Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!
fredag, oktober 27, 2006
Mer bilder
Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!
torsdag, oktober 26, 2006
lördag, oktober 14, 2006
Strasse på iTunes
Nu kan man köpa Strasses album Transylvanian Flower eller enstaka låtar direkt på iTunes!!! Länk här!
fredag, oktober 13, 2006
Coverbandssångaren
Strasse ligger i hårda förberedelser för nästa platta. Låtar skrivs, repas på och mejslas med de finaste musikaliska stämjärn för att VI skall vara så nöjda och tillfredställda med slutresultatet som möjligt. Trots att jag borde stå på någon scen någonstans och spela med mitt band, är jag ledig denna fredagskväll.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.
onsdag, oktober 11, 2006
Ett parti
Jag röstade inte i årets rikspartival. För mig är att rösta lika egalt som att välja ett fotbolls- eller hockeylag att heja på och slösa energi på.
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?
måndag, oktober 02, 2006
Back in the Loop
Aha, nu finns man med på YouTube också. Året är 1999 (tror jag) och giget är med E-Type på RantaRock-festivalen i Finland. Innan oss spelade Diamond Dave Lee Roth, som jag med darrande knän hejade på och skakade hand med. Kolla in en en låt här.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.
lördag, september 30, 2006
Abbey (Adam) och Efva
Jamen, men se på självaste faahaan, hittade jag ändå inte en bild på Fru Dahlgren (och fuckin´ Abbey)... eller är det Attling de heter?
Fredagskväll
Folk är (o)vänliga nog att mejla mig diverse bilder från då och nu. För ett tag sedan fick jag denna bild, tagen en fredagskväll, i Sälen, om jag inte missminner mig. Nåväl, bilden är i alla fall från ett gig med den underbara Efva Attling (skall kolla i arkiven om det faktiskt inte finns andra freakiga bilder från den turnésvängen). Vi gjorde två sketasköna turnéer tillsammans i alla fall, runt 1985 sisådär. Efvas man - vid tillfället - Niklas Strömstedt - var väldigt intresserad av att vilja visa mig femsträngade Keith Richards-ackord, för att, så att säga, rocka till det litegranna... Är vi inte uppfödda med dessa ackord, liksom från födseln, redan?
Vid tillfället då bilden är tagen bollade jag med turnéer med så olika artistintressen som Anne-lie Rydé, Ratata, Rickfors och bland andra, Vargtass - (Duane Loken - jag återkommer till den "killen" i ett senare inlägg) och brittiska Ultravox.
And now, for something completely different;
Förra fredagen och lördagen, eller rättare sagt, - helgen, spelade jag musik (som det brukar kallas i vissa kretsar) - live...
Denna helgens fredag satt jag skönt nermonterad i soffan med några flaskor vin för att faktiskt taga risken att titta på TV och därigenom få hjärnan genomgrillad med skit och elände... Skit och elände blev det på SVT i någonting som kallas Musikbyrån Live... Efter några minuter med det var jag tvungen att byta kanal, och sisådär, hamnade jag inte mitt i Idol, detta underbara inferno av musikalisk limbo. Jag har ju skrivit tidigare om Idol, och sedan lämnat programmet - i tron om att det faktiskt måste ha självdegenererat i atomers beståndsdelar och upphört att existera. Döm om min förvåning - programeländet finns kvar, och juryn har faktiskt (jag valde detta program före Musikbyrån, just denna kväll... i och för sig ett lätt val) fanimej valt in en kandidat som någonstans har en röst, ett vibrato och feeling som kanske kan bli något. Felicia (hoppas jag stavat rätt nu) har faktiskt något som de andra saknar, nämligen; ett, i tempo, variabelt vibrato, trots (i låten hon framförde) för låg tonart - ett förbluffande register och timbre, och - framför allt - en hel låt framförd helt i avsaknad av wailingar och Lisa Nillson-puff, bara en sådan sak!
fredag, september 29, 2006
fredag, september 08, 2006
Idol addendum
Jahaja, nu vill jag såklart återvända till Idol, programmet där total icketalang ges ett ansikte (jag rantade och rejvade om Idol i förra inlägget, nedan). Jag yttrade ju en förståelse för juryn som måste pina sig igenom en omöjlig, blytung smet av förnedring i form av en hord totalt utsiktslösa nollor som försöker sjunga.
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?
onsdag, september 06, 2006
Idol
Jo, alltså… Fan också… Jaja, jag har tittat på 2006 års edition av Idol, programmet där förhoppningsfulla idioter tror sig ha en chans att ta sig till toppen. Toppen av vad, kan man undra? En industri som är allt annat än musikbefrämjande. En marknad där ingen som helst erfarenhet erfordras, där man packar intet ont anande, naiva människor in i något de inte har en aning om och aldrig har testat eller känt på genom egna insatser tidigare.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.
söndag, augusti 20, 2006
Svenningssons revben
Göran Svenningsson, en av Göteborgs finaste bluesgitarrister, bjöd mig och Ulf Zackrisson, chefredaktör på gitarrtidningen FUZZ, tillika eminent gitarrist även han, samt några andra musikerkollegor på en helt formidabel BBQ med de godaste revbenspjäll jag någonsin käkat.
Jag var tvungen att fråga hur han burit sig åt för att få till spjällen på detta makalösa vis. Göran berättade att det tar tid och förberedelser i anspråk, men har man bara lite tålamod så blir det hur gott som helst. Tricket är Liquid Smoke och Tigersås, som går att köpa i välsorterade livsmedelsaffärer.
Jag gjorde en liten BBQ-are själv häromsistens, efter Görans recept (Bilderna).
Saluhallen i Göteborg har finfina råvaror och billiga priser, så det var där jag inhandlade stuffet. Jag köpte lite tjockare revben, bara för att testa, men bäst resultat får man nog med konventionella, tunna revben.
Dagen innan man skall ha sin BBQ förbereder man sig med ett revbenskok.
Koka ribsen i vatten med några klyftor pressad vitlök, svartpeppar, salt och några matskedar Liquid Smoke, som ger en härlig, rökt smak på köttet. Koktid; 20 minuter.
Låt ribsen svalna i buljongen.
