Här är ett exempel på mänsklig empati, omvårdnad och hjälp. Bilderna talar för sig själva, men lyssna noga på killarna på flaket. Det är så det låter när man fått sin utbildning i världens främsta land vad gäller demokrati och frihet (OBS ironi).
onsdag, november 29, 2006
tisdag, november 28, 2006
En tragisk generation
En helt underbar snubbe som kan sina saker. Killen med de fräna skinnbrallorna och fin ölkasse är min vän för evigt.
torsdag, november 23, 2006
Axlids räfst och rättarting
Har fått en reprimand medelst 1 st. rapp utav 30 cm lång trälinjal över bakdel. Håkan Axlid, eminent turnéledare för E-Types anhang, låter meddela att det ICKE var han som mottog Herr Berkas telefonsamtal, då vederbörande snöpligen blev frånåkt (som jag skrev om i inlägget nedan). Den som fick samtalet var kapellmästare Dereborn. Så var det sagt. Rätt skall vara rätt.
(Undrar bara vad Axlid sysslade med då inräkning av komphjon bedrevs. Det där är ju en turnéledarfadäs av klass och rang, på min ära!)
(Undrar bara vad Axlid sysslade med då inräkning av komphjon bedrevs. Det där är ju en turnéledarfadäs av klass och rang, på min ära!)
fredag, november 17, 2006
Green, green grass of Denmark
Jag snubblade över den här rätt sköna bilden från ett gig med E-Type, tror att det kan vara Ljungby… skit samma. Jag och basisten Johan Dereborn brukade, i slutet av showen, kasta våra guror tvärs över scenen, till varandra. Någon knäppte en bild på detta.
Nåväl, jag kom att tänka på några flummiga minnen från de där turnéerna, speciellt minns jag när vi var i Danmark på Smukkeste-festivalen och lirade.
Det finns ett program på TV som heter Så Skall Det Låta, i bandet som lirar där sitter en jävla skön kille, Berka. Han spelar bl.a. keyboard och slagverk, mycket duktig musiker – på i stort sett alla instrument som finns. Berka var med i E-Type-bandet, som slagverkare. En gång när vi hade käkat på nån vägkrog ville det sig inte bättre än att vi faktiskt åkte ifrån honom, och ingen märkte det. Efter en stund ringer det på turnéledarens mobil; ”Ja, tjena, Berka här! Kan du kolla om jag sitter på bussen?”
Skön sägning av frånåkt.
I alla fall, jag visste inte vid tillfället när vi lirade ihop att Berka var så jävlig på så många instrument. Vi kommer till Danmark för festivalgig. Jag kan ju säga direkt att danskarna har en något mer… hm, avslappnad inställning till alkohol och jazztobak än vad vi highly strung svenskar har. Det var med andra ord inte den vanliga backen öl backstage, utan typ hela Carlsbergs bryggeri som tillfälligt hade placerats på området bakom scenerna. Det gick dessutom en helskön ”smokinglady” omkring och delade ut tjocka, feta jointar till hugade smokers.
Efter giget, på natten, var de bestämt att det skulle bli jamsession inför publik. Av någon anledning blev jag ombedd att medverka, likaså Berka. Visst inga problem! Vid det laget hade jag nog satt i mig den sedvanliga svenska backstagebacken med öl helt själv, och dessutom provat the smokingladys erbjudanden flera gånger om. En präktigt larmad Abby går alltså upp på scenen för jam.
Det började hyfsat med nån typ av blues, Berka lirade trummor, jag rev av ett solo och allt kändes frid och fröjd. Jammet gled vidare och jag fortsatte med gott humör. Efter ett tag var det någon gitarrist som lirade jävligt bra, jag vred på skallen för att kolla vem det var – Berka igen. Jag tänkte dimmigt; jävvlarr vad lik Berka den killen är…Jazztobaken slog nu till riktigt bra för i nästa låt lirade Berka bas, som om han aldrig gjort något annat, för att senare magiskt glida över till keyboard o.s.v.
Bra röka med andra ord… jag visste ju inte.
