22 dagar...

… tog det att återvända hit. Ja, jag kunde inte hålla mig – dels på grund av att jag fått ganska många kommentarer om att det är synd att jag inte bloggar mer, eller rättare sagt, att jag tog en liten timeout – dels också för att jag har lust att skriva ibland. För mig är bloggandet en ventil för att lätta lite på trycket angående saker som jag finner… hmmm… knasiga i tillvaron.
Jag har, tro det eller ej, tittat lite på TV den senaste tiden. TV för mig har alltid varit ett naturligt och trevligt sätt att döda tid på, en typ av avkoppling som är rejält beroendeframkallande. Men, de senaste åren har jag tittat mindre och mindre – för att nu faktiskt inte titta alls under långa perioder. Det tar endast några veckor att inse att tiden då TV:n inte är påslagen är så mycket mer givande. Man hinner med massor av annat och en fantastisk frihetskänsla infinner sig. Det är alltså ett av ”programmen” som raderas i sinnet – man frigör sig från en av myriader av programmeringar som dagligen styr människans tänkande och handlande.
Nåväl, vad som slår en omedelbart när man tittar lite mer regelbundet är hur vanvettigt dåliga TV-program det produceras. SVT gör fortfarande kvalitetsproduktioner men har nu i ett av sina debattprogram anställt en avskyvärd kvinnlig programledare som är så influerad av amerikansk programledarstil att man baxnar. Hon leder ett debattprogram men är själv den enda som får lov att diskutera. Hon avbryter alla deltagare bara några sekunder in i replikerna och tar glasklar ställning för eller emot – vilket en duktig debattledare håller sig för god för.
Detta är det amerikanska sättet att debattera; den som gapar högst är den som har rätt!
Innan jag fortsätter; Nej, jag hatar inte USA och dess människor – hur skulle jag kunna göra det? Min dotter är född i Sverige men uppvuxen i USA och jag har på grund av detta besökt staterna, främst New York, där hon bodde under sin uppväxttid. Amerika är vackert, vansinnigt vackert och människorna där är verkligen vänliga och hjälpsamma, duktiga och fantastiska på alla vis – ja, jag skulle gärna bo där om det var möjligt. Amerikansk kultur är mångfacetterad och innehåller otroligt mycket bra, allt ifrån författare, musiker, konstnärer till vetenskapsmän, forskare o.s.v.
Men, det finns ett stort glapp mellan de amerikaner som använder, eller rättare sagt, tillåts använda sina hjärnor – och de som inte gör det. Mediakulturen, främst TV och musik, är dock designad för att så många människor som möjligt inte skall tänka – det har lagts en bedövande tjock filt över ”hjärnorna” i amerikansk mediekultur under lång tid.
Varför jag tar upp detta är att jag märker en enorm amerikanisering av svensk media. Kolla bara på reklamen. När TV4 startade var reklamblocken satta mellan programmen och det kändes ganska naturligt och OK på något vis. Nu finns det en uppsjö kanaler, och det är ju bra, men också en uppsjö reklamavbrott i programmen. Under ett entimmesprogram var det för några år sedan ”normalt” med tre avbrott – ett var tjugonde minut. Nu är det fyra, och ibland fem reklamavbrott. Ett entimmesprogram är nu egentligen bara ungefär fyrtio minuter långt och snart är reklamtiden lika lång som själva programmet, alltså 50/50.
Men, det är framförallt innehållet i programmen som är viktiga – tittar vi på svenska program finns det än idag en hel del produktioner som är OK, men också väldigt många som är direkt idiotiska. Och kollar vi på amerikanska program och shower så får man verkligen hålla sig i stolskarmarna för att inte svimma.
Om vi bortser ifrån att USA fortfarande ”bleepar” vissa ord, vilket i sig är så korkat att man bara på grund av detta tappar balansen, är det heller inte i amerikanska program tillåtet att nämna vissa kroppsdelar och funktioner. Jag såg för några dagar sedan ett amerikanskt program som riktade sig till yngre människor och som kallades någonting i stil med ”allt du vill veta om kroppen, sex och relationer – men inte vågat fråga om”. Det var en kille i läkarrock som ledde programmet och till sin hjälp hade han en stab på tre stycken, förmodligen läkare och psykologer, också iklädda vita läkarrockar. Man läste upp tittarfrågor och kunde inte riktigt nämna de områden på kroppen som frågorna handlade om – utan gjorde istället vansinniga språkliga omsvep, eller omvägar för att säga det som alla redan vet vad det är…
Tittarna behandlades alltså redan i detta skede som barn eller idioter.
Som om detta inte var nog, så var i stort sett alla råd man gav på de mest fundamentala problemställningar att det fanns en lösning i tablettform… Ja, det är sant! På rent relationsmässiga problem rekommenderades att söka läkarhjälp och i slutändan få ett piller som kunde hjälpa till att lugna och ändra sättet man betedde sig på…
Detta fick mig att faktiskt må illa.
Jänkarna har ett stort problem, och det är att man är otroligt respektfull inför auktoriteter – allt från programledare till politiker. Dessa går helt enkelt inte att ifrågasätta. Skulle du till exempel vilja sitta hos Dr. Phil och bli domderad?
Ålrajt, jag lägger in två youtubelänkar på en programledare som heter Bill O’Reilly (Fox News – go figure) som jag tycker är så vidrig att man måste kolla in honom. Titta på hur han behandlar de som inte delar hans åsikt, hur han låter stänga av ljudet på den andre som talar och framför allt hans samtalsretorik. Det här den programledare som har mest tittare – och de flesta tycker att han är bra… rätt… och riktig…
Vad tycker du?