Marinad att lägga de kokta ribsen i;
2 dl Heinz Chillisås
1 dl Tigersås
2 msk Liquid Smoke
4 pressade vitlöksklyftor
1/2 dl matolja
1/2 dl soya
Låt marineraden dra i köttet över natten.
Salsa till ribsen;
Använd överbliven marinad som bas.
Hacka och stek 1 gul lök och en paprika
Rör ihop och addera lite matolja
1 dl Heinz Chillisås
1 msk Tigersås
Sedan är det bara att grilla.
Jag gjorde, precis som Göran, även potatis på grillen. Förkoka stora tjocka skivor potatis, låt svalna och grilla dessa.
Till efterrätt plockade jag lite röda vinbär från min buske och serverade dessa med lite glass!
Jag skall villigt erkänna att min BBQ kanske inte riktigt kom upp i samma klass som Görans, men för att vara första gången jag testade att göra detta var resultatet mycket gott.
Jag var tvungen att fråga hur han burit sig åt för att få till spjällen på detta makalösa vis. Göran berättade att det tar tid och förberedelser i anspråk, men har man bara lite tålamod så blir det hur gott som helst. Tricket är Liquid Smoke och Tigersås, som går att köpa i välsorterade livsmedelsaffärer.
Jag gjorde en liten BBQ-are själv häromsistens, efter Görans recept (Bilderna).
Saluhallen i Göteborg har finfina råvaror och billiga priser, så det var där jag inhandlade stuffet. Jag köpte lite tjockare revben, bara för att testa, men bäst resultat får man nog med konventionella, tunna revben.
Dagen innan man skall ha sin BBQ förbereder man sig med ett revbenskok.
Koka ribsen i vatten med några klyftor pressad vitlök, svartpeppar, salt och några matskedar Liquid Smoke, som ger en härlig, rökt smak på köttet. Koktid; 20 minuter.
Låt ribsen svalna i buljongen.
Marinad att lägga de kokta ribsen i;
2 dl Heinz Chillisås
1 dl Tigersås
2 msk Liquid Smoke
4 pressade vitlöksklyftor
1/2 dl matolja
1/2 dl soya
Låt marineraden dra i köttet över natten.
Salsa till ribsen;
Använd överbliven marinad som bas.
Hacka och stek 1 gul lök och en paprika
Rör ihop och addera lite matolja
1 dl Heinz Chillisås
1 msk Tigersås
Sedan är det bara att grilla.
Jag gjorde, precis som Göran, även potatis på grillen. Förkoka stora tjocka skivor potatis, låt svalna och grilla dessa.
Till efterrätt plockade jag lite röda vinbär från min buske och serverade dessa med lite glass!
Jag skall villigt erkänna att min BBQ kanske inte riktigt kom upp i samma klass som Görans, men för att vara första gången jag testade att göra detta var resultatet mycket gott.
Christer Ostbåge
EM i Göteborg är över och slutade med att en känd höjdhoppare åkte fast för att ha luktat på lite Tomteskur.
Jag kom att tänka på en grej som hände på det glada 80-talet (igen). Vi var på Café Opera, i huvudstaden, för en rejäl rotblöta.
Fram på småtimmarna såg jag Christer Ost... hm, Ulfbåge, TV-sportens okrönte konung.
Han hade hinkat en del och spände simmigt men bestämt ögonen i mej, bökade sig fram åt mitt håll och utbrast; Hej, fan, ööh... Patrik, vad häääärligt att se dej.
Jamen, fan, ööh du måste berätta om det faaaantastiska hoppet på... öh, tre och femtiofyra... Oj, oj, hur käääändes det, öh, va..?
Jag sade att han nog misstagit mej för någon annan och han mumlade; Viiist, fan, visst, jag förstår att du inte vill snacka nu, men kanske en annan gång, va... ööh?
Vid tiden då detta hände hade jag en lustig mulletfrisyr. Kan den ha lurat Mr. CheezDoodles?
lördag, augusti 19, 2006
En fantastisk pianist
Kolla in det här.
Jojomensan, det är faktiskt sant. I höst och vinter skall Strasse samarbeta med Mike Garson, på nya Strasse-CD:n. Du som inte vet hur den killen kliar elfenben kan ta en beginners guide på låten Aladdin Sane med David Bowie. Helt otroligt pianospel! Att Mike lägger lite sköna pianomoves på vår nästa platta är... Tja, vad säger man... mindboggling!
Jojomensan, det är faktiskt sant. I höst och vinter skall Strasse samarbeta med Mike Garson, på nya Strasse-CD:n. Du som inte vet hur den killen kliar elfenben kan ta en beginners guide på låten Aladdin Sane med David Bowie. Helt otroligt pianospel! Att Mike lägger lite sköna pianomoves på vår nästa platta är... Tja, vad säger man... mindboggling!
fredag, augusti 18, 2006
Fel och namn
Det är la jävla skönt när man talar med myndigheter o.d. och skall få sitt ärende eller efternamn rätt? Jag inhandlade en sketafrän moppe för några månader sedan, för övrigt något av det bästa och klokaste jag någonsin gjort, med den absolut bästa fördelen att jag slipper åka Västtrafiks vedervärdiga bussar samt är fri att ta mig vart, och när, jag vill. Man måste ha en trafikförsäkring så jag ringde mitt försäkringsbolag och beställde en enkel trafikförsäkring för runt 1 100:- p/år att delas upp månadsvis. Vi talade svenska med varandra och i och med att jag inte har några talfel samt uttrycker mig tydligt när jag talar med myndigheter trodde jag saken var biff. Några dagar senare kom ett inbetalningskort på 4 800:- för Helförsäkring inkl. allt, att betala omgående. Det var bara att ringa en gång till för att undra och ändra. Visst, inga problem, man hade tryckt på fel knapp meddelades det mig. Ytterligare ett par dagar senare kom så en ny inbetalningslapp, nu med rätt belopp men inte uppdelad månadsvis utan hela beloppet på en gång. Fick ringa en tredje gång och påtala ytterligare en knapptrycksfadäs.
Tja, stor sak i det, men man undrar hur jädra svårt det kan vara att trycka på rätt knapp direkt.