Natten blev till morgon och vi skulle ta oss till hotellet medelst buss. Med tanke på diverse frånåkningar tidigare var inräkningen av oss skorstenar noggrann. Det visade sig att en annan medlem i bandet, keybordisten Frank, saknades, så vi irrade runt en stund och letade. Vi hittade Frank i en soptunna… lite skönt dubbelvikt, med fötterna upp och knäna i ansiktshöjd. När han hade vecklats upp bar det så iväg till hotellet.
För min del var det inte riktigt slut. Jag beslutade mig för att stanna i en av bussens sovhytter… För att göra en långdragen historia kort, kan jag berätta att jag inte riktigt somnade till utan, nu iklädd endast kalsonger och strumpor, fick för mig att en obehörig tagit sig ombord och skulle råna de som valt att sova i hytterna. (Rånaren var dock monitormixaren Steve som lufsade runt i bussen). I efterdyningarna av kvällens excesser fick jag en lätt anstrykning av vanlig hederlig panik och började skissa på en flyktplan, undan rånaren. Min sovhytt låg i golvnivå och jag tänkte att om jag rullar ihop mig till en boll, så kan jag rulla förbi rånaren och på så sätt ta mig ur bussen och tillkalla polis.
Sagt och gjort, jag nystade ihop 1,90 cm kropp till en något större boll än jag visualiserat och rullade på något vis ur bussen. I strumplästen och kalsonger sprang jag gatan fram till hotellet och fick efter ett tag en något undrande portier att ringa det Danske Politi. När polisen kom till hotellet gick jag snällt med dom tillbaka till en lugnt sovande busspersonal för att peka ut rånaren…
Det hela slutade med att poliserna tyckte att jag borde lägga mig och sova som de andra och bad mig ta det lugnt nästa gång jag besökte Danmark.
Som sagt, Green, green grass of Denmark.
tisdag, november 14, 2006
Säg hej och välkommen till den nya chefen; exakt samma som den gamla chefen
Ibland kan man undra om man är helt ensam med sina funderingar kring politik och skeenden i samhället överlag. Jag skall inte bli långrandig om vad som händer i USA just nu, bara en snabb överblick; Dummerjönsen med stort W får det alltmer hett om chimpansöronen nu när folk börjar inse att någonting är fel. Det svider givetvis en aning i bajringen efter ganska många års torrt rövknullande. För att mildra klådan på sina undersåtars ömmande bakdelar riggar Apans bossar en ”valvinst” för sina ”motståndare” i senaten. Folk tror att saker och ting skall bli bättre men det hela är bara en avledande manöver. Det är nämligen så att alla de diktatoriska nya lagar som genomförts kommer att finnas kvar oförändrade, oavsett vem eller vilka som vinner nästa val.
Genom att skapa ett problem (och samtidigt ha lösningen i bakfickan) ser man till att människor självmant ”väljer” den ledare som kan trolla bort problemen, alltså densamme som från första början sett till att problemen uppstått.
Jag skall ge ett exempel på detta i det lilla; Under de senaste veckorna har jag fått ett otal knepiga spammejl nästan varje dag. De är omöjliga att spåra, jag har försökt, men de ändar upp i tomma intet. Avsändarna är amerikanska kvinnonamn, och de vill sälja någonting, men fan vet vad? Alltså, helt meningslösa spam som inte leder någonvart. Det är givetvis jävligt irriterande och man börjar fundera på hur i helvete man skall bli av med skiten.
Lo and behold; efter några dagars intensivt spammande dyker så en lösning upp, som ur tomma intet. Jag får ett mejl från Allume Systems där de frågar om jag fått irriterande många spammejl på sistone? Jag kan nu köpa deras helt nya spamstopparprogram som de lovar kommer att göra rent hus i mitt meljprogram…
Convenient, huh?
Problem och lösning!
Givetvis är det asen på Allume Systems som skickat de jävla spammen tidigare, för att jag självmant skall köpa deras ”lösning” på ”problemet”. Glasklart för mig, men tyvärr inte för de allra flesta…
Nu vill jag flytta fokus till svensk politik. Till att börja med vill jag säga att det säkerligen finns politiker som jobbar med en ärlig känsla för människan och en vilja till förbättring, men dessa är få och totalt grundlurade. De är inget annat än marionetter i hårt styrda snören.
