riktigt medveten och hänger på ett gott stump från de andra och sitt egna spel. Vai förefaller totalt, maximalt medveten om sitt beteende/utseende, och ser ut att lyssna enbart till sitt egna gitarrspel.
Ronson: inte mycket att klaga på där.
Jag lägger till Hunt Sales. Visserligen bas men kolla in honom på länken nedan. (Minst lika cool som Vai tror att han är. Coolast är dock Scott Thursons keybordlir. Rockmusik kan omöjligt bli bättre än detta!)
Keith 1970-tal, ultimat! Keith 2007, en parodi.
Jo, jag håller med. Du ser nog också ball ut under en avsugning, med tanke på hur du ser ut på scen. Dock är du nog, även då, uppriktig i ditt minspel, något som jag har svårt att Vai har förmåga att vara vilket gör honom skrattretande. (Det egna minspelet kan nog liknas vid Pepsodent-reklam. OBS! Skämtsam verklighetsflykt!) Som tur är brukar ju damer blunda, thank God! Fast Vai vill nog att hans blow ladies ska titta storögt och imponerat.
Och så bums då till the real thing. Enjoy!:
http://www.youtube.com/watch?v=y4hPnZUMBwA
http://www.youtube.com/watch?v=QvcKX4gK18Q&feature=related
I och med att jag är högerhänt så brukar högerhanden oftast få jobbet som hårfixare - inte för att den är närmare till hands...
Jag tycker Steve Vai är riktigt tjusig - så han får gärna åma sig lite för min del.
Det är lite som när man såg och hörde Bowie för första gången - tänk att det både kunde se så fantastiskt ut, och låta så fantastiskt bra på en och samma gång!
Precis som Steve Vai!
Abby, jag kostade på mig att skämta kring din scenmimik eftersom den nojan är obefogad.
No Probs!
Filmkameror exploderar, fotopapper smälter och digitala pixlar upplöses till digital rök när abbyn är i närheten - inte är det för att det ser bra ut inte. Nej, man är en ugly Muthafugga - bara att acceptera! Och jag tål skämt - har gått i RR:s hårda skola!
Steve fixar håret flera gånger. Du noterade tydligen bara den första. Spana också in det goa skiftet! Hade han tagit rätt hand från början hade han kunnat få både pose och hårfix, while there. (Goa perifiera spörsmål vi-jag- är inne på!)
"Lite som när man såg Bowie första gången..." Men du såg väl inte Bowie för första gången 1983?
Vad kommer 1983 ifrån...?
Jag såg Bowie på bild för första gången 1972.
När Aladdin Sane kom ut 1973 gick jag med darrande ben till skivaffären - betalade 20:90:- (jepp, det är sant... även priserna var bättre förr) och var sketanervös hela vägen hem att det inte skulle låta som det såg ut. Men det gjorde det, som tur var!
Ahhh, du menar såg Bowie på riktigt? Live? Det var isåfall 1976 på Scandinavium...
Om det var det du menade?
Eftersom du jämförde Vai med första gången du såg Bowie så var det ju först 1983 som Bowie såg lika fjantig (fast inte riktigt ändå) som Vai gör. Vitsade till det lite där.
Att jämföra Steve Vai med Bowie 1972/73 är snudd på absurt. Har nog inte riktigt tagit in att du fick för dig att göra något så obegripligt.
Vad gäller vår Bowie-historik är vi gôtt samstämmiga,
bild på väggen 72, Scandinavium 76. Enda skillnaden är väl att jag inte ens vågade mig till skivaffären av samma rädsla för att bli besviken. Och så den här liknelsen med Vai då...men det är glömt nu...
Min beundran av Vai kan ju ha att göra med att jag försöker mig på att spela gura själv. Med gitarrspel och annat som jag inte begriper mig på är det så att jag vill veta och lära mig mer. Jag är öppen som ett blankt A4 - stänger inga dörrar. Jag tycker helt enkelt att Vais gitarrspel är intressant, jag vill studera hur och vad han gör. I min, enligt andra, snedvridna och korkade värld gör han nämligen musik (mestadels) och bara för att jag råkar gilla en stor del av det han gör, utestänger jag inte andra gitarrister - som inte spelar som han gör. Så länge jag uppfattar det andra gör som musik är det intressant. Det ena utesluter inte det andra. Det hade liksom inte spelat nån roll om Vai såg ut som en spårvägare - jag hade diggat hans gitarrspel ändå. Spelar det egentligen någon roll hur man ser ut eller hur man rör sig?
