Down Memory Lane

Kollade på SVT-programmet "Dom kallar oss artister" igårkväll. Det var Ola Salo som visade lite från sin karriär med The Ark och inspelningen av nya plattan. Jävla skön kille, Ola. Han har "det där" som man brukar säga. Det är faktiskt ganska kul att jag ändå har fått lira ihop med honom vid ett tillfälle för några år sedan då han gästade ett band jag lirade med. Vi körde några riktigt fräna covers, Alice Cooper bland andra - jävligt kul, och man måste säga att han är en tung scenpersonlighet.
I det där programmet får artisten berätta om en musikalisk händelse som präglat musiksmak och inriktning. Ola valde ett tillfälle då han för första gången hörde Hendrix - och berättade intressant om detta.
Jag drömde mig bort ett litet tag och tänkte på vilken musikalisk händelse jag skulle tagit fram om det vore jag som satt där i programmet...
Det är ju många musikaliska tillfällen som gensat pockar på uppmärksammhet, men jag kom att tänka på två som distinkt utmärker sig. Tillfällen då man faktiskt upplever någon form av upphöjt själsligt tillstånd.
Första gången var 1973 framför den stora Radiola-radioapparaten som hade ett formidabelt bra ljud. Det var Kjell Alinge som i sitt radioprogram Pop 73 Special spelade Rat Bat Blue med Deep Purple. RBB är en låt som har ett styggt riff och som, hör och häpna, saknar gitarrsolo - så just denna gången var det inte Ritchies gitarrspel som var den stora grejen utan trumspelet och framför allt Jon Lords Hammondsolo - lyssna på låten och digga det solot. Vid ett ställe får han orgeln att låta som om den spyr, ja, crazy, men lyssna själv - och i slutet höftkickar han den tunga Hammondorgeln så att reverbet får slutspel och det liksom bara sprakar om ljudet. Då, framför radion, fattade man ju inte att han gjorde så - det såg man live många år senare - men det soundet...


Det andra tillfället av "Total Bliss" hände hemma hos min kompis, den fantastiska trumslagaren Birger Löfman, några år senare - 1975. Birgers farsa Sten, som är musiker, pianist, hade en rent överjävlig stereoanläggning. Han ropade på oss kids och sa; lyssna nu - och lade på ett vax som fick mina inälvor att vilja sprängas. Det var Mahavishnu Orchestra - med låten Eternitys Breath. Det går inte att beskriva The Wickedness i det gitarr-riffet. Det finns, enligt mig, inga gitarr-riff i värdshistorien som slår detta - period! Låten börjar underbart sublimt, mjukt och trevande - sedan kommer så det otroligt stygga riffet. Trumslagaren här är Narada Michael Walden, och han spelar så otroligt bra att jag än idag får tårar i ögonen när jag hör detta. Harmoniken går i österled och det är så här jag önskar att musik låter... "på andra sidan".