Håhåjaja, så har en kritiker skrivit i GP om Strasse igen.
Först och främst vill jag tacka alla som var på musikens hus i lördagskväll. Det var god stämning, vi hade kul och åtminstone jag tyckte att det var en riktigt bra spelning, känslan var rätt så att säga och det viktigaste av allt är de kommentarer man får från människor som sett och hört giget. Någon tyckte vi spelade för kort och det fanns säkert syntpuritaner som anser att Abbey borde plockas bort.
Synd bara att Patrik Lindberg (tror han heter så, spelar egentligen ingen roll) på GP var där och ogillade.
Här är hans Recension;
- "Strasse var sist ut och kvällens hårdaste inslag. Och minst angelägna. För även om de har grundförutsättningarna: ett genomproffsigt band och en lika karismatisk som kufisk sångare i Russ Rydén (lite Billy Idol över honom), så förstår jag inte riktigt vad de vill.
"Ultravox-ripoff" muttrade en bekant och Ultravox-fan. Må så vara. Live drar de åt det närmast industrisyntiga med ibland pudelrockigt ylande inslag. Brötig gitarr- och beatsdriven syntrock utan riktning, även om det glimrar till i bra låtar som One of the aliens."
Jaha...? Då är vi där igen - min motfråga blir; Vad vill Patrik med sin recension?
Jag antar att recensionen på ett sätt är positiv, men som vanligt helt fel i fakta, hur GP-flanen än vrider och vänder på det.
Det är just detta som jag har så fruktansvärt ont av - att den som skriver inte kan någonting om musik överhuvudtaget.
För det första tror jag inte en sekund att någon bekant till Patrik muttrade Ultravox-ripoff - Det var han själv som i ett svirr av idétorka inte visste riktigt vad han skulle skriva.
Enligt mig finns det inte ett enda uns av likhet eller gemensamma drag mellan Ultravox och Strasse. GP-killen har alltså ingen koll på hur Ultravox lät när de var igång - och han har har heller inte musiköra nog för att förstå vad Strasse gör.
Den enda gemensamma nämnaren mellan U-Vox och Strasse kan vara att jag spelade gitarr med Ultravox 1986-87 och har spelat gitarr med Strasse under 25-30 år. Någon på redaktionen har alltså sagt till Patrik att det kan vara så att en av killarna i Strasse på något sätt har jobbat med Ultravox någon gång - vet inte vem av dom... säkert han syntkillen eller kanske han som mixar deras ljud - skriv nåt om det bara...
Sedan har vi det här med elektrisk gitarr... Ja, Jesus, Mary and JoJo the Carpenter. Det är uppenbart att bara instrumentet i sig självt är en källa till musikjournalistiskt ogillande. Är gitarren bara ordentligt stämd så kan den inte användas till något annat än Pudelrocksyl och gubbrock.
Uppenbarligen förhåller det sig så om man är musikjournalist på Sveriges sämsta kulturredaktion.
På giget som Patrik skriver om lirar jag exakt som jag alltid gjort med Strasse (och Ultravox) - en spelstil som inte har någonting gemensamt med Pudelrock överhuvudtaget.
Hade nu recensenten haft två musikaliska molekyler i tandemarbete skulle han ha kunnat få in åtminstone en Rip-off-fullpoängare, nämligen att; Abbeys gitarrspel är en fullkomlig Rip-off på Adrian Belews gitarrspel då han spelade med Talking Heads, Zappa och Bowie. Det erkänner jag utan knussel - rakt av. Hade killen skrivit det skulle han i alla fall haft ett rätt.
Nu måste jag också ta upp de gemensamma nämnare Russ och Billy Idol har...
Musikaliskt... ja, jag vet inte ens var jag skall börja. Att de två sångarna ser JÄVLIGT fräcka ut och att de har blont kort hår kanske kan härleda till viss likhet, men...
Patrik undrar i sin recension vad vi vill och vad vi har för mål?
