Aaaahhh, fan vad skönt! Grammisgalan 2008 är den första som jag har kollat på utan att bli förbannad eller få hjärtklappning o.s.v.
Inte för att denna Grammisgala var bättre än någon tidigare - nejdå, denna var lika pisskass som vanligt! - utan mer av den anledningen att jag kände mig nöjd och glad att hela musikcirkusen är överspelad för min del.
Jag har ju faktiskt medverkat själv en gång (vilket år kommer jag inte ihåg) när jag spelade med E-type och inledde hela showen och ingick i bandet som hade en artist som vann en Grammis.
Jag satt bara och njöt av musiken och sånginsatserna denna gång, och det kändes så jävla gôtt att liksom, rent mentalt, inte vara med och tävla. För jag tror att iskan över Grammisgalan är som störst hos dom som sitter bredvid och aldrig blir nominerade och aldrig någonsin kommer att bli det.
Det har ju blivit så att jag mer eller mindre packat ihop musikprylarna - det har varit svårt och inte så lite slitsamt för nerverna men när det går månader, halvår och till slut år mellan ordentliga speljobb, så känns det riktigt bra att sitta just bredvid och liksom bara titta på!
Jag skiter numera fullständigt i vem eller vilka som vinner, hur dom spelar eller sjunger.
Jag har haft min gitarrkarriär som komphjon - alltså kompat en massa artister. Min största dröm när jag var yngre var att ingå i ett sånt där heltajt rockband, typ Stones eller liknande - ett band som aldrig ger sig och där man aldrig får lov att sluta. Som Kitan säger; den som lämnar mitt band, Stones, gör det i träfrack. Så skall det vara i ett riktigt band, där alla medlemmar är lika viktiga och har något unikt som bidrar till bandets storhet, och det enda giltiga skälet till att man tänker sluta är; Döden.
Tjahaja, så var det med det!
En kille som är intressant är han Salem al Fakir (fick jag till namnet rätt nu?). Det är en artist jag skulle kunna tänka mig att gå och köpa en platta med. Fina låtar med riktigt spännande harmisar och med melodier som slingrar sig och går sina egna vägar - bra den där fakirkillen!
En sak som dock fortfarande är en gåta för mig på Grammisgalan, är höjden på mikrofonen som artisterna talar i. Varför sitter den i maghöjd, så att alla måste stå som boksatven lilla f framför mikrofonen när de skall gagga?
16 kommentarer:
För att TV inte vill ha en mikrofon framför ansiktet på folk i bild och aldrig lär sig att de ändå böjer sig fram till micken så varför inte sätta dit en mick i munhöjd?
Är inte Strasse ett sådant där rock band då? Men att alla är lika värda i Stones...fråga Wyman vad han tycker om credden han fick för riffet till Jumpin' Jack Flash. Det riffet är ju ändå hyfsat viktigt för låten. Eller Ron Wood för hela låten It's Only Rock'n'roll.
Axlid! Just det, bra bilder är ju såklart en förklaring.
Rock-korven! Strasse... med två originalmedlemmar kvar? Varav den ene "originalmedlemmen" egentligen inte är en originalmedlem...
Inte för att detta med originalmedlemmar har någon större betydelse för bandet Strasse! När Strasse spelar (typ en gång om året) skulle jag vilja påstå att det är världens bästa band. Big C och Bas-Ulken är de häftigaste människor man överhuvudtaget kan lira ihop med - för att inte tala om den verklige stjärnan, sångaren Frosty.
Med ett gig per år blir det trots detta inte något Stones att tala om.
Sedan är det klart, som du säger att Bill kanske inte tyckte att hans insatser värderades särskilt högt - men Kitan blev iallafall arg på honom när han slutade - bara det är ju en ynnest!
Lägger Ron ner tror jag faktiskt att Keef hellre dödar honom.
Om man tar ett band som Hardcore Superstar så fick dom ta en timeout på ett år eller två därför att de hade spelat så inihelvete mycket att dom inte pallade trycket längre - då kan man snacka om välbehövlig kafferast.
Kan du nämna ett rockband med lite år på nacken och alla originalmedlemmar kvar? Jag kommer inte på något. Status Quo skulle ju passat bra men...
Tre pers har slutat i Stones, oavsett vad Keith säger om träfrack. Det var väl förresten med syftning på Brian Jones som faktiskt hade lagt av i Stones när han dog. But it makes good copy. Tycker iallafall Keith, med Fantomen-ringar på fingrarna – det onda märket givetvis.