Hela den här grejen med om Steve Vai är bra eller inte är faktiskt skrattretande - spelar det hela någon som helst roll?
99% av alla i min bekantskapskrets talar väldigt gärna om för mig att Steve Vai är världens sämsta gitarrist. Varför behöver jag veta det? Jag har ju egna öron att höra med - och för varje dag som går ler jag bredare inombords över vad andra tycker och tänker, och koncentrerar mig på viktigare ting.
Whoops, blev det sååå surt? Det var ju du som koppade in mitt mail i bloggen initialt, inte jag....
Nej för fan!!! Inte surt!!!
Diskussionen blev lite låst bara.
(Satan vad jag stavade illa på ett par ställen - var tvungen att ta bort posten, rätta till och köra en gång till)
Den förra kommentaren blev lite kort för jag var, sadly but true, tvungen att hinna med en buss… som givetvis inte gick för att Nilserikssonsplatsen var bombhotad. Wow, nu kommer det att rassla till gôtt på FOA när jag skickar iväg detta, jag skrev ju ett terroristord. Jävlar, där kom ett till…
Nåväl, Roma! Du är otroligt slipad i debatterandets underbara konst! Jag skulle ödmjukt vilja sälla mig till din sfär i egenskap av hyfsat slipad debattör själv – och det är ju därför jag gärna tar en dust med dig. Så, var försäkrad om att jag ingalunda, på något sätt är sur. Jag kände bara att diskussionen gick lite på tomgång och på något sätt blev lite trött…
Nu är jag pigg igen!
Du vet att jag gillar SV. Jag vet att du ogillar SV. Där kan saken bero för min del. När du skickade det där mejlet till mig så smålog jag och tänkte; Aha, han vill gnabbas lite – nu är han sugen på att få bolla några mejl under dagens lopp. I och med att vi vet var vi har varandra i SV-frågan så tyckte jag att; det kan väl vara OK men inte under mejlförhållande, då är det bättre att jag slänger upp mejlet – med ett svar – på bloggen så kan andra också läsa och kanske till och med drista sig till att lägga sig i ämnet.
Det var alltså inte tänkt som någon slags utbjudande till allmän beskådan; titta vad dum Roma är mot mig, som jag la upp det på bloggen – utan mer; ålrajt vi kan ta ett par holmgångar.
Nu är jag ju, sedan några år tillbaka, rätt så van att gå i klinch med folk av annan åsikt, speciellt på vissa nät-forum som, måste jag säga, avhandlar intressantare spörsmål än att SV har huvudet så långt uppkört i arslet att han kan titta ut ur sin egen mun.
På dessa forum har jag, genom hårt arbete, lärt mig att diskussioner måste ha levande argument från alla ståndpunkter. Efter att till en början varit väldigt obstinat i min retorik, har jag på senare år anammat en mycket öppnare ”stil” eller inställning till min motdebattör. Det är mycket behagligare att faktiskt närma sig en diskussion med inställningen att; kanske har jag något att lära mig här, kanske kan jag addera idéer till mina egna eller helt enkelt få helt nya infallsvinklar och uppfattningar.
En mycket viktig detalj i en diskussion är om man är ”anfallare” eller ”försvarare”.
Jag anser i detta fall att du är ”A” och jag är ”F”.
Jag tänkte att vi kanske skulle kunna snacka lite om SV:s gitarrspel, djupet av hans kunskap i harmonilära eller hans skicklighet som tonsättare och not-transkribör.
För att kunna göra detta måste du (som jag har nämnt i andra diskussioner vi haft) och jag vara pålästa.
Har du lyssnat på SV:s enorma produktion? Inte bara hans soloplattor utan även det han gjort med andra artister och den digra mängd filmmusik han komponerat?
