Jag måste köpa en ny stereo – en gammal stereo – en begagnad stereo.
Jag har överfört alla mina CD-skivor till iTunes-biblioteket på datorn, liksom för att snabbt och behändigt kunna skrolla fram en låt eller en platta på ett kick.
I helgen fick jag lust att lyssna på Visions Of The Emerald Beyond med Mahavishnu Orchestra. Plattan kom 1975 och har ett helt makalöst ljud, en dynamik som är otrolig. Speciellt trummorna är mycket bra inspelade – sedan skall vi inte snacka om själva trumspelet, det är Narada Michael Walden som lirar och på inledningsspåren Eternity’s Breath part 1 & 2 spelar han trummor som om det gällde livet – vilket det på något sätt faktiskt gör. Att John McLaughlin dessutom levererar världens genom tiderna styggaste gitarr-riff gör ju lyssningsupplevelsen bara ännu större.
… Om man hade hört plattan på vinyl och i en bra anläggning…
Så jag klickade fram plattan, satte på den lilla cd-radio-microanläggningen som jag kopplat datorn till, hällde upp ett glas vin och skulle börja njuta. Var fanns den mastiga basen som får revbenen att skallra? Var fanns den pudriga diskanten som likt ett finmalt teflonpulver smörjer öronen?
Ja, inte i rummet där jag befann mig i alla fall!
CD och ännu värre, mp3-filer, låter ju helt enkelt för jävla illa!
Jag har funderat på att dessutom digitalisera alla mina vinylplattor och putta in dom i datorn också – men av detta blir inget, jag skall återvända till vinylen igen.
Jag letade upp min gamla fina skivspelare av märket AR och såg direkt varför jag plockat undan den – pickup-skalet är helt trasigt. Detta går ju att åtgärda – men jag tror att jag faktiskt skall investera i en bra ny skivspelare. Det får bli det moderna tillskottet i min nya anläggning. Sedan skall jag leta upp komponenter som är från ”The Days of Yore” eller åtminstone är byggda med analog teknik, men nya… kanske.
Det kommer nog att bli en rörförstärkare, med enbart en volymratt – inget annat. Vi har en sådan stärkare på jobbet, tidningen, och det är det enda som behövs. Det låter helt underbart om vinylplattorna som vi spisar – och jag minns det maffiga ljud jag hade i en Tandbergstärkare, ett par KLH-högtalare och AR-spelaren. Den anläggningen är borta nu, men jag skall hitta tillbaka till det soundet, kanske ett ännu bättre.
Nu börjar jag också begripa varför jag inte lyssnar lika ofta och intensivt på musik längre – det låter ju inte bra. Vinylen skall fram igen!
18 kommentarer:
... sådärja.
Då ska vi se... näe, inget motvalls dyker upp. Håller med. För att inte tala om känslan man hade när man plockade ut vinylen ur innepåsen, tummade på omslaget i skönt format och framför allt, vände på plattan när det var så dags.
När CD:n kom tyckte man ju det var skönt att slippa vända men nåt viktigt föll liksom bort, utan att man fattade det då. Tycker faktiskt synd om ungarna i dag som helt missar det. De tycker givetvis att jag är mossig och lika bra är väl det, för det går inte att få åter.
Nu blev jag ju lite orolig över längden här. Locket, blir det bra? Innehållsmässigt, kanske det var lite tunt...?
Glömde. : D
Det är inte bara synd om kidsen rent ljudmässigt.
Dom missar också svängiga artister som Zarah Leander, Cacca Israelsson, Yngve Stoor, Gullan Bornemark, Arne Lambert och Deep Purple!
Kan vara så att Cacca stavade sitt namn; Cacka - men vad gör det, bara klangen på det namnet är ju underbar.
God afton, mina herrar. Känns bra att veta att bloggen inte läggs ner, Abbey. Den uppskattas.
Men nu till saken: jag misstänker att jag kan kvalificeras som en av de "kids" som Roma nämner, i och med att när jag faktiskt började köpa skivor för "egna" pengar, så var det CD som gällde. Givetvis köpte men en del vinyl (om jag inte missminner mig så var den första plattan jag fick vinylen av Tom Petty´s "Full Moon Fever", men skit i det...) men det var till största delen CD som gällde. Den känsla som du beskriver, Roma, är exakt den som jag och mina jämnåriga kamrater känner nu när mp3:n har erövrat dagens "kids". Den där känslan är nog dock samma för alla som gillar musik. jag är helty övertygad om att vi, trots ålderskillnad, trots olika preferenser när det gäller format, känner samma nostalgiska längtan efter en tid som har flytt.
Jag undrar vad de som är unga idag kommer att känna om 20 år, när mp3:n är död och alla går omkring som robotar i en dålig George Lucas-film med ett chip inopererat i hjärnan där de kan välja vilken låt de vill, när de vill... Nostalgi? Man undrar ju vad de kommmer ha att vara nostalgiska över? "Grabbar... Fan, kommer ni ihåg på den tiden när låtarna ändå existerade som en låttitel på en display på en liten, liten spelare man hade i fickan? Det var fanimej tider det... Skål!"
