Gubbrock

Det här med att spela musik, gitarr för min del, är ju ett kärt bekymmer. I en kulturvardag då man är stendöd och betraktad som en idiot om man plockar upp en elgitarr – efter att man fyllt 30 år – är det ganska lätt att faktiskt, helt ärligt kunna säga; det var bättre förr!
Läste i Metro idag att Timbaland är den mest eftersökte producenten i hela världen. Hans musik är så bra att han höjs till ren Gudsstatus av musikjournalisterna. Nu skall jag erkänna att jag, mig veterligt, inte hört ett enda fragment av vad den fantastiske musikern och producenten Timbaland har åstadkommit – men jag skall frångå mina… ähum… principer och ge killen en chans, speciellt nu när jag äntligen har Spotify i datorn. Jag kan dock tänka mig att han är ypperlig på att få en trummaskin att… liksom svänga…
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att ”skriva” musik, göra låtar och uttrycka mig på det sättet och vara huvudpersonen. Tvärtom har jag alltid velat spela i band där gruppen som helhet är det viktiga, alternativt spela med någon mycket karismatisk artist till exempel.
Givetvis har mitt drömgig sedan barnsben varit att spela med David Bowie. Detta är ju en självklar utopi, men i visa stunder har jag faktiskt haft en känsla av att jag skulle kunna klara ett sånt gig. Jag har fått min del av helt makalösa speljobb uppfyllda och om jag ibland klagar på det, i mina öron, ganska urvattnade musikutbudet av idag – så menar jag inte att låta gnällig – tvärtom; jag är helnöjd med min gärning och låter mer än gärna nya unga musiker ta över.
Några fina musikupplevelser får man ändå om man letar lite, speciellt utanför de ”listor” eller vad fan det nu kallas idag, som speglar populärmusik. Ett antal live-DVD: er som jag kollar på ofta och drömmer om att jag var med och lirade är Whitesnake, alla Deep Purple man kan komma över (Ritchie Blackmore är/var ju så jävla grym), Jeff Beck och en del andra i den stilen – men jag vill nämna Simon & Garfunkel; Friends – har du inte sett den DVD: n har du missat något mycket stort. Igår såg jag Paul McCartneys nya DVD; Good Evening New York.
Harrejävvlarrrr vad bra! Tänk ändå att det skall till en ”gammal gubbe” för att göra något musikaliskt signifikativt. När jag tittar och lyssnar på detta känns det som att det inte finns något annat jag hellre skulle vilja, än att ha en plats i Pauls band. Och jag tror fanimej att jag skulle fixa det!