Summasumarum, det verkar inte vara något att stå efter. Verkar inte gynna självdistansen. Var nöjd med Strasse du.
Var nöjd med - oomph - allt som livet ger och allting som du kring dig ser, glöm bort bekymmer, sorger och besvär...
Pølsemand, om vi säger så här då; Om du hade världens fränaste dator - den absolut senaste och sjusatans häftigaste burk man kan tänka sig, och du bara fick knäppa på den en timme om året - skulle du vara nöjd då?
;-)
Skillnaden mellan dig och mig är då i såfall att jag för egen maskin skulle skaffat mig betydligt fler tillfällen att få knäppa på min superdator, inte bara sitta och vänta på den där ynka timmen per år. Saker – inte allt men mycket – är vad man gör dem till. Skönt ambivalent, tydligen, surrar du ju mest om att lägga av helt och hållet. Bitterbulle?
Med att du skulle vara nöjd menade jag inte antal speltillfällen utan att du inte som stagnerad, gråhårig medlem i ett 35-årigt rockband fortfarande vill framstå som tonåring.
Njaee... jag har ju trots allt lirat några låtar (och gör fortfarande, på lördag t.ex) med andra människor än Strasse. Vad som händer då är just det faktum att det väldigt lätt blir covers eller rena komphjons-jobb åt artister. Den biten är jag hyfsat färdig med! Basta! (såvida inte DB skulle få för sig att ringa...)
Jag förstår att det uppfattas som gubbgnäll när jag säger att det börjar närma sig en hatthylleläggning av musikprylarna - men det var inte det mitt inlägg handlade om - utan om att det faktiskt känns riktigt skönt att INTE känna sig bitter längre över att min lilla rockstjärnedröm inte blev det jag hade hoppats på.
Just det faktum att jag känner mig fullkomligt komfortabel i min nuvarande ålder och den enormt befriande känslan av att inte vara med och tävla längre var det jag ville förmedla, i positiv anda!
Att återvända till något sorts tonårsstadie skulle för mig vara det ultimata helvetesstraffet - jag kan inte tänka mig något värre. Däremot dwellar jag gärna i gamla musikminnen från forna dagar då det fanns musik i radion som faktiskt gick att lyssna på - och LP-skivor med riktiga omslag...
Summasummarum; jag har trots ej uppnådda rockdrömmar fått gjort en massa häftiga musikaliska grejer som är få förunnat och är på den måten mycket nöjd med mitt värv. Vad jag idag kan tycka är synd är att jag inte sökte mig mer åt ett tajt bandhåll, när looks och energi fanns i behåll, än att slösa bort eventuell talang på sjungande artister...
Btw, Korven, om jag skriver ett nytt inlägg och påstår att 1+1=2, kommer du att hålla med mig då?
Visst, håller med Abbson om den där fakiren, svänger inte så dumt. Men ok lira på lördag, säger du. Varthän då, om man får fråga? Ett av dina många fans undrar nämligen.
Lockatoni
Visst håller jag med dig om att 1+1=2 OM du matematiskt kan bevisa det! Det är lite trixigare än att påstå det. : )
Sedan håller jag dessutom med dig om att de flesta av mina kommentarer är - gentemot ditt ursprungliga inlägg - helt fel ute. Som Fan läser Bibeln. Jag tog din liknelse med 1 timma per år med superdatorn datorn alldeles för bokstavligt och lät mig mot bättre vetande missledas. För visst vet jag att du lördagsgiggar.
Locktång! Det är på det vanliga stället - där vi träffades sist, du vet, den gången då jag hade seglarskor på pråmarna - bruna också, av alla färger...
Roma! I'm with!
Om man tar en korv + en korv till, i ett korvbröd med mos, så blir det en dubbel halv special. Där klippte jag väl till med ett fränt matematiskt exempel?
Nä, det är fortfarande bara ett påstående. Och det där med brödet och moset, hur ska vi få in det i ekvationen? Tricky business indeed.
Visst!
Men blir det en hel special eller en dubbel halv?
new wave stuff:
http://punknoir.blogspot.com/
Najs gig på Grammis!:
http://www.youtube.com/watch?v=jrCoQr9mXrs
Vikat som mattelärare?
Skicka en kommentar