All politik syftar till att hålla människor ovetande om vad som sker bakom kulisserna. Tänk på den mäktige trollkarlen, som är en bluff, bakom sitt draperi, i filmen Trollkarlen från Oz.
Om politik hade gagnat människor skulle väl saker och ting ha sett lite bättre ut idag. Politikerna har ju haft ett antal tusen år på sig att komma på bra lösningar på hur ett samhälle skall styras, men det blir bara jävligare och jävligare för var dag som går. Det borde vara självklart att all politik enbart gagnar de i toppskiktet som styr, inga andra!
Om nu all politik strävar åt att se till så de styrande gagnas, borde det vara lika självklart att inse att all politik har en och samma grundläggande idé. Om all politik har samma grundidé kan vi kanske anta att det egentligen bara finns ett enda ”parti”. Alltså; en hjärna kopplad till ett antal kroppar. Kropparna är utformade efter människors olika smak, en del gillar smala, en del tjocka, välbyggda och muskulösa o.s.v.
För att förenkla det hela säger vi att de olika kropparna (partierna) får färger. I Sverige har de två motsatta kroppsgrupperna varsin färg; blått och rött.
Blått och rött spelar Bad Cop – Good Cop, beroende på vilken färg som för tillfället sitter i regeringsmakt och viceversa.
Det har visat sig att den röda kroppen med bihang appellerar till svenskt kynne, efter en ganska lång tids hjärntvätt, gott så!
Men, för att göra stora förändringar (som alltid går ut på att försämra tillvaron för vanligt folk) krävs att människor går med på det hela utan att protestera, förändringarna skall helst inte märkas av för mycket utan bara svida lite i initialskedet, för börjar den hjärntvättade svensken protestera kan det bli rejäla problem (tja, något sådant har inte hänt ännu, kommer troligtvis aldrig att göra det, för kom ihåg; en hjärntvättad population är lugn och inte alltför upprorisk).
Den stora politiska hjärnan vill bl.a. ha mer pengar åt makteliten, och de pengarna tas alltid från folk som har minst. Om nu den röda kroppen, som oftast får jobbet att regera, drar åt tumskruvarna lite för hårt kan det, som sagt, bli lättare upproriska problem.
Den stora politiska hjärnan funderar då listigt ut att; om jag låter den blå kroppen vinna en valperiod och bli syndabock för de nya hårdare lagarna, kan jag låta den röda återinträda som välgörare efter ett tag utan att ändra tillbaka lagarna, de hjärntvättade märker ändå ingen större skillnad, men måste ha någon att skylla på när det känns obekvämt.
Titta på vad som sker i Sverige; Ett blått monster har under lismande och smicker lyckats ta över jobbet som hjärntvättare från det röda monstret. Folk valde det blåa helvetet bara för att efter ett par veckor inse att saker och ting (läs; A-kasse- och fackföreningsavgifter skall chockhöjas, arbetslösa skall bötfällas om de inte hittar jobb o.s.v.) bara blir värre och värre.
Förändringarna är inte de blå eller röda kropparnas förtjänst, utan centralhjärnans.
De svåra förändringarna var noga planerade sedan länge, men det behövdes en syndabock, det fick bli den blå kroppens jobb. Nu går folk lite lagom bananas över de tuffa nya lagarna och jag kan garantera att den röda kroppen vinner nästa val om fyra år. Det är bara det att om fyra år har folk för länge sedan glömt de nya hårda lagarna, man har vant sig vid det nya, allt går sin gilla gång i den grå vardagen, folk blir fattigare, men bara så pass att det inte riktigt märks, inte tillräckligt för att reagera… mer än att rösta rött… ytterligare en gång…
Alltså; en tanke, en idé, söndra och härska. Det som sker idag, och som alltid skett, är så jävla listigt att det nästan gör ont. Låt folk tro att de bestämmer genom demokratiska val på olikfärgade kroppar… vars hjärna är en och densamma.
Så som sker i det stora, sker ock i det lilla.
De politiska händelserna i Sverige är bara en spegelbild av vad som sker globalt.
"Nothing in politics ever happens by accident; if it happens, you can bet it was planned!" - Franklin Delano Roosevelt.
Hur länge till?