Jag vet att du inte har det och därför kände jag att diskussionen låste sig lite.
Ditt sätt att avfärda SV genom att reta upp dig på att han gillar sig när han lirar är ungefär som att man en solig dag har bestämt sig för att bada, letar upp en fin strand och när man närmar sig den vidsträckta stranden tar upp en näve sandkorn och säger; det var lite smuts och tångflagor i sanden här, nej denna strand är helt kass, här kan vi inte bada, vi får gå till en annan strand.
När du skriver att SV är ful, dum och astöntig oavsett hur bra han spelar – tja, då är ju diskussionen tillända eller hur?
Jag måste, just precis här, glorifiera mig själv en smula och faktiskt påstå att jag nog är lite mer benägen att tillgodogöra mig min motdebattörs åsikter – genom att säga att jag i vissa sekundkorta glimtar också kan tycka att SV raljerar lite, gojlar sig en gnutta för mycket ibland – MEN, det påverkar ALDRIG hans gitarrspel – det är alltid konsekvent på enormt hög nivå och ALLTID är njutbart, även om man inte ser honom.
Jag vet att du tycker det är roligt att diskutera – men nu måste det fram lite klarare argument. Om du bara vidhåller att killen är kass och that’s it – ja, då ler jag inombords och funderar på intressantare saker. Är du med mig? Och jag är inte sur! Och vi skall fanimej ta en öl snart, mannen! Finns det nåt ölhak med väggar som tål några flygande ölglas…? ☺
Visst kan man bli lite trött ibland, Matte-mate. På sig själv. Fast i det här fallet var det nog egentligen inte min mening att "gnabbas lite" utan bara göra mig lite lustig på Steves bekostnad och vem är bättre mottagare än du i det läget? Jag vet ju att du har ett gott skratt och god humor.
Nä, inte ens jag skulle drista mig till att dissa en musiker av Vais kaliber (för även jag, min Brutus, inser att den är formidabel) med argumentet att han är ful, främst för att han tvärtom ser bra ut, eller dum, för det har jag ingen aning om. Dessutom skulle så korkade argument enbart falla tillbaka på mig själv.
Vad som gör Vai till målstavla för spe – iallafall mitt – är, som jag nämnt, att han har gått i mål på sig själv. Han verkar vara sin egen största beundrare och det är i alla sammanhang löjeväckande. Det är det tillgjorda beteendet som i mina ögon gör honom till en tönt. Faktiskt kvalar Keith Richards på sitt sätt in där också nuförtiden.
Sen kom jag på, det där med första gången, du måste förväxlat David B med David H! För visst är Steve Vais narcissism snubblande lik David Hasselhoffs! "I´ve been looking for freedom..."
Alltid skojigt att följa romakov vs max. Det blir ju inte lätt att få en syl i vädret när ni gossar har fått upp ångan. Hur har ni tid för annat, som arbete, sambos, barn, akvarium, husbygge och andra triviala tingestar som förgyller er tillvaro, tro?
Måste väl ändå kommentera diskursen med att säga, att hur en gitarrist poserar på scenen o.dyl. har en helt underordnad betydelse för mig. Det är väl ljudupplevelsen man är ute efter?
Locket
Jag kan faktiskt tycka att det är lite fränt sådär att se så jävla "självgillande" cool ut som SV gör. Han har liksom täckning för det, spelar man så jävla säkert så får man liksom kosta på sig sådant. Det är samma sak med Prince, eller vad han nu heter, han får också bära sig åt lite hur som helst för min del - han har täckning helt enkelt.
Igen, jag skickade ett mail med Vai-klippet till Abby med en "kul" (försökte iallafall) kommentar. Det var inte min mening att diskutera stil. Jag fick ett långt svar på Burgundy Mist vilket jag inte förväntat mig av ett mail och med en del frågeställningar som jag i egentlig mening inte efterfrågat. ("Rätt ska vara rätt" som Semla sa.) Men, som Abby klarsynt vet, roar det mig att plocka upp en kastad(?) handske.
Någonstans inser jag att jag är för petig vad det gäller olika saker, typ det här vi ältar nu. Jag efterfrågar väl bara att beröras av det jag hör.