Så här säger Russ;
Vad har Morrissey för mål? Vad vill han? Egentligen.
Jo, Han står på scen å lirar. Precis som vi. Precis som Lou Reed.
Och varför målar Van Gogh? Varför skriver man en bok...osv...
9 kommentarer:
Håller med till punkt o pricka! Jag prenumererar inte längre på tidningen, ibland kollar jag deras sportsidor på nätet, räcker så bra så!
Kan man inte be den där Patrik att börja på sportredaktionen istället för där finns det ju hur mycket pudelrocksfrisyrer, om inte annat, att skriva om!
Locket av...
Javisst, jag lade ner min prenumeration för ett halvår sedan, drygt. När jag ringde och sa upp GP frågade en kvinna mig vraför? Och jag kunde inte svara annat än att det faktiskt inte står någonting relevant i den och att deras del 3 (kultur/musik) troligen är den sämsta i skandinavien.
Jag undrar vad GP vill, vad är deras mål, det tycks saknas riktning...
För att använda deras musikjournalists egna ord...
Jag reagerade också på det här med "Ultravox-rippoff". Och jag tror som du. Eller också var det en polarn Banarne Ultravoxfan som var avundsjuk på att inte han fått åka land och rike kring med nämda favvisband. Och att klassa ditt gitarrspel som pudelrock så innebär det ju per automatik att Patrik Lindberg inte ens vad pudelrock är. Noll koll åt alla håll då med andra ord. Dessutom, fick du inte Ultravox-giget till stor del pga din spelstil? Polarn Banarne kanske sitter och diggar till en gammal bootleg av Ultravoxturnén och tycker att du rippar dig själv - utan att veta att det är du som spelar även där. Kul tanke om inte annat.
Summasumarum, recensenter har problem med Strasses cross-over, de kan inte intellektuellt hantera olika influenser nermalda i en och samma grupp. Nä, tacka vet de Bruce Springsteen! De e raka grejer de!
Reverend! Du har rätt, det är antagligen crossover-grejen som är svår. Jag har ju alltid hävdat att Strasse är ett gitarrband, eller åtminstone har gitarr som stabil grund. Att syntpuritanerna inte gillar Abbey går ju liksom inte att göra något åt - men de har kommit fel ända från början - Strasse har aldrig varit ett utpräglat syntband.
Det finns en grej till som jag tror att livemusikkritiker retar sig på, när det gäller abbey...
(Det jag skriver nu är inget självberöm - jag hoppas och tror att ni fattar det!)
... alltså; kritikern retar sig på att mina manér med gitarren, pga dess utformning och visst distsound, ibland kan vara sådär lite hårdrockigt "gitarrhjälte"-liknande. Sedan är det också på det viset att jag inte på något sätt behöver kämpa med gitarren - det jag gör, som verkar så avancerat, är pisslätt - åtminstone för min del. Jag behöver med andra ord inte jobba mig, utan kan relaxa med guran - detta upplevs nog som nonchalant, självsäkert och oerhört plågsamt för en musikrecensent som inte vet vad fram å bak är på en gitarr. Kritikern tänker; Där står du din långe, halvfete, gråhårige bögapa och stilar dej... Nähä, här skall sågen fram - du hade det easy ända tills min recension sätter P för ditt jävla självgoda runk-ylande med den där gitarrjäveln...
Ungefär så går det nog till, finns liksom ingen annan förklaring.
Jag förstår att det är svårt att hålla dylika påhopp ifrån sig när man själv är del av det kritiserade "objektet". Försvarsställningen intas automatiskt efter tillräckligt många påhopp. Men för mig som står brevid är det här rena galimatias. Jag kan inte förstå en recensent som bryr sig om instrumentuppsättningen istället för att lyssna på musiken som helhet. Visst kan ett instrument bli jävligt påfrestande och sabba låtar (läses Clarence Clemmons) men en gitarr i rocksammanhang - det är en bleeding förutsättning! Och du, bry dig för fan inte om ett gäng idiotiska recensenter som inte fattar! Det finns bara en gitarrist som faktiskt "golvat" mig genom att vara så snorbra att jag blev matt. Till och med bandets sångare vände sig tagen om efter en låt pekade på honom och sa: "Han är f-n inte klok!!! Mina damer och herrar; Max Abbey!!!" Just det - du. Och då har jag sett dem "alla": Belew, Vai, Ronson, Slick, Clapton to mention a few. Det finns två, i mitt tycke, som tagnerar dig; Angus Young och en sanslöst bra Andy McCoy med Iggy a long long time ago. ... Ronno får vi väl ha med också....
