Ett förnedrande snubbel

Aha, det förra inlägget var lite för jobbigt... Jag skall förstå.
Då kan jag berätta om ett av oräkneliga pinsamma snubblingar jag gjort. Det skedde idag.
Jag skall bara börja med att säga att jag har en ovanligt frekvent ovana att liksom släpa mina stora fötter, så att säga, framför mig. Jävla lustigt sätt att gå, har jag kommit underfund med - det är liksom som att jag försöker kompensera mina stora blad, och min längd (som förr om åren störde mig - inte nu dock) genom att gå, lite nonchalant, casual sådär... Detta är inte medvetet utan är en gammal rest från skoltiden då jag ville befinna mig på samma låga nivå som mina kompisar.
Det medför att om det kommer en kant som är högre än två centimeter, till exempel en såndär stenruta i marken på till exempel Kungsgatan här i Göteborg, så touchar gärna framkanten på någon av mina skors sulor i denna upphöjning och man gör universums mest osexiga snubbel.
Detta hände idag... igen.
Jag skall till Varberg på lördag - och möta upp en akvariekompis där - vi har köpt mycket exklusiva akvariefiskar som skall hämtas i denna stad. Jag tog mig ner till Centralen i morse för att hämta min tågbiljett och sedan tänkte jag ta en skön promenad till jobbet - via Kungsgatan.
Jag kände mig snygg och vuxet bekväm - hade för en gångs skull ett par ordentliga jeans på mig, ny jacka och nya skor. Så när jag såg en liten grupp unga kvinnor en bit fram på gatan så tänkte jag; OK, ni kommer inte att bemöda mig med en enda blick (those days are forever gone) men jag är ju ändå en cool strutter som varit med ett tag, det vittnar mitt skägg om, om inte annat - så jag tänker inte direkt kolla in er heller, utan se ointresserad ut och, som den gänglige kalla katt jag är, bara liksom slinka förbi er.
När jag var ungefär tre meter fråm damerna så händer det igen; en liten hårfin touch av sulan i en stenrutas retsamt uppstickande kant - och den smidiga katten blev i ett huj en flaxande flodhäst. Jag snubblade till och det räckte inte med ett sånt där lagom snubbel, då man bara tar ett lite större steg framåt och snabbt rättar till gången, utan det blev givetvis ett sånt där jättekliv framåt - som bara kan rättas till med att man får sätta fram den osnubblande foten ett bra stycke längre fram och parera. Den osnubblande fotens parering innebar naturligtvis isättande av hela sulan och ett hårt smällande skoisättningsljud; "smackt" - rätt i asfalten - och sedan några trippande steg för att återfå balansen...
Jag är ju osexig redan som jag är - men nu blev jag en pinsamt osexig clown.
Jag tror inte att tjejerna ens registrerade att någonting hade passerat dem... men, ändå alltså...