Genom att skapa ett problem (och samtidigt ha lösningen i bakfickan) ser man till att människor självmant ”väljer” den ledare som kan trolla bort problemen, alltså densamme som från första början sett till att problemen uppstått.
Jag skall ge ett exempel på detta i det lilla; Under de senaste veckorna har jag fått ett otal knepiga spammejl nästan varje dag. De är omöjliga att spåra, jag har försökt, men de ändar upp i tomma intet. Avsändarna är amerikanska kvinnonamn, och de vill sälja någonting, men fan vet vad? Alltså, helt meningslösa spam som inte leder någonvart. Det är givetvis jävligt irriterande och man börjar fundera på hur i helvete man skall bli av med skiten.
Lo and behold; efter några dagars intensivt spammande dyker så en lösning upp, som ur tomma intet. Jag får ett mejl från Allume Systems där de frågar om jag fått irriterande många spammejl på sistone? Jag kan nu köpa deras helt nya spamstopparprogram som de lovar kommer att göra rent hus i mitt meljprogram…
Convenient, huh?
Problem och lösning!
Givetvis är det asen på Allume Systems som skickat de jävla spammen tidigare, för att jag självmant skall köpa deras ”lösning” på ”problemet”. Glasklart för mig, men tyvärr inte för de allra flesta…
Nu vill jag flytta fokus till svensk politik. Till att börja med vill jag säga att det säkerligen finns politiker som jobbar med en ärlig känsla för människan och en vilja till förbättring, men dessa är få och totalt grundlurade. De är inget annat än marionetter i hårt styrda snören.
All politik syftar till att hålla människor ovetande om vad som sker bakom kulisserna. Tänk på den mäktige trollkarlen, som är en bluff, bakom sitt draperi, i filmen Trollkarlen från Oz.
Om politik hade gagnat människor skulle väl saker och ting ha sett lite bättre ut idag. Politikerna har ju haft ett antal tusen år på sig att komma på bra lösningar på hur ett samhälle skall styras, men det blir bara jävligare och jävligare för var dag som går. Det borde vara självklart att all politik enbart gagnar de i toppskiktet som styr, inga andra!
Om nu all politik strävar åt att se till så de styrande gagnas, borde det vara lika självklart att inse att all politik har en och samma grundläggande idé. Om all politik har samma grundidé kan vi kanske anta att det egentligen bara finns ett enda ”parti”. Alltså; en hjärna kopplad till ett antal kroppar. Kropparna är utformade efter människors olika smak, en del gillar smala, en del tjocka, välbyggda och muskulösa o.s.v.
För att förenkla det hela säger vi att de olika kropparna (partierna) får färger. I Sverige har de två motsatta kroppsgrupperna varsin färg; blått och rött.
Blått och rött spelar Bad Cop – Good Cop, beroende på vilken färg som för tillfället sitter i regeringsmakt och viceversa.
Det har visat sig att den röda kroppen med bihang appellerar till svenskt kynne, efter en ganska lång tids hjärntvätt, gott så!
Men, för att göra stora förändringar (som alltid går ut på att försämra tillvaron för vanligt folk) krävs att människor går med på det hela utan att protestera, förändringarna skall helst inte märkas av för mycket utan bara svida lite i initialskedet, för börjar den hjärntvättade svensken protestera kan det bli rejäla problem (tja, något sådant har inte hänt ännu, kommer troligtvis aldrig att göra det, för kom ihåg; en hjärntvättad population är lugn och inte alltför upprorisk).
Den stora politiska hjärnan vill bl.a. ha mer pengar åt makteliten, och de pengarna tas alltid från folk som har minst. Om nu den röda kroppen, som oftast får jobbet att regera, drar åt tumskruvarna lite för hårt kan det, som sagt, bli lättare upproriska problem.
Den stora politiska hjärnan funderar då listigt ut att; om jag låter den blå kroppen vinna en valperiod och bli syndabock för de nya hårdare lagarna, kan jag låta den röda återinträda som välgörare efter ett tag utan att ändra tillbaka lagarna, de hjärntvättade märker ändå ingen större skillnad, men måste ha någon att skylla på när det känns obekvämt.
