Det blåser och regnar värre än vanligt här på västkusten, speciellt i Sveriges fulaste del, där jag bor sedan en tid tillbaka, Torslanda… Hade det inte varit för den underbara plätt med grön skog precis där jag har min uteplats, bakom huslängan, hade jag varit tillbaka i City på nolltid. Kanske är det läge att faktiskt flytta till stan igen, men å andra sidan, det löser sig så snart jag plockar fram moppen och slipper åka den förbannade bussen tillsammans med alla fördömda jävla mobilblottare.
Som sagt, det blåser och regnar, och vad kan då vara skönare än att koppla av med några sköna böcker? Så jag inhandlade en dyr påse litteratur (allt som har ett uns kvalitet är dyrt) och kurade upp mig i läsfåtöljen.
Jag köpte bland annat Stephen Kings två senaste, varav en heter Cell. Jag vet inte om de är översatta till svenska ännu, men här är en bok som verkar riktigt King-skön, Cell alltså.
SK är en av mina favoritförfattare i fictiongenren. Det är många som rynkar på näsan när jag nämner detta. Av någon förunderlig anledning uppfattas King väldigt ofta som lightweight, trög och simpel. Lite kioskstuket, sådär. Obegripligt, om du frågar mig.
Jag tror att den uppfattningen beror på att människor som vill ha en hårdkokt skräckis tycker det är jobbigt med Kings alla sidohistorier, människoporträtt, miljöskildringar och djupdykningar i det mänskliga psyket, oavsett om det handlar om kärlek eller ångest. Det är just dessa sidospår jag uppskattar mest hos King. Han kan nämligen berätta en historia. Precis som en historia skall berättas, med mycket detaljer och långa sidospår, som till en början kanske inte verkar relevanta men som senare vävs in i storyn på ett magiskt vis. King kan stundtals vara smärtsamt grafisk och detaljrik i skräckmomenten, men han är som mest mästerlig när han låter läsaren bara ana vad som lurar runt hörnet…
Jag har bara läst drygt hundra sidor av Cell, som handlar om (detta hade jag inte en aning om när jag köpte boken) vådan att tala i mobiltelefon. Right up my alley, med andra ord. Boken öppnar med 35 sidor fullständigt mayhem, som slår knock på en direkt, i ett tempo man nästan får hjärtklappning av.
Det skall bli kul att se vart storyn tar vägen, men med den öppningen kan vad som helst hända.
Kul också att upptäcka att jag inte är helt ensam på planeten om att ha dubier angående intensivt mobiltelefonanvändande.
1 kommentar:
Jojo! idel sanningar. Det där med mobitelefongisslet anser jag främst vara en generationsfråga. I mitt studerande/arbete stöter jag på många youngsters som har ett förhållningssätt till sin mobil som jag har till mat, ett livsviktigt måste. När jag påpekar min milda förfäran över deras mobilkultur får man till svar att med är något av en "eremit" eller att "man inte har några vänner". Det får man bjuda på. I min värdegrund tycker jag att det är en ynnest att inte kunna vara nådd hela tiden, man kan/ska väl inte ligga standby 24/7? Vad skall det vara bra för!?
Däremot så kan jag bli mycket trött på folk som pratar vitt och brett samt avslöjar pinsamheter i mobilen när de åker kommunalt. I min värld tyder det på bristande respekt och moral, dels så är det ju tråkigt den som hängs ut, men framförallt så säger det ju mer om personen som babblar på.
Skicka en kommentar