En annan skön och ibland riktigt rolig grej är namnfel. Jag beställde en låda papper till skrivaren häromdagen och uppgav mitt namn för fakturan; Bryzell, så tydligt jag kunde. Det är ju ett Z och två L, så det borde vara ganska tydligt, åtminstone för den som klarat av årskurs 1, att betoningen är ett långt Y- och ett kort E-ljud, med betoningen på ell som i t.ex. Lundell. Figuren som skötte min beställning fnittrade till och sade; Precis som staden då eller? Nej, svarade jag vänligt (man är ju van), Bryssel heter Bryssel på svenska, inte Brysell, och stavas dessutom Bruxelles. Såååå, jag stavade mitt namn ytterligare en gång B-R-Y-Z-E-L-L, och det verkade som om det blev rätt. På fakturan som jag fick vid leveransen läste jag mitt efternamn; Dryzel...
Jag kom att tänka på några härliga namnfel som jag hörde om på 80-talet när jag lirade med Anne-Lie Rydé. Det var några killar i det bandet med lite knepiga efternamn. Till exempel saxofonisten Erik Häussler som på ett inbetalningskort fick namnet Erik Hånslev. Eller trumslagaren Rolf Alex (som om man bokstavsvänder, så där kuligt, blir Alf Rolex) som skulle få en guldplakett (i form av en snusdosa!?!) för sin medverkan på en framgångsrik platta och turné med Eva Dahlgren. Alla skulle skriva sina namn tydligt med stora bokstäver så att guldgravören inte skulle kunna göra några fel. När det så blev dags för guldsnusdoseutdelning kollade Roffe in sin dosa och på den stod; Rolf Axel. Det är väl klart som korvspad, måste gravören ha tänkt, att man kan bara inte heta Alex i efternamn, nej, killen heter säkert Rolf Axel i förnamn, och så får det bli oavsett vad han skrivit på lappen. Basisten Tommy Cassemar skulle ringa sin tjej på jobbet, någon svarade och Tommy sade sitt namn och undrade om han kunde få tala med så och så. Killen släppte luren och Tommy hörde; Ööööh, det är nån Tom i kassan som vill snacka med dig...
Tja, stor sak i det, men man undrar hur jädra svårt det kan vara att trycka på rätt knapp direkt.
En annan skön och ibland riktigt rolig grej är namnfel. Jag beställde en låda papper till skrivaren häromdagen och uppgav mitt namn för fakturan; Bryzell, så tydligt jag kunde. Det är ju ett Z och två L, så det borde vara ganska tydligt, åtminstone för den som klarat av årskurs 1, att betoningen är ett långt Y- och ett kort E-ljud, med betoningen på ell som i t.ex. Lundell. Figuren som skötte min beställning fnittrade till och sade; Precis som staden då eller? Nej, svarade jag vänligt (man är ju van), Bryssel heter Bryssel på svenska, inte Brysell, och stavas dessutom Bruxelles. Såååå, jag stavade mitt namn ytterligare en gång B-R-Y-Z-E-L-L, och det verkade som om det blev rätt. På fakturan som jag fick vid leveransen läste jag mitt efternamn; Dryzel...
Jag kom att tänka på några härliga namnfel som jag hörde om på 80-talet när jag lirade med Anne-Lie Rydé. Det var några killar i det bandet med lite knepiga efternamn. Till exempel saxofonisten Erik Häussler som på ett inbetalningskort fick namnet Erik Hånslev. Eller trumslagaren Rolf Alex (som om man bokstavsvänder, så där kuligt, blir Alf Rolex) som skulle få en guldplakett (i form av en snusdosa!?!) för sin medverkan på en framgångsrik platta och turné med Eva Dahlgren. Alla skulle skriva sina namn tydligt med stora bokstäver så att guldgravören inte skulle kunna göra några fel. När det så blev dags för guldsnusdoseutdelning kollade Roffe in sin dosa och på den stod; Rolf Axel. Det är väl klart som korvspad, måste gravören ha tänkt, att man kan bara inte heta Alex i efternamn, nej, killen heter säkert Rolf Axel i förnamn, och så får det bli oavsett vad han skrivit på lappen. Basisten Tommy Cassemar skulle ringa sin tjej på jobbet, någon svarade och Tommy sade sitt namn och undrade om han kunde få tala med så och så. Killen släppte luren och Tommy hörde; Ööööh, det är nån Tom i kassan som vill snacka med dig...
En klubba i Berlin
En story som jag på något vis inte kommer undan är den när jag lirade med Ultravox i Berlin, någon gång i slutet av 1986. Nästan varenda gång jag träffar lite folk och man är på ett behagligt öl-tryck blir jag ombedd att berätta om den där strippklubben på någon av Berlins mörkare bakgator…
Vi hade, som sagt, spelat i den stora staden och, digga detta, Iggy Pop var förband!?!
Du kan förstå själv att efter Iggys gig fanns det liksom inga finesser kvar att värna om. Jag och resten av Voxarna blev så inihelvete upplaxade av Iggy så vi beslöt att vår tyske promotor helt enkelt var tvungen att ta oss till något riktigt Berlindekadent ställe där vi kunde "koppla av".
Jag är inte helt säker, men jag har för mig att promotorn hette Dieter, och han visste precis vart kosan skulle ställas.
Ach, zåå, jaaa, ni fill ze freuleins, zpritt zprångades, nein? Alkohoool? Gnarkotische preparaaaten? Aber naturlich!
Jojo, Dieter började blossa upp sig och tycktes riktigt mysa över tanken på vad staden kunde erbjuda ett gäng hårdföra britter, skottar och en lång bögig svensk.
Vi började bli lite rödflossiga själva också, Dieters entusiasm smittade nämligen av sig, de senaste veckornas excesser med sexuell anstrykning hade ju ärligt talat bara varit att sitta på hotellrummet med högernäven i ett stadigt tag om köttficklampan för att blinka lila.
Nåväl, vi fick på oss lite anständiga kläder och blev instuvade i en buss för avgång till Berlins ruffigare områden. Väl framme stegade vi allezusammen fram till en sån där trädörr med tittlucka som man bara ser i gamla svartvita och tecknade filmer. Promotorn knackade på, knock-tock-tockelli-tock, luckan öppnades och ett viskande (hörde vi även fnitter?) samtal mellan promotorn Dieter och vakten utspann sig… och vi blev insläppta.
