Mobil... igen...

Jag har köpt en mobiltelefon… Jo, det är faktiskt sant! Dom hade en liten käck Nokia för 300 spass nere på ICA-Maxi och anledningen till att jag köpte den var inte att den var billig, utan att det faktiskt har blivit nödvändigt att inneha mobiltelefon.
Har man ingen mobil blir folk förbannade på en. Det är ju så nu att man är helt akterseglad om man (på vanlig telefon, hemma) bestämmer en tid att träffas, låt oss säga några timmar framåt, eller ännu värre, någon dag framåt – det går inte.
Har man bestämt en tid att träffas är det ok att medelst mobiltelefon ändra planerna någon minut innan utsatt tid. Alltså, i och med att alla har mobil är det också ok att precis innan utsatt tid för träffen ringa och säga; du, det har kört ihop sig här, vi får skippa det hela eller synas två timmar senare. Har man inte mobil i det läget blir man stående där och ser korkad ut och fattar ingenting… vi bestämde ju klockan 18.00… Visst, looser, det där funkade förr i tiden när man liksom gjorde det man hade bestämt och höll det.
Att ha mobil innebär att det blir mycket lättare att hålla saker tidsmässigt flytande, att ändra planer minuter eller sekunder innan det skall ske, att helt enkelt släppa all tanke på ansvar och bestämda möten, tider och platser.
Tiderna förändras och det är bara att försöka släppa på det man är van vid och uppfostrad till. Så har det alltid varit. Förr fick äldre acceptera t.ex. ny stenhård rockmusik som Sven-Ingvars och andra liknande samhällsomvälvare. Jag måste också acceptera att världen förändras, att gitarrsolon inte längre existerar och att rockmusiken är stendöd, att Hellström är världens bästa artist alla kategorier, att man måste ha en mobil för att kommunicera med folk.
Det är ok för min del, jag tänker bara slå på och använda mobilen när jag skall någonstans, möta någon eller när jag skall få moppemotorstopp mitt på Älvsborgsbron – då är ju såklart en mobil jävligt bra att ha.
Och det skall faktiskt bli skönt att försöka släppa lite på den programmering som man fått sedan barnsben – att bland annat hålla tider och faktiskt tycka att det är viktigt.
Jag gillar ny teknik. Jag är en sucker för häftiga apparater, gizmos och gadgets.
Vad jag har lite svårare för är apparater som helt uppenbart gör hjärnan till risgrynsgröt, t.ex. mobiltelefoner.
Jag hade en lång diskussion med min dotter Erica för ett tag sedan då vi snackade om det här med att jag har jävligt svårt för gaggande mobilnarkomaner på exempelvis bussen, klockan 07.30 på morgonen. Hon tycker inte att det är det minsta störande att höra folk babbla i sina mobiler, och har heller inte själv något emot att tala öppet i sin egen.
För mig är bussresan, in till jobbet på tidningen, en möjlighet att i lugn och ro samla tankarna inför dagen, att tänka på lite ditt och datt och att liksom kontemplera min egen bubbla av illusionen, det ni kallar verklighet.
När folk babblar är det för min del stört omöjligt att liksom inte ”höra” vad som sägs – jag sugs in i samtalet och blir delaktig – fast det verkligen är det sista jag vill. Kontentan av detta är att jag blir irriterad och förbannad – jag skulle vilja gå så långt och erkänna att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att mörda den som gaggar, eller åtminstone mörda själva mobilen, snappa den ifrån mobilnarkomanen och trampa sönder den – och sedan kanske utdela en hyfsat kraftig lavett, gärna över käften så det blir tyst.
Nåja, det är såhär tankarna går, på bussen, tidigt på morgonen, när det enda jag vill är att det skall vara lite tyst…
Mobilen är ett redskap som effektivt suddar ut högre tankeverksamhet i hjärnan – detta är grundidén och själva designen med apparaten. Den suddar också ut respekt för andra och självrespekt för användaren. Den som talar i mobil kan till exempel gå före kön i en affär, eller på en buss; jag talar ju i telefon – därför kan jag göra vilka knasiga saker som helst, jag är onåbar och kan bete mig hur som helst – min mobil ger mig fripass att göra precis vad som faller mig in.
Om jag t.ex. befinner mig i min chefs kontorsrum och hans telefon ringer, går jag omedelbart ut ur rummet och låter honom tala ostört – jag skulle aldrig få för mig att sitta kvar när han talar i telefonen. Omvänt skulle jag bli oerhört störd om någon satte sig helt nära mig och ”liksom bara satt där” när jag talar i telefonen.
Detta är uppfostran, eller vi kanske skall kalla det prägling av ett program. Jag och en handfull människor till i världen har fortfarande denna prägling och programmet spinner på.
Jag har ytterst svårt för att avprogrammera mig och anpassa mig till ett nytt program – en ny mjukvara som innebär noll respekt och så lite egen tankeverksamhet som möjligt.
Jag måste alltså lära mig på nytt, anpassa mig och se världen, illusionen, för vad den är – och arbeta inom dessa nya lagar.
Jag förstår att det är meningslöst att bli irriterad och förbannad på människor som babblar i sina mobiler, som inte kan gå ett steg utan att till och med ha mobilen i näven, som så fort de sätter sig på ett buss-säte måste knappa och sysselsätta sig med sin mobil – som inte kan ta en kort timeout utan att mobilen är i fokus – som helt enkelt har fått sin hjärna att likna en blåmanet, fått den utraderad, fått den konditionerad att släppa högre tankeverksamhet, fått hjärnan inställd på lägre frekvens – lätt att manipulera och kommendera.
Jag kommer att använda min mobil så lite det bara är möjligt!