Titta på vad som sker i Sverige; Ett blått monster har under lismande och smicker lyckats ta över jobbet som hjärntvättare från det röda monstret. Folk valde det blåa helvetet bara för att efter ett par veckor inse att saker och ting (läs; A-kasse- och fackföreningsavgifter skall chockhöjas, arbetslösa skall bötfällas om de inte hittar jobb o.s.v.) bara blir värre och värre.
Förändringarna är inte de blå eller röda kropparnas förtjänst, utan centralhjärnans.
De svåra förändringarna var noga planerade sedan länge, men det behövdes en syndabock, det fick bli den blå kroppens jobb. Nu går folk lite lagom bananas över de tuffa nya lagarna och jag kan garantera att den röda kroppen vinner nästa val om fyra år. Det är bara det att om fyra år har folk för länge sedan glömt de nya hårda lagarna, man har vant sig vid det nya, allt går sin gilla gång i den grå vardagen, folk blir fattigare, men bara så pass att det inte riktigt märks, inte tillräckligt för att reagera… mer än att rösta rött… ytterligare en gång…
Alltså; en tanke, en idé, söndra och härska. Det som sker idag, och som alltid skett, är så jävla listigt att det nästan gör ont. Låt folk tro att de bestämmer genom demokratiska val på olikfärgade kroppar… vars hjärna är en och densamma.
Så som sker i det stora, sker ock i det lilla.
De politiska händelserna i Sverige är bara en spegelbild av vad som sker globalt.
"Nothing in politics ever happens by accident; if it happens, you can bet it was planned!" - Franklin Delano Roosevelt.
Hur länge till?
lördag, november 11, 2006
fredag, oktober 27, 2006
Mer bilder
Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!
torsdag, oktober 26, 2006
lördag, oktober 14, 2006
Strasse på iTunes
Nu kan man köpa Strasses album Transylvanian Flower eller enstaka låtar direkt på iTunes!!! Länk här!
fredag, oktober 13, 2006
Coverbandssångaren
Strasse ligger i hårda förberedelser för nästa platta. Låtar skrivs, repas på och mejslas med de finaste musikaliska stämjärn för att VI skall vara så nöjda och tillfredställda med slutresultatet som möjligt. Trots att jag borde stå på någon scen någonstans och spela med mitt band, är jag ledig denna fredagskväll.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
onsdag, oktober 11, 2006
Ett parti
Jag röstade inte i årets rikspartival. För mig är att rösta lika egalt som att välja ett fotbolls- eller hockeylag att heja på och slösa energi på.
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
måndag, oktober 02, 2006
Back in the Loop
Aha, nu finns man med på YouTube också. Året är 1999 (tror jag) och giget är med E-Type på RantaRock-festivalen i Finland. Innan oss spelade Diamond Dave Lee Roth, som jag med darrande knän hejade på och skakade hand med. Kolla in en en låt här.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
lördag, september 30, 2006
Abbey (Adam) och Efva
Jamen, men se på självaste faahaan, hittade jag ändå inte en bild på Fru Dahlgren (och fuckin´ Abbey)... eller är det Attling de heter?
Fredagskväll
Folk är (o)vänliga nog att mejla mig diverse bilder från då och nu. För ett tag sedan fick jag denna bild, tagen en fredagskväll, i Sälen, om jag inte missminner mig. Nåväl, bilden är i alla fall från ett gig med den underbara Efva Attling (skall kolla i arkiven om det faktiskt inte finns andra freakiga bilder från den turnésvängen). Vi gjorde två sketasköna turnéer tillsammans i alla fall, runt 1985 sisådär. Efvas man - vid tillfället - Niklas Strömstedt - var väldigt intresserad av att vilja visa mig femsträngade Keith Richards-ackord, för att, så att säga, rocka till det litegranna... Är vi inte uppfödda med dessa ackord, liksom från födseln, redan?
Vid tillfället då bilden är tagen bollade jag med turnéer med så olika artistintressen som Anne-lie Rydé, Ratata, Rickfors och bland andra, Vargtass - (Duane Loken - jag återkommer till den "killen" i ett senare inlägg) och brittiska Ultravox.
And now, for something completely different;
Förra fredagen och lördagen, eller rättare sagt, - helgen, spelade jag musik (som det brukar kallas i vissa kretsar) - live...