Innanför dörren var det varmt och mörkt. Vi såg en spiraltrappa och nedanför den dämpat ljus, sorl av uppsluppna människor, tung rökdoft. Det fanns en annan lite släpande dunkel doft till - dock inte av narkotiska preparat, men av mer kroppslig natur - dålig svett kanske, mer dovt, lite kväljande. Men, va fan, vi var på gott humör, för här skulle supas och hade vi bara lite tur skulle det nog bli uppträdande med lite Deutsche Ficken und Spritze också!
När vi så skridit ner för spiraltrappan öppnade sig en lokal som såg ut som en gammal Vaudevilleteater. En ganska så stor teaterscen, röda draperier, mörka murriga tapeter med tavlor i olja på väggarna. Borden var små och runda, bordsdukarna röda, levande ljus. Det fanns en pytteliten scen till, alldeles vid foten av trappan, en kvadratmeter stor ungefär och några decimeter hög. En spotlight var riktad mot det lilla scengolvet. Aha, där skulle nog någon liten vitsminkad skön Cabaret-snubbe stå och tala om vad som komma skulle. Jävlar, det här kändes som film - och vilken film det skulle bli…
Vi blev placerade vid ett bord ganska nära scenen och jag ville ha en öl; Ein bier, bitte! Servitören skakade bara på huvudet och sade; Whisky oder Wasser, nåh! Det fanns bara whisky i alkoholväg att dricka och så var det bra med den saken. I lokalen var stämningen på topp och det låg en, nästan ångestladdad, air av förväntan runt borden. Vi satt och gaggade lite; Ja, vad tror ni boys? Blir det nakna damer? Klart som wurstsaft, att det blir damer, där på scenen, vänta bara! Hihihi och Hähähä.
Efter en stund, kan faktiskt ha handlat om ett par timmar, dämpades belysningen i lokalen, ett tyst sus gick genom publiken, draperierna framför scenen drogs sakta undan och en ensam naken spot med vitt ljus riktades mot en punkt mitt på golvet. Musiken som spelades var av gammalt klassiskt strippsnitt, du vet, som signaturen till radioprogrammet Kvällstoppen med Kersti Adams-Ray, da-doobi-da-da-doo-bidoobedoo…
Nuså, skulle det bli stripp på Düskt manér.
På scenen, i strålkastarljuset, dansade en ofantlig, riktigt stöddig blåsvart neger in, med ett stort leende på läpparna. Han såg nöjd och belåten ut men hade dock ett par bekymmersrynkor runt munnen, som om han höll andan - eller nåt åt det hållet.
Klart som fan, tänkte man, han måste ju koncentrera sig, få fjong och allt det där som hör till, det är nog så svårt ibland. Och få ståndis med en sådan jättezeppelinare som han drog fram ur tangabrallorna måste det vara jävligt jobbigt, klart han anstränger sig.
Negern dansade runt och kråmade sig, som gjorde han sig i ordning för en riktig holmgång. Detta bådade gott och vi såg nickande och gillande på varandra. Nu var det bara tjejen som fattades.
Tiden gick och dansen böljade fram och åter. Visst, jag uppskattar tjusningen i en rejäl jättepenis, men vill gärna se organet in action, så att säga. Svetten började pärla sig på den store mannen och nu gick han ner från scenen och dansade runt bland borden så att folk riktigt kunde se, och kanske känna doften av "The Meaty Member".
Det här var ju i sanning freakigt, men nu tyckte vi att vi hade sett nog av Big Dick. Var fanns bruden som skulle ta emot detta paket, vi ville liksom få kolla in henne också.
Någon av oss vände sig till Dieter; What the fuck, Deet, a big black fella with an angry nob? Han svarade; Aah, juzt feit ant zee, you fill enjoy tzis, beliif me!
Folk i publiken började nu ställa sig upp och applådera, stämningen piskades upp till ett inferno. Nu var det saker i görningen, äntligen skulle tjejen komma fram.
Killdansaren var nu framme vid den lilla upplysta scenen vid trappan, stod där och josade upp sig med lite småsteg och juck.
Jamen, självklart, det var ju på den lilla scenen det skulle ske. De tyska jävla filurerna hade ju givetvis klurat ut att det blir mycket intimare och tuffare om ett knullande par får stå på en kvadratmeter stor scen och trängas. Nu bara måste ju bruden fram!
Negern var nu genomsur av svett och gjorde hukande steg och stannade till slut i en hukande, sittande ställning. Publiken tjöt. Artisten gjorde en ansträngd grimas…
…
…
…
…
…och började skita.
Ett rejält lass med skit, i en prydlig pyramid.
Det var över.
Artisten försvann bakom ett draperi (antagligen för att torka av sig både svett och skit).
På den lilla scenen fanns, som vi tidigare inte lagt märke till, en masonitskiva, som nu en butlerliknande servitör plockade upp. Han förevisade den förtjusta, applåderande publiken masonitskivan med dess ovanpå liggande resultat av kvällens dansföreställning, gick genom lokalen och försvann bakom den stora scenen.
Lita på att vi drack oss Reich-Dyng-Raka den kvällen.
Vi hade, som sagt, spelat i den stora staden och, digga detta, Iggy Pop var förband!?!
Du kan förstå själv att efter Iggys gig fanns det liksom inga finesser kvar att värna om. Jag och resten av Voxarna blev så inihelvete upplaxade av Iggy så vi beslöt att vår tyske promotor helt enkelt var tvungen att ta oss till något riktigt Berlindekadent ställe där vi kunde "koppla av".
Jag är inte helt säker, men jag har för mig att promotorn hette Dieter, och han visste precis vart kosan skulle ställas.
Ach, zåå, jaaa, ni fill ze freuleins, zpritt zprångades, nein? Alkohoool? Gnarkotische preparaaaten? Aber naturlich!
Jojo, Dieter började blossa upp sig och tycktes riktigt mysa över tanken på vad staden kunde erbjuda ett gäng hårdföra britter, skottar och en lång bögig svensk.
Vi började bli lite rödflossiga själva också, Dieters entusiasm smittade nämligen av sig, de senaste veckornas excesser med sexuell anstrykning hade ju ärligt talat bara varit att sitta på hotellrummet med högernäven i ett stadigt tag om köttficklampan för att blinka lila.