Men som sagt, jag tror dock att den känslan är universell för alla tider.
Och Locket... Jag skriver hur långt jag vill, när jag vill! Ingen bestämmer över Oldsberg!!! Ni kommer aldrig få mig levande!
Helt klart spelar nostalgi en stor roll vid ljudformatsbyte men jag vet att jag vid övergången till CD reagerade på att det blev "fattigare" på nåt obegripligt sätt. Mot rim och reson, för allt skulle ju bli så hysteriskt mycket bättre. Nånting kändes inte bra men jag valde att bortse från det. Förtränga det. Så här drygt 20 år senare kan jag konstatera att jag inte helt lyckades med det. Ett litet "ack" poppar fram emellanåt.
Vidare, eftersom jag är grafisk formgivare, sörjde jag de stora omslagen. Ersättaren Booklets kändes bara futtigt. Det gjorde inte rättvisa av framförallt framsidorna. Ett typexempel är faktiskt Strasses Transylvanian Flower. Såg det omslaget först som affisch som Semla gick och delade ut (med omslagsbilden i typ LP-format) och jag tyckte "Mm, nice." Sedan såg jag bilden på CD-bookleten och det funkade bara inte i det lilla formatet. I allafall inte i min grafiska skalle.
Jag är så till den milda grad nostalgisk att jag högtidligt har ramat in min första LP av magnitud, Pin-Ups (behöver jag tillägga artistens namn? Inte då!) och hängt den på väggen och, jaa, "Nice."
Fast det tycker inte min fru. Hon fattar inte alls varför man gör så (Kulturskymning.)
Hur känns längden på det här Locket?, Lite lagom va?
Nämen Roma! Inte är du väl lättstött..?
Locket
Nä'rå (du känner ju mig), innehar bara liten fäbless för att köra vissa saker in absurdum. Men då kanske du blir stött? (Nä'rå, jag känner ju dig.)
Jag tror också att känslan av nostalgi över något som varit, försvunnit och inte kommer igen är universiell - och mänsklig - och återkommande (tiden går i cirklar, ni vet...) för generation efter generation.
Om vi bara för en kort sekund lämnar själva formatet, alltså omslagen och den känsla dessa förmedlade och tittar (lyssnar) på ljudet som genereras av dagens teknik. När CD:n kom så snackades det om att dessa hade bättre ljud än vinyl.
Renare kanske men långt ifrån bättre.
Man slapp ett visst analogt brus samt det knaster som diverse repor och slitage åstadkom på vinylskivorna.
CD-tekniken var en revolution på sitt sätt - och ganska så fantastisk på sin tid. Jag har nästan lättare att faktiskt förstå att ettor och nollor kan förmedla ljud digitalt än att ett graverat spår kan förmedla ljud som tas upp av en fysisk "nål".
Idag är tekniken såpass bra att den digitala upplösningen tillåter ett diskantskimmer att faktiskt låta som ett diskantskimmer - men då måste CD-skivan vara av mycket hög kvalitet och även utrustningen. De flesta CD-skivor vi har är av undermålig kvalitet och har dålig upplösning, samt våra uppspelningsapparater.
Detta medför att Dynamiken försämras. Vi kan ta ett cymbalslag som exempel. På en vinylskiva (från förr) är cymbalslaget ordentligt upptaget av en högkvalitativ mikrofon och analogt processad - (to cut a long story short) till vinylskivan genom en gravering. Samma graveringsprincip arbetar vinylskivpelaren med, fast tvärtom, och processen upprepas anlaogt till våra öron - vi hör cymbalslaget så som det inspelades, med full dynamik - rent och klart.
Med (för oss lyssnare) ganska billig digital teknik är upplösningen sämre - på grund av att det skall packas mycket digital information på en CD-skiva.
Ett cymbalslag låter på konventionella CD-skivor och utrustning som ett trasigt digitalt "fras" - odynamiskt och i ettor och nollor uppsprucket brus. Ljudupplevelsen blir alltså sämre - de flesta människor tänker dock inte på detta - speciellt inte de som inte har kunnat jämföra med dynamiken hos en bra skött vinylskiva och anläggning av hyfsad kvalitet.
Mp3-filer är ännu värre - i dessa skall det packas lika mycket information på väldigt liten plats - men det går helt enkelt inte. Först måste det digitala ljudet komprimeras, sedan skärs helt enkelt de övre och undre frekvenserna bort - kvar blir ett "pappigt" ljud utan bas och diskant som bara låter luddigt och illa.
Det är här anläggningen kommer in i bilden!
Om man lyssnar på mp3-filer i en bra stereoanläggning så hör man direkt hur vansinnigt illa dessa låter. Men barnen idag lyssnar inte i en bra anläggning - de lyssnar enbart i anläggningar som får plats i fickan. Enter högtalare!
Vad är det för högtalare som "kidsen" avnjuter sin musik i?