Denna helgens fredag satt jag skönt nermonterad i soffan med några flaskor vin för att faktiskt taga risken att titta på TV och därigenom få hjärnan genomgrillad med skit och elände... Skit och elände blev det på SVT i någonting som kallas Musikbyrån Live... Efter några minuter med det var jag tvungen att byta kanal, och sisådär, hamnade jag inte mitt i Idol, detta underbara inferno av musikalisk limbo. Jag har ju skrivit tidigare om Idol, och sedan lämnat programmet - i tron om att det faktiskt måste ha självdegenererat i atomers beståndsdelar och upphört att existera. Döm om min förvåning - programeländet finns kvar, och juryn har faktiskt (jag valde detta program före Musikbyrån, just denna kväll... i och för sig ett lätt val) fanimej valt in en kandidat som någonstans har en röst, ett vibrato och feeling som kanske kan bli något. Felicia (hoppas jag stavat rätt nu) har faktiskt något som de andra saknar, nämligen; ett, i tempo, variabelt vibrato, trots (i låten hon framförde) för låg tonart - ett förbluffande register och timbre, och - framför allt - en hel låt framförd helt i avsaknad av wailingar och Lisa Nillson-puff, bara en sådan sak!
fredag, september 29, 2006
fredag, september 08, 2006
Idol addendum
Jahaja, nu vill jag såklart återvända till Idol, programmet där total icketalang ges ett ansikte (jag rantade och rejvade om Idol i förra inlägget, nedan). Jag yttrade ju en förståelse för juryn som måste pina sig igenom en omöjlig, blytung smet av förnedring i form av en hord totalt utsiktslösa nollor som försöker sjunga.
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
onsdag, september 06, 2006
Idol
Jo, alltså… Fan också… Jaja, jag har tittat på 2006 års edition av Idol, programmet där förhoppningsfulla idioter tror sig ha en chans att ta sig till toppen. Toppen av vad, kan man undra? En industri som är allt annat än musikbefrämjande. En marknad där ingen som helst erfarenhet erfordras, där man packar intet ont anande, naiva människor in i något de inte har en aning om och aldrig har testat eller känt på genom egna insatser tidigare.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
söndag, augusti 20, 2006
Svenningssons revben
Göran Svenningsson, en av Göteborgs finaste bluesgitarrister, bjöd mig och Ulf Zackrisson, chefredaktör på gitarrtidningen FUZZ, tillika eminent gitarrist även han, samt några andra musikerkollegor på en helt formidabel BBQ med de godaste revbenspjäll jag någonsin käkat.
Jag var tvungen att fråga hur han burit sig åt för att få till spjällen på detta makalösa vis. Göran berättade att det tar tid och förberedelser i anspråk, men har man bara lite tålamod så blir det hur gott som helst. Tricket är Liquid Smoke och Tigersås, som går att köpa i välsorterade livsmedelsaffärer.
Jag gjorde en liten BBQ-are själv häromsistens, efter Görans recept (Bilderna).
Saluhallen i Göteborg har finfina råvaror och billiga priser, så det var där jag inhandlade stuffet. Jag köpte lite tjockare revben, bara för att testa, men bäst resultat får man nog med konventionella, tunna revben.
Dagen innan man skall ha sin BBQ förbereder man sig med ett revbenskok.
Koka ribsen i vatten med några klyftor pressad vitlök, svartpeppar, salt och några matskedar Liquid Smoke, som ger en härlig, rökt smak på köttet. Koktid; 20 minuter.
Låt ribsen svalna i buljongen.
Marinad att lägga de kokta ribsen i;
2 dl Heinz Chillisås
1 dl Tigersås
2 msk Liquid Smoke
4 pressade vitlöksklyftor
1/2 dl matolja
1/2 dl soya
Låt marineraden dra i köttet över natten.
Salsa till ribsen;
Använd överbliven marinad som bas.
Hacka och stek 1 gul lök och en paprika
Rör ihop och addera lite matolja
1 dl Heinz Chillisås
1 msk Tigersås
Sedan är det bara att grilla.
Jag gjorde, precis som Göran, även potatis på grillen. Förkoka stora tjocka skivor potatis, låt svalna och grilla dessa.