Nåväl, vi fick på oss lite anständiga kläder och blev instuvade i en buss för avgång till Berlins ruffigare områden. Väl framme stegade vi allezusammen fram till en sån där trädörr med tittlucka som man bara ser i gamla svartvita och tecknade filmer. Promotorn knackade på, knock-tock-tockelli-tock, luckan öppnades och ett viskande (hörde vi även fnitter?) samtal mellan promotorn Dieter och vakten utspann sig… och vi blev insläppta.
Innanför dörren var det varmt och mörkt. Vi såg en spiraltrappa och nedanför den dämpat ljus, sorl av uppsluppna människor, tung rökdoft. Det fanns en annan lite släpande dunkel doft till - dock inte av narkotiska preparat, men av mer kroppslig natur - dålig svett kanske, mer dovt, lite kväljande. Men, va fan, vi var på gott humör, för här skulle supas och hade vi bara lite tur skulle det nog bli uppträdande med lite Deutsche Ficken und Spritze också!
När vi så skridit ner för spiraltrappan öppnade sig en lokal som såg ut som en gammal Vaudevilleteater. En ganska så stor teaterscen, röda draperier, mörka murriga tapeter med tavlor i olja på väggarna. Borden var små och runda, bordsdukarna röda, levande ljus. Det fanns en pytteliten scen till, alldeles vid foten av trappan, en kvadratmeter stor ungefär och några decimeter hög. En spotlight var riktad mot det lilla scengolvet. Aha, där skulle nog någon liten vitsminkad skön Cabaret-snubbe stå och tala om vad som komma skulle. Jävlar, det här kändes som film - och vilken film det skulle bli…
Vi blev placerade vid ett bord ganska nära scenen och jag ville ha en öl; Ein bier, bitte! Servitören skakade bara på huvudet och sade; Whisky oder Wasser, nåh! Det fanns bara whisky i alkoholväg att dricka och så var det bra med den saken. I lokalen var stämningen på topp och det låg en, nästan ångestladdad, air av förväntan runt borden. Vi satt och gaggade lite; Ja, vad tror ni boys? Blir det nakna damer? Klart som wurstsaft, att det blir damer, där på scenen, vänta bara! Hihihi och Hähähä.
Efter en stund, kan faktiskt ha handlat om ett par timmar, dämpades belysningen i lokalen, ett tyst sus gick genom publiken, draperierna framför scenen drogs sakta undan och en ensam naken spot med vitt ljus riktades mot en punkt mitt på golvet. Musiken som spelades var av gammalt klassiskt strippsnitt, du vet, som signaturen till radioprogrammet Kvällstoppen med Kersti Adams-Ray, da-doobi-da-da-doo-bidoobedoo…
Nuså, skulle det bli stripp på Düskt manér.
På scenen, i strålkastarljuset, dansade en ofantlig, riktigt stöddig blåsvart neger in, med ett stort leende på läpparna. Han såg nöjd och belåten ut men hade dock ett par bekymmersrynkor runt munnen, som om han höll andan - eller nåt åt det hållet.
Klart som fan, tänkte man, han måste ju koncentrera sig, få fjong och allt det där som hör till, det är nog så svårt ibland. Och få ståndis med en sådan jättezeppelinare som han drog fram ur tangabrallorna måste det vara jävligt jobbigt, klart han anstränger sig.
Negern dansade runt och kråmade sig, som gjorde han sig i ordning för en riktig holmgång. Detta bådade gott och vi såg nickande och gillande på varandra. Nu var det bara tjejen som fattades.
Tiden gick och dansen böljade fram och åter. Visst, jag uppskattar tjusningen i en rejäl jättepenis, men vill gärna se organet in action, så att säga. Svetten började pärla sig på den store mannen och nu gick han ner från scenen och dansade runt bland borden så att folk riktigt kunde se, och kanske känna doften av "The Meaty Member".
Det här var ju i sanning freakigt, men nu tyckte vi att vi hade sett nog av Big Dick. Var fanns bruden som skulle ta emot detta paket, vi ville liksom få kolla in henne också.
Någon av oss vände sig till Dieter; What the fuck, Deet, a big black fella with an angry nob? Han svarade; Aah, juzt feit ant zee, you fill enjoy tzis, beliif me!
Folk i publiken började nu ställa sig upp och applådera, stämningen piskades upp till ett inferno. Nu var det saker i görningen, äntligen skulle tjejen komma fram.
Killdansaren var nu framme vid den lilla upplysta scenen vid trappan, stod där och josade upp sig med lite småsteg och juck.
Jamen, självklart, det var ju på den lilla scenen det skulle ske. De tyska jävla filurerna hade ju givetvis klurat ut att det blir mycket intimare och tuffare om ett knullande par får stå på en kvadratmeter stor scen och trängas. Nu bara måste ju bruden fram!
Negern var nu genomsur av svett och gjorde hukande steg och stannade till slut i en hukande, sittande ställning. Publiken tjöt. Artisten gjorde en ansträngd grimas…
…
…
…
…
…och började skita.
Ett rejält lass med skit, i en prydlig pyramid.
Det var över.
Artisten försvann bakom ett draperi (antagligen för att torka av sig både svett och skit).
På den lilla scenen fanns, som vi tidigare inte lagt märke till, en masonitskiva, som nu en butlerliknande servitör plockade upp. Han förevisade den förtjusta, applåderande publiken masonitskivan med dess ovanpå liggande resultat av kvällens dansföreställning, gick genom lokalen och försvann bakom den stora scenen.
Lita på att vi drack oss Reich-Dyng-Raka den kvällen.
4:3
Det borde numera vara ställt bortom allt rimligt tvivel, åtminstone för de med en något exklusivare blandning än murbruk i huvudet, att mobiltelefoner är livsfarligt att använda sig av. Vad det borde vara totalförbud för, på ställen som krogar, bussar och allmänna platser, är mobiler och inte tobak. Jag menar nu givetvis ren tobak och inte cigaretter som givetvis är farliga i viss mån, men inte på grund av tobaken utan de hundratals tillsatser som finns i denna - undrar varför?
