När man hittar ett lik

Den 2 augusti slutade min semester och vi åkte in för att starta 2010 års höst- och vintersäsong – en trevlig ”hösttermin”, som många andra jobbande hatar, men som jag själv gillar i allra högsta grad – därför att jag (och A-K) är privilegierade att faktiskt ha ett jobb vi gärna går till…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…