Jo - högtalare som möjligtvis myggor tycker är stora och rejäla. Alltså högtalare med en tumstorlek som jag inte ens kan gissa mig till. Dessa har enbart ett dåligt diskantfrekvensomfång, vasst och eländigt. Alla mellan- och basfrekvenser genereras fysiskt i själva hörselgången och upplevs som "hög volym" och ett "fett sound".
Tekniken är ytterligt billig och dålig - rent ljudmässigt, och kan dessutom tjäna som "bärare" av dålda frekvenser - t.ex. subliminala meddelanden och... nä nu glider jag in på de där trista samtalsämnena igen... Sorry!
Vinyl låter bättre helt enkelt - och omslagen hade en mycket större attraktionskraft förr - när man kunde hålla i dom och se vad som stod på dom...
Ok, jag håller med om att det "vinyla" soundet var/är bättre, och det tycker jag inte av nostalgiska själ. Men kan vi inte starta en diskussion om de coolaste vinylomslagen istället. Det skulle väl kunna leda en bloggdiskussion som tar sig eoniska proportioner.
Jag börjar med en gammal gojting jag har hemma i säkert förvar. Stones "Sticky Fingers" med dragkedjan i orginal känns för mig alltid som ett gott att "dra upp" he, he. Fyll på med egna vaxomslag så kan det nog bli nått skoj av det.
Locket
dålda frekvenser? Sen när stavar vi dolda med å?
Omslag. Grattis Locket, som lyckas gå förbi dina Kisshjältar. Det lyckas inte jag med. Bowie: Aladdin Sane. Lika bra som den ca femton år yngre Never Let Me Down är dåligt. Man fattar inte hur den kvalitetsskillnaden kan vara möjligt. Undrar hur snacket gick vid fotograferingen av den senare omslagsbilden. Aladdin däremot är en klockren juvel.
När det gäller coola vinylomslag så lägger jag min röst på Alice Cooper och "School´s Out". Om jag inte missminner mig så var det ett dubbelfodral och när man öppnade det så poppade en skolbänk upp där det var inkarvat "School´s out" på bänklocket. Mycket stiligt...
Bra där Axlid. Dold med å... ja, jävlar det kan man kalla; att skriva i "talspråk" - en rent fonetisk skrivmiss av mig! (Faaaaaaan också....)
Jag hade tänkt nämna Aladdin Sane också - men Roma var före. Schools Out är ju en höjdare (Oldy! jag har den) - men vi får inte heller glömma Muscle of Love, med Alice - den sköna, nerstänkta pappkartongen man fick det sladdriga skivomslaget i samt lite extra material. Eller Billion Dollar Babies - en uppvikbar plånbok (höll på att skriva plonbok) med poster-sedel och medföljande idolkort som gick att riva loss.
Killing Me Softly med Roberta Flack gick att vika upp till en flygel...
Abby, du tar felstav på allvar, ser jag. Undra just vad magistern tycker om sitt "nostalgiska själ"?
Mycket Alice på omslagsfronten. Brorsan har en Hawkwindplatta, Space Ritual, och om man viker ut den blir det snudd på stort som en matta. Han var extatisk medan jag tyckte det mest verkade bökigt. Nä, bilder som trollade bort en till en annan "värld" var/är min grej. Ur det perspektivet är Ziggy giftig också.
Jag kommer ihåg när Young Amercians med DB kom. Vi gick i 8:an på Buråsskolan. I klassrummet satt vi DB-fans med stolsryggen vända mot katedern och såg coola ut med armarna i kors lojt hängande. En slags föregångare till vougeing. Likadant övade vi andra DB poser med svankrygg och höjt huvud mot skyn med luftmic. Jag har ett starkt minne av just denna YA-bild och jag blir alldeles varm inombords när jag ser den. Tror det var Otto eller Kaj Z som började med detta. Kanske Ruzz....
Skivomslag i all ära. Men viktigast är väl ändå musiken? Det viktiga med musik är ju att det är ett språk som talar på ett känslomässigt plan med alla människor över alla kända språkbarriärer. Att kommunicera känslor, idéer och budskap till andra människor med en kanal vi kallar musik. Att optimera den kanalen, att försöka göra kommunikationen och känslorna så bra som möjligt, ja det görs inte i var mans mp3 spelare.
Jag vet mycket väl vad du talar om Max. Det var mycket som försvann när gemene man gick över från LP till CD. (Inte jag!) Men de flesta lurades av musikindustrin som hoppades sälja på oss samma skivor igen. Med CD => Mp3 blev det bara ännu värre, men nu hade folk slutat tycka att musik var en stor faktor i deras liv. Så det gick lättare att svälja och elktronikfirmorna har fått sälja massa nya prylar. Men nu då? Nu klagar musikindustrin på att vi inte tycker musik är värt nånting... Fan trot!
Max, som du vet tycker jag det är underbart att du tar tag i det här! Det har jag velat länge! Du kommer att bli en lyckligare människa! Om du bara vill så hjälper jag dig gärna. Du vet ju att jag kan det här med att lyssna lika bra som du kan det där med att spela...
Vi hörs!
/Anders E
Jisses. De fanns på Spotify. Damn ;)
Skicka en kommentar