Fan också... Men, jag måste återkomma till mobiltelefoner... igen.
Jag såg precis utanför fönstret här på kontoret en tjej som kom cyklande, hon sms:ade på sin mobil och körde in i ett staket som några byggjobbare har satt upp. Det blev ingen direkt olycka men staketet kunde varit en människa. Instinktivt kände jag för att flabba rätt ut men skrattet satte sig i halsen - jag sitter ju med en bruten arm, just på grund av en mobilidiot.
Att mobilerna gör hjärnan till PlayDoh torde vara uppenbart för de flesta, även att de är djupt beroendeframkallande.
Jag kan bara inte för mitt liv förstå mig på alla dessa sms:ande, gaggande telefonidioter - what's the big fucking deal?
3 kommentarer:
Ja, det kan man verkligen fråga sig. Gemene man/kvinna verkar vara rädd att känna sig saknad och måste ständigt vara on line. För egen del tycker jag det är en ynnest att inte kunna bli nådd. Det som gör livet intressant för mig är möten med människor, och det skall banne mig göras fysiskt. Så enkelt funkar det för mig.
Locket
Jag åkte tåg till Oslo för ca: 1 månad se´n. Det var helt fantastiskt: ingen internetuppkoppling, ingen mobiltäckning på 4 hela timmar! Total frid och lugn & ro, ganska sällsynt i dagens läge......
Voi Satana.. jag tror bestämt att det börjar bli comme il faut att åtminstone börja fundera på mobilens hjärnmosande inverkningar. Two down - a world to go!
Skicka en kommentar