Jag hade mycket stora förväntningar på Steve Vai den gången jag såg honom ihop med Lee Roth i förra årtusendet. Han lyckades inte träffa mig med en enda ton, trots att han spelade miljoner av dem och dessutom spelade dem dubblehanded. Han såg enbart "ut". Prince däremot tillintetgör mig med sitt "simpla" solo i Purple Rain, både med det han spelar och sin lidelse. (Snacka om att se "rätt" ut!). För mig är det ett universum mellan Vai och Prince på alla sätt och jag får inse att jag inte förmår förmedla vari jag tycker den här skillnaden består.
Locket, det är nog helhetsintrycket som är avgörande. Har du sett den där tidiga sextiotalsvideon med vad de nu heter...Gerry And The Peacemakers, kanske. Låten heter hur som helst "You Belong To Me". Iallafall, bandet skvätter omkring med benen på ett sanslöst fjantigt sätt (Ola Salo förefaller som seriös i jämförelse). Vad jag försöker säga är att den videon, när jag såg den på TV, spelades i ett enda syfte; att man skulle skratta åt den. Trots allt tror jag inte bandet hade det syftet vid inspelningen. Ponera att du applicerar det rörelseschemat på Kiss och att de spelar någon av dina favvislåtar. Kom sedan tillbaka och vidhåll påståendet att ljudupplevelsen är allt.
Lemmy've a beer.
Roma, det gör väl inget att du skickade mejlet till mig? Jag tog det inte som "offensive", men då jag vet att du vet vad jag tycker i frågan så kanske det, defacto är så att jag "hade lite lust att gnabbas", undermedvetet förvisso...
Kan det vara så att låten du menar är "You were made for me" med Freddie and the dreamers? Du vet den där med han glasögonkillen och bandet som står uppställda bakom och "sprätter" så jävla skönt med benen.
Musik är sååååååååååååå individuellt - vi uppfattar helt enkelt musik på olika sätt. Jag var också på scandinavium och såg DLR med SV. Trots att DLR är en av mina största idoler så tittade jag på honom max 10 minuter under hela giget. Jag var fullständigt totalabsorberad av SV, vars toner till 100% träffade mig rakt in i... tja, själen.... SV var snygg, rörde sig elegant och spelade så otroligt svidande bra gitarr att det tog mig flera månader innan jag hade lust att plocka upp en gura själv.
Igår kväll lyssnade jag på Rainbow Rising med Ritchie Blackmore och kom plötsligt på att det är han som jag har inspirerats mest av, av alla andra gitarrister...
Jaha, nu har jag öppnat ytterligare "A Can Of Worms"...
Blackmore? En av mina absoluta gitarristfavvisar! Now we talkin' at last!!! Made In Japan! Stargazer! Finns en passage på M I J som ger mig meterhög ståpäls.
Yes box!!! Visst är det den låten! Och det bandet! Om vi nu, för resonemangets skull, kan tänka oss Kiss med denna utsökta koreografi framföra...vad ska vi dra till med? Rock'n Roll All Nite? Eller varför inte ta en bra låt, Detroit Rock City. Hör vi då Locket säga att det går utmärkt, underordnad betydelse, för ljudupplevelsen är det viktiga? Jag bara undrar.
Abby, det var väl det att jag kände mig lite dum bara. Speciellt när du blev lite trött. Hålla på att tjafsa om sådana smaksaksdetaljer. Det är ju som ni säger, det är ljudupplevelsen som räknas!!! (Ha-hai!) Jag som under mina mest formbara år var sambo i högtalarn med Pin-Ups och David Live och med Life on Mars-videon ständigt på näthinnan får inse att det finns andra här i livet. Freddy and the Dreamers...Kiss...Steve Vai...Toto...
Jag kan mycket väl förstå att du som gitarrist på ett intellektuellt plan faller pladask för Vais infernaliskt inövade skalor men det kan väl knappast nå hjärtat på samma emotionella sätt som Ritchie Blackmore på Made In Japan? Såg faktiskt DP på reunion-turnén 1984. Jösses! Live-plattan tre gånger om! Fullt i klass med Motörhead på Park Lane som var bland det bästa jag sett. Alla kategorier.