Om man skulle kunna avlägsna tillsatserna i cigaretter och dessutom få bort alla tusentals miljögifter i luft, mat och dryck skulle det vara intressant att se statistik på till exempel lungcancer.
Nåväl, en mycket, mycket större hälsorisk är TV-apparaten som fullkomligt förslavar och fördummar människor på ett långt mer djupgående plan. De subliminala signaler som ständigt tillför hjärnan order om att inte tänka själv, att äta och dricka ren skit kommer snart att ha passiviserat en hel planets befolkning, låt politiker och regeringar bestämma över din vardag och ditt liv, fortsätt glo på TV!
Visst, det är jävligt skönt att sätta sig ner och slötitta på dumburken nån gång då och då. För min del är TV perfekt att se bra filmer på. Nu för tiden kan man ju faktiskt inte gå på bio längre. Vem vill sitta mitt i en apskock som gapar och skriker, kastar godis och popcorn överallt, och försöka se en bra film? Nej, självklart är bio bäst hemma.
Då kommer vi till ett problem, nämligen bildformatet. Vi som införskaffat en hemmabioanläggning med dvd-spelare och 5.1-sound behöver oftast inte bekymra oss om bildformatet, ty dvd-skivans innehåll är så beskaffat att man faktiskt i de flesta fall får se hela filmen (bilden).
Dömda äro de som fortfarande använder sig av vhs-bandare eller är så inihelvete korkade att de försöker se en film sänd av någon av TV-stationerna. Här vill jag dock ge Sveriges Television en eloge, för de sänder ganska ofta filmer i rätt format, alltså i en ratio av 16:9. Det är förvisso inte riktigt hela filmbilden som kommer med, även i detta format, men ändå hyfsat nära 100%.
En vanlig, gammaldags TV har en bildskärm med ratio 4:3. Ett ganska fyrkantigt och oharmoniskt bildformat som inte lämpar sig för filmvisning, därför att filmer (om vi bortser från gamla stumfilmer och filmer med en ålder av sisådär 50-60 år) inte har formatet 4:3, utan är långt "bredare".
Det finns olika tekniker för att "få in" en vanlig film i TV-rutan. Ett ovanligt, men förekommande vis är att trycka ihop filmen på längden, men detta får till följd att bilden blir avlång på höjden. Ansikten, människor, ja, allt blir liksom avlångt och mycket konstigt att titta på. Det mest förekommande sättet är vad man i branschen kallar "Pan Scan", som går ut på att man kapar bilden i sidorna. Man har alltså folk som sitter och panscannar fina filmer för TV-bruk. Det går till så att man har hela filmen, alltså 100% av den, i en monitor och sedan för man en "ruta" i formatet 4:3 (vanligt hederligt TV-format) fram och tillbaka över filmens bildyta. Det som hamnar i 4:3-rutan är det som man får se i den totala TV-bilden.
Låt oss ta en dynamisk scen där två skådespelare, så att säga, befinner sig i varsin ände av filmbilden. Då får Herr Panscannaren som sitter och redigerar filmen för TV-bruk, föra sin ruta från den ena skådisens ansikte till den andre när de har sina repliker. Ett mycket pinsamt exempel på detta är när man har en scen filmad genom en vindruta på en bil. Oftast är hela den breda vindrutan i bild och man kan obehindrat se de båda skådisarna framföra sina repliker, men icke sa Nicke i 4:3 TV-format, då "glider" panscanningen från den ena till den andre och oftast blir det nästan komiskt då man inte hinner panna över till den som talar utan liksom fastnar på en skådis när han talat färdigt och man bara hör den andre. Om det är snabba replikskiften tar panscannaren det säkra före det osäkra och låter 4:3-rutan ligga mittemellan skådisarna. Resultatet blir en bild på bilinteriören i mitten och två halva ansikten i vardera kanten på 4:3-rutan… fantastisk TV-bild!
Detta förfarande är att likställa vid att man på musik-cd:s, för att få plats med ljudbilden i högtalarna, kapar av, tja, låt oss ta de otroligt onödiga gitarrsolona i en låt, eller varför inte allt baslir, det hörs ju knappt ändå. (Ibland skulle jag nästan önska att man kunde "ljud-panscanna" bort vissa sångare från en del cd-skivor…) Men detta är ju givetvis helt otänkbart i musiksammanhang - dock inte när det gäller film!
Vad tycker regissörerna om detta egentligen?
Hursomhelst, SVT, och i sällsynta fall, en del andra stationer sänder nu ibland film i sitt rätta format, alltså man förminskar bilden så att den får plats i TV-rutan i sin helhet. Då uppstår ett problem som den degenererade TV-publiken har svårt för; nämligen att det blir två svarta fält i över- och underkant på TV-skärmen. Jag har, tro det eller ej, diskuterat med folk som faktiskt tror att de ser en kapad bild då widescreenformat visas. De säger; jamen, TV-bilden är ju inte helt fylld, allt syns ju inte på skärmen, jag har ju köpt en jättestor 29-tummare för att få en härlig filmupplevelse å så sänder de en jävla liten avlång, "smal" film som knappt syns i rutan därför att de har lagt in två förbannade svarta remsor över bilden, phaff, nymodigheter, bara för att de skall sälja sånadäringa jädra widescreenapparater.
Det är SANT! De tror att en film visad i widescreenformat är en "remsad" 4:3-bild för att det skall se "modernt" och nymodigt ut, nej film skall fylla hela TV-bilden, då ser man ju ordentligt, eller hur?
Då kommer vi ju osökt in på fenomenet Widescreen TV-apparater, alltså bredbilds-TV. Dessa apparater har en bredare bild och en ratio på 16:9, ett, för ögat, mycket behagligare format som dessutom går hyfsat bra att kolla film på. En vanlig biofilm har ju mycket bredare format än 16:9, men de svarta kanterna blir tunnare i över- och underkant om man skall se "hela" filmen, än på en vanlig 4:3-TV. Och trycker man ut filmen i rutan så 16:9-bilden helt fylls så missar man inte så särskilt mycket av kanterna i sidorna och det går att genomlida en film trots att den är litegrand kapad.