Jösses vad jag önskar att jag själv hade en bråkdel av din självklarhet när jag spelar! Skulle lätt ge bort min Bowiesamling för det! Det är en gudagåva som du aldrig behöver förklara på något som helst sätt.
Kan inte förklaras bättre än på det sätt som Reverend uttrycker sig. Det är i det här sammanhanget alldeles för få själar som har fått lyssna live på ditt gitarrande. Det är för jävulen en otrolig ynnest, att jag har fått blivit bortskämd med att få se dig ett otal gånger genom åren. Och man har haft möjligheten att se många av de största players också, och jag kan bara säga att det finns alltid en längtan när man vet att du skall lira. Det här är inget sucking-up utan bara min peronliga smak vad det gäller gitarrmusik eller vad man skall kalla det i en riktig kontext.
Locket
Ni skall ha tack pojkar!!!
Jag förstår att ni inte "suger upp" eller att det är kompisdunk i ryggen.
Jag förstår och uppskattar att ni tycker att jag lirar bra - och jag har viss förståelse inför mig själv att jag åtminstone kan få några att gilla det jag och bandet gör!
Visst man går i någon oförklarlig försvarsställning - ungefär så som man försvarar sitt eget barn när det får oförtjänt kritik - eller blir misshandlat, mobbat eller något ännu värre.
Gitarrspelet och musiken är det viktigaste i mitt liv - det är mitt skötebarn, som jag försvarar med näbbar och klor - men barnet växer upp och vill klara sig självt. Nu är det andra som får lira och skapa nytt, det är inom kort färdigt för min del - punkt!
Egentligen är inte vad en korkad kritiker hasplar ur sig den stora grejen för mig. Det är det faktum att kritikern får uttala sig obesvarat. Alla pengar, all tid, all möda och allt det enorma arbete som ligger bakom ett gig och ett försök att driva ett band i åratal, loskar en kritiker på i ett par obetänkta meningar, en axelryckning och en fis i brallan. Om kritiken - och för att använda en klyscha, jag kan ta konstruktiv kritik - är saklig, påläst och analyserande - en beskrivning av ett faktiskt läge (giget och liret) så skulle jag åtminstone kunna respektera en kritikers åsikt.
Om ett litet barn säger till mig; vad lång, tjock och ful du är - så kan jag skratta åt det, därför att det kommer från ett barn som inte förstår bättre. Om däremot en vuxen säger det blir jag undrande och svarar; jaha, vad fan menar du - förklara dig!
Tricket är att jag kan inte fråga kritikern detta, och speciellt jobbigt blir det när kritikern inte bara säger det till mig personligen utan kablar ut sin åsikt, obesvarad, i en tidning.
Det här är gamla klassiska problem som funnits mellan kulturarbetare och kritiker i alla tider - och det är som ni säger egentligen inget att spilla energi på - jag vet - men nu kan de kritisera andra ett tag!
Kufisk (underlig, konstig) sångare? Ja, alla kan ju inte vara Per Gessle, som GP äääälskar. Kufiskt att inte höra skillnad på New Wave och hårdrock, säger vi.
Tjacka nya batterier till hörapparaten, GP.
Le Räubers
MIDGE URE I ULTRAVOX - PRODUCERADE VÄL STRASSE PÅ 70-80TALEN??? DÄRAV LIKHETER -KANSKE?
MUSIKMANNEN
Skicka en kommentar