Hrmmm...
En av SV-debattörerna raljerar med en illa dold självgodhet i sina argument som faktiskt - efter en såpass diger rond - blir väldigt öppenbar. I alla fall för de två, tre uthålliga tappra som orkar läsa dessa viktiga inlägg.
Lite som En av debattörerna ansåg att SV förhöll sig till sin egen coolhet, lika ocool framstår samme debattör desto längre han tillåter sitt ego (trots bättre vetande) att luras; längre och läääääääängre in i denna kvasistruntproooshit som enbart uppvisar en grälsjuk kverulant on a mission to hunt down an' kill anything that moves!
Även i denna fråga.
För lite på jobbet att ta tag i?Gillar att masturbera, eller?
När en blir två (griniga gamla gubbar).
/Lemon Matthau
Lemon, att läsa alla dessa oumbärliga inlägg tar också sin tid... Appropå "trots bättre vetande"... om du läst noggrannare så hade du kanske sett att, trots allt, är det ingen här som tycker SV i sak är en dålig gitarrist, även om vi har diametrala uppfattningar om hans approach. Hans musik är ju också en smaksak=subjektivt. Eller, det här om vetande, det kanske handlade om SV:s coola stil? Vad är det du "vet" i all din ödmjukhet? Upplys en stackare som harvar i sitt egna egos alarming lapse of taste.
Oj! Nu kilade det!
Bäste Romakorv!
Lustigt - här huggs det nästan omgående. Det verkar inte finnas någon hejd på er sparringvilja och att ni tar varje (lilla) mothugg som en personlig vendetta som genast bör nedslås.
I allafall ser det så ut i "tryck" på Burgundys log.
Det som är löjeväckande är er snarhet till att påvisa andras ocoolhet; just i detta fall utseende, poser, rörelser, manér, etc... - m a o det som ni finner utstuderat och som därför också retar (gallfeber på) er.
Jag får upp en bild på näthinnan: Småkillar som står lite tryggt med sina likasinnade kompisar och pekar finger mot någon som sticker ut, någon som har annorlunda kläder, frisyr, manér, etc och småfnissande smusslande raljerar om personens tillkortakommande.
Sådär i smyg men ändå på fullaste allvar. Just DET beteendet finner jag både löjeväckande och ocoolt.
Detta inlägg är det sista jag gör i SV-debatten.
Tackar!
/Lemon Matthau
Tjena Lemon,
Lite impact har jag tydligen haft ändå eftersom du niar mig! Det har då aldrig hänt förut!
Du har så rätt Lemon jag är mycket snabbt nere i försvarsställning, för snabbt enligt min egna mening, men jag jobbar på det...går så där.
Vai retar inte det minsta gallfeber på mig, faktum är att han inte retar mig överhuvudtaget. Jag skickade lite lustifikationer till Abby (som du säkert har läst här) och det liksom eskalerade utan någon som helst mening att det skulle göra så. Och som jag skrev, en bit in kände jag mig fjantig, så jag har full förståelse om en "utomstående" också uppfattar samma fjantighet. Du har helt enkelt rätt, där också.
Däremot har du fel med det här med att peka finger. Det har väl snarare varit så att jag har varit objekt för andras fingerpekning. Och själv fjantat omkring på rockscen.
Min invändning mot Vai är "endast" att han mer posör än gitarrist, och då är han ju ändå ingen klåpare med strängarna. Och det blir ju lite spelat tillspetsat när man gnabbas med Abby!
Åhå, var det niande det handlade om... och jag som just skulle till att lite lagom grumpy old man-aktigt försvara mig...
Boys, lyssna på mig nu!
För det första så ber jag om ursäkt att jag drog in Roma i en batalj här - han skickade ett mejl till mig och det var jag som triggade och la upp det här, sorry!
Sedan är det ju klart som Hollandaisesås att det blir gubbgnälligt när jag är med. En gobbajävel som närmar sig 50 och som sakta men säkert börjar inse att den egna popstjärnedrömmen bara var en hårt skjuten sats i brallan. Eller hårt förresten... snarare en för tidig förlöpare utan stuns... det blev knappt en fläck ens...