16:9-formatet sägs vara det nya standardformatet… Ja, när det gäller TV-apparater, men inte sändningar. Det sänds fortfarande glatt i 4:3 och nu tittar de som (vansinnigt nog, änna lite nyrikt och tidigt, sådär) har köpt widescreen-TV på en 4:3-bild och drar ut den för att fylla 16:9-formatet och bilden blir avlång på bredden istället.
Om man skall se 4:3-sändningar i en widescreen-TV måste det bli två svarta fält i vänster- och högerkant, men, nej, nu har man ju för fan gått och handlat en satans dyr bredbilds-TV, då skall jävlarimej bilden fyllas, oavsett om det blir avlångt och förvrängt, så det så.
En intressant grej är att i TV-program, som typ Bingolotto och liknande - som sänds i 4:3 - så fäller de in två svarta fält i över- och underkant när det skall visas någon musikartists senaste hitlåt. När låten är slut och artisten gjort sitt drar sig de båda svarta fälten tillbaka och vips är vi tillbaka i det trygga 4:3-formatet igen. Konstigt, va? Och hur konstigt måtte inte detta te sig i en widescreen-TV som idiotiskt nog är felinställd från början?
Detta är samhällsdesign på hög nivå. Man skapar problem för att folk skall efterfråga en lösning. Vem skall tillhandahålla lösningen? Jo, de som sitter i toppen på pyramiden och bestämmer över dig och mig!
Nu är det ju digitalteknik och Fan å hans moster på gång, det är digitalboxar som måste lanseras, digital bild- och ljudkvalitet, skit i om man knappt märker någon skillnad, skit också i om man med de nya boxarna inte kan kolla ett program och spela in ett annat - fan va bra, då säljer vi två boxar till mentalhjonen, dubbel vinst! Toppen, skit verkligen i att det redan finns busenkel teknik med två mottagare i en och samma box, vänta ett par år med den lösningen tills alla köpt på sig en box till varje rum och TV, och skall vi sälja boxarna med dubbel mottagare så skall de vara svindyra, ja, jävlar va me deg vi skall ro hem! Hur skall vi få idioterna att gå med på digitalomställningen som ingen egentligen är intresserad av?
Jo, börja med att sända filmer i fel format, lansera senare bredbilds-TV som ingen egentligen har någon nytta av, börja snacka om digital media, hur mycket bättre det är (för att inte snacka om HD-TV som också den kommer att kräva ytterligare en annorlunda box), men det tar vi senare när alla fåntrattar sitter med vanliga widescreens och inte fattar halv sju. När folk börjar fatta galoppen och tröttnar på att titta på 4:3 sändningar i sina bredbildsapparater, då kan ni ge er fan på att folk kommer att KRÄVA en digital omställning, slopa de analoga sändningarna, släck ner genast och ge oss, för FAAAN, digital-TV nu! Och analogsläckningen känns inte så påtvingad.
Visst, så går det på!
Problem och lösning.
Flytta nu över problemställningen på samhället.
Varför var det så långa köer på banken?
Jo, för att folk skulle sluta använda cash och använda kort istället.
Problem och lösning.
Varför finns det så få fungerande bankomater och varför är det ett sånt jävla hassle att använda sina kort, med avgifter och skit?
Jo, därför att i en förlängning skall inte heller kort vara gångbart, det blir mycket lättare för människor att handla säkert och snabbt om själva kortets chip sitter under huden, i t.ex. underarmen. Det gäller bara att få folk själva att kräva dessa förändringar.
Problem, lösning och kontroll.
Hur skall regeringarna få folk att vilja ha ett chip i armen, som kan synas överallt via t.ex. satellitövervakning - så som man idag håller koll på boskap och husdjur?
Jo, indoktrinering via TV och mobiler, skitmat och gifter som Aspartam och Fluor, med rädsla som t.ex. terrorhot och sjukdomar som fågelinfluensan, AIDS och många andra.
Problem, lösning, kontroll och övertagande av dina mänskliga rättigheter.
Detta händer i det stora landet i väst just nu, och snart över hela planeten.
Jag har en mycket stark känsla av att det, innan det är för sent, är dags att vakna upp och börja tänka lite själv och inte låta TV:n göra jobbet!
Om man skulle kunna avlägsna tillsatserna i cigaretter och dessutom få bort alla tusentals miljögifter i luft, mat och dryck skulle det vara intressant att se statistik på till exempel lungcancer.
Nåväl, en mycket, mycket större hälsorisk är TV-apparaten som fullkomligt förslavar och fördummar människor på ett långt mer djupgående plan. De subliminala signaler som ständigt tillför hjärnan order om att inte tänka själv, att äta och dricka ren skit kommer snart att ha passiviserat en hel planets befolkning, låt politiker och regeringar bestämma över din vardag och ditt liv, fortsätt glo på TV!
Visst, det är jävligt skönt att sätta sig ner och slötitta på dumburken nån gång då och då. För min del är TV perfekt att se bra filmer på. Nu för tiden kan man ju faktiskt inte gå på bio längre. Vem vill sitta mitt i en apskock som gapar och skriker, kastar godis och popcorn överallt, och försöka se en bra film? Nej, självklart är bio bäst hemma.
Då kommer vi till ett problem, nämligen bildformatet. Vi som införskaffat en hemmabioanläggning med dvd-spelare och 5.1-sound behöver oftast inte bekymra oss om bildformatet, ty dvd-skivans innehåll är så beskaffat att man faktiskt i de flesta fall får se hela filmen (bilden).
Dömda äro de som fortfarande använder sig av vhs-bandare eller är så inihelvete korkade att de försöker se en film sänd av någon av TV-stationerna. Här vill jag dock ge Sveriges Television en eloge, för de sänder ganska ofta filmer i rätt format, alltså i en ratio av 16:9. Det är förvisso inte riktigt hela filmbilden som kommer med, även i detta format, men ändå hyfsat nära 100%.
En vanlig, gammaldags TV har en bildskärm med ratio 4:3. Ett ganska fyrkantigt och oharmoniskt bildformat som inte lämpar sig för filmvisning, därför att filmer (om vi bortser från gamla stumfilmer och filmer med en ålder av sisådär 50-60 år) inte har formatet 4:3, utan är långt "bredare".