Till efterrätt plockade jag lite röda vinbär från min buske och serverade dessa med lite glass!
Jag skall villigt erkänna att min BBQ kanske inte riktigt kom upp i samma klass som Görans, men för att vara första gången jag testade att göra detta var resultatet mycket gott.
Jag var tvungen att fråga hur han burit sig åt för att få till spjällen på detta makalösa vis. Göran berättade att det tar tid och förberedelser i anspråk, men har man bara lite tålamod så blir det hur gott som helst. Tricket är Liquid Smoke och Tigersås, som går att köpa i välsorterade livsmedelsaffärer.
Jag gjorde en liten BBQ-are själv häromsistens, efter Görans recept (Bilderna).
Saluhallen i Göteborg har finfina råvaror och billiga priser, så det var där jag inhandlade stuffet. Jag köpte lite tjockare revben, bara för att testa, men bäst resultat får man nog med konventionella, tunna revben.
Dagen innan man skall ha sin BBQ förbereder man sig med ett revbenskok.
Koka ribsen i vatten med några klyftor pressad vitlök, svartpeppar, salt och några matskedar Liquid Smoke, som ger en härlig, rökt smak på köttet. Koktid; 20 minuter.
Låt ribsen svalna i buljongen.
Marinad att lägga de kokta ribsen i;
2 dl Heinz Chillisås
1 dl Tigersås
2 msk Liquid Smoke
4 pressade vitlöksklyftor
1/2 dl matolja
1/2 dl soya
Låt marineraden dra i köttet över natten.
Salsa till ribsen;
Använd överbliven marinad som bas.
Hacka och stek 1 gul lök och en paprika
Rör ihop och addera lite matolja
1 dl Heinz Chillisås
1 msk Tigersås
Sedan är det bara att grilla.
Jag gjorde, precis som Göran, även potatis på grillen. Förkoka stora tjocka skivor potatis, låt svalna och grilla dessa.
Till efterrätt plockade jag lite röda vinbär från min buske och serverade dessa med lite glass!
Jag skall villigt erkänna att min BBQ kanske inte riktigt kom upp i samma klass som Görans, men för att vara första gången jag testade att göra detta var resultatet mycket gott.
Christer Ostbåge
EM i Göteborg är över och slutade med att en känd höjdhoppare åkte fast för att ha luktat på lite Tomteskur.
Jag kom att tänka på en grej som hände på det glada 80-talet (igen). Vi var på Café Opera, i huvudstaden, för en rejäl rotblöta.
Fram på småtimmarna såg jag Christer Ost... hm, Ulfbåge, TV-sportens okrönte konung.
Han hade hinkat en del och spände simmigt men bestämt ögonen i mej, bökade sig fram åt mitt håll och utbrast; Hej, fan, ööh... Patrik, vad häääärligt att se dej.
Jamen, fan, ööh du måste berätta om det faaaantastiska hoppet på... öh, tre och femtiofyra... Oj, oj, hur käääändes det, öh, va..?
Jag sade att han nog misstagit mej för någon annan och han mumlade; Viiist, fan, visst, jag förstår att du inte vill snacka nu, men kanske en annan gång, va... ööh?
Vid tiden då detta hände hade jag en lustig mulletfrisyr. Kan den ha lurat Mr. CheezDoodles?
lördag, augusti 19, 2006
En fantastisk pianist
Kolla in det här.
Jojomensan, det är faktiskt sant. I höst och vinter skall Strasse samarbeta med Mike Garson, på nya Strasse-CD:n. Du som inte vet hur den killen kliar elfenben kan ta en beginners guide på låten Aladdin Sane med David Bowie. Helt otroligt pianospel! Att Mike lägger lite sköna pianomoves på vår nästa platta är... Tja, vad säger man... mindboggling!
Jojomensan, det är faktiskt sant. I höst och vinter skall Strasse samarbeta med Mike Garson, på nya Strasse-CD:n. Du som inte vet hur den killen kliar elfenben kan ta en beginners guide på låten Aladdin Sane med David Bowie. Helt otroligt pianospel! Att Mike lägger lite sköna pianomoves på vår nästa platta är... Tja, vad säger man... mindboggling!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)