Nej, jag skulle vilja säga att Burgundy Mistbloggen - i all sin meningslöshet - faktiskt är riktigt gentlemannamässig i kommentarspalten - då skulle ni se vilka sjuhelvetes holmgångar som utspinner sig på andra bloggar, forum och diverse.
För att inte ta min egen korrespondens med t.ex TV4 ang. TV-format, alltså 4:3, 16:9 och att filmer körs Pan-Scannade. Dom mejlväxlingarana får det lilla gnabb vi håller på med här att likna en kopp silverthe kontra Jazztobak.
Därmed inte sagt att jag vill att någon skällig ton skall eskalera här, utan mer att det är gott att vi kan ta oss en liten diskussionsrunda - även om jag gärna hänfaller åt gubbgnälleri, vilket ju faktiskt är ganska tråkigt.
Jag tror att vi i många vardagliga situationer önskar att vi kunde få ge utlopp åt våra åsikter och tankar - rakt ut sådär bara. Åtminstone önskar jag det sisådär 580 gånger om dagen, och då är bloggeriet en rätt go ventil. Likaledes tror jag också att en del av oss gärna tar tillfället i akt att agera lite debattör här - för det är ju safe och ingen blir ju direkt... hmmm, skadad eller sårad av det (hoppas jag).
Jag har också en känsla av att de flesta som frekventerar burgundy känner varandra mer eller mindre - eller åtminstone har någon vag idé om vem man debatterar med, och det gör ju också att tonen hålls något försiktigt avvaktande - vilket är bra tycker jag, för grundidén, för min del, är ju inte att vi skall "bråka", utan byta åsikter med varandra på ett skönt, avslappnat sätt - som ibland kanske blir lite hetsigt men som ändå kan föra något gott med sig.
Så, då kommer vi fram till Burgundys enastående meningslöshet. 99% av det som jag bloggar om uppfattas som tokstollerier från en överhettad hjärna på konspirations-speed. De ämnen som genererar mest debatt är musik och rökning - och det kanske är bäst så...
Nu ursäktas det väl väl mycket här! Först Roma, som har sin fulla rätt att besvara Lemons illa dolda påhopp. (Och som sedan själv har svårt att hantera Romas svar på sin besserwisserism. Som man säger till ungar: ger man sig in i leken får man leken tåla.) Och sedan ursäktar sig Max! Jösses, vilket trams! Det är ju fullständigt uppenbart att Roma och Max "gnabbas" med en stor glimt i ögat gentemot varann. Uppenbart för alla utom Lemon Matthau.
/ Jack Walther
Nu är vi iallafall Three Grumpy Old Men här och fjantar oss!
Rick Wakeman
Är det inte lite att blanda äppplen och päron med att överhuvudtaget jämföra Blackmores överjävligt metafysiska, bra-iga gitarrspel med Kiss. Jag gillar i och för sig Kiss, men att jämföra lite god boggie-rock med Rockbibeln = Made in Japan, nej det går bara inte för sig, även om ditt (roma) exempel Detroit Rock city är en utmärkt låt.
Locket
Nu är väl iallafall jag off the hook? Jag är ju inte så Kissig av mig och har egentligen, nästan, aldrig hört The Kissy Boys.
Det finns dock en mycket rolig film på Youtube där Kiss blir intrevjuade, in full regalia, i nån TV-talkshow. Ace är präktigt tankad och sitter mest och flabb-fnittrar. Gene å Paul är INTE glada på Ace. Han trummisen... Creter Piss har dock mycket roligt åt Aces fylla!
Visst är du off the hook Abby, ance io. För jag har då inte jämfört Blackmore med Kiss. Däremot applicerade jag imaginärt Freddie and the Dreamers utsökta footstep på Kiss för att prova Lockets påstående om scenbeteendets "underordnad betydelse" mot att det är "ljudupplevelsen man är ute efter."
Hur går det, Locket, får du till några goa step på Gene medan han tuggar blod?
Givetvis, gene ger mig alltid blodad tand...
Locket
Skicka en kommentar