Det finns olika tekniker för att "få in" en vanlig film i TV-rutan. Ett ovanligt, men förekommande vis är att trycka ihop filmen på längden, men detta får till följd att bilden blir avlång på höjden. Ansikten, människor, ja, allt blir liksom avlångt och mycket konstigt att titta på. Det mest förekommande sättet är vad man i branschen kallar "Pan Scan", som går ut på att man kapar bilden i sidorna. Man har alltså folk som sitter och panscannar fina filmer för TV-bruk. Det går till så att man har hela filmen, alltså 100% av den, i en monitor och sedan för man en "ruta" i formatet 4:3 (vanligt hederligt TV-format) fram och tillbaka över filmens bildyta. Det som hamnar i 4:3-rutan är det som man får se i den totala TV-bilden.
Låt oss ta en dynamisk scen där två skådespelare, så att säga, befinner sig i varsin ände av filmbilden. Då får Herr Panscannaren som sitter och redigerar filmen för TV-bruk, föra sin ruta från den ena skådisens ansikte till den andre när de har sina repliker. Ett mycket pinsamt exempel på detta är när man har en scen filmad genom en vindruta på en bil. Oftast är hela den breda vindrutan i bild och man kan obehindrat se de båda skådisarna framföra sina repliker, men icke sa Nicke i 4:3 TV-format, då "glider" panscanningen från den ena till den andre och oftast blir det nästan komiskt då man inte hinner panna över till den som talar utan liksom fastnar på en skådis när han talat färdigt och man bara hör den andre. Om det är snabba replikskiften tar panscannaren det säkra före det osäkra och låter 4:3-rutan ligga mittemellan skådisarna. Resultatet blir en bild på bilinteriören i mitten och två halva ansikten i vardera kanten på 4:3-rutan… fantastisk TV-bild!
Detta förfarande är att likställa vid att man på musik-cd:s, för att få plats med ljudbilden i högtalarna, kapar av, tja, låt oss ta de otroligt onödiga gitarrsolona i en låt, eller varför inte allt baslir, det hörs ju knappt ändå. (Ibland skulle jag nästan önska att man kunde "ljud-panscanna" bort vissa sångare från en del cd-skivor…) Men detta är ju givetvis helt otänkbart i musiksammanhang - dock inte när det gäller film!
Vad tycker regissörerna om detta egentligen?
Hursomhelst, SVT, och i sällsynta fall, en del andra stationer sänder nu ibland film i sitt rätta format, alltså man förminskar bilden så att den får plats i TV-rutan i sin helhet. Då uppstår ett problem som den degenererade TV-publiken har svårt för; nämligen att det blir två svarta fält i över- och underkant på TV-skärmen. Jag har, tro det eller ej, diskuterat med folk som faktiskt tror att de ser en kapad bild då widescreenformat visas. De säger; jamen, TV-bilden är ju inte helt fylld, allt syns ju inte på skärmen, jag har ju köpt en jättestor 29-tummare för att få en härlig filmupplevelse å så sänder de en jävla liten avlång, "smal" film som knappt syns i rutan därför att de har lagt in två förbannade svarta remsor över bilden, phaff, nymodigheter, bara för att de skall sälja sånadäringa jädra widescreenapparater.
Det är SANT! De tror att en film visad i widescreenformat är en "remsad" 4:3-bild för att det skall se "modernt" och nymodigt ut, nej film skall fylla hela TV-bilden, då ser man ju ordentligt, eller hur?
Då kommer vi ju osökt in på fenomenet Widescreen TV-apparater, alltså bredbilds-TV. Dessa apparater har en bredare bild och en ratio på 16:9, ett, för ögat, mycket behagligare format som dessutom går hyfsat bra att kolla film på. En vanlig biofilm har ju mycket bredare format än 16:9, men de svarta kanterna blir tunnare i över- och underkant om man skall se "hela" filmen, än på en vanlig 4:3-TV. Och trycker man ut filmen i rutan så 16:9-bilden helt fylls så missar man inte så särskilt mycket av kanterna i sidorna och det går att genomlida en film trots att den är litegrand kapad.
16:9-formatet sägs vara det nya standardformatet… Ja, när det gäller TV-apparater, men inte sändningar. Det sänds fortfarande glatt i 4:3 och nu tittar de som (vansinnigt nog, änna lite nyrikt och tidigt, sådär) har köpt widescreen-TV på en 4:3-bild och drar ut den för att fylla 16:9-formatet och bilden blir avlång på bredden istället.
Om man skall se 4:3-sändningar i en widescreen-TV måste det bli två svarta fält i vänster- och högerkant, men, nej, nu har man ju för fan gått och handlat en satans dyr bredbilds-TV, då skall jävlarimej bilden fyllas, oavsett om det blir avlångt och förvrängt, så det så.
En intressant grej är att i TV-program, som typ Bingolotto och liknande - som sänds i 4:3 - så fäller de in två svarta fält i över- och underkant när det skall visas någon musikartists senaste hitlåt. När låten är slut och artisten gjort sitt drar sig de båda svarta fälten tillbaka och vips är vi tillbaka i det trygga 4:3-formatet igen. Konstigt, va? Och hur konstigt måtte inte detta te sig i en widescreen-TV som idiotiskt nog är felinställd från början?
Detta är samhällsdesign på hög nivå. Man skapar problem för att folk skall efterfråga en lösning. Vem skall tillhandahålla lösningen? Jo, de som sitter i toppen på pyramiden och bestämmer över dig och mig!
Nu är det ju digitalteknik och Fan å hans moster på gång, det är digitalboxar som måste lanseras, digital bild- och ljudkvalitet, skit i om man knappt märker någon skillnad, skit också i om man med de nya boxarna inte kan kolla ett program och spela in ett annat - fan va bra, då säljer vi två boxar till mentalhjonen, dubbel vinst! Toppen, skit verkligen i att det redan finns busenkel teknik med två mottagare i en och samma box, vänta ett par år med den lösningen tills alla köpt på sig en box till varje rum och TV, och skall vi sälja boxarna med dubbel mottagare så skall de vara svindyra, ja, jävlar va me deg vi skall ro hem! Hur skall vi få idioterna att gå med på digitalomställningen som ingen egentligen är intresserad av?
Jo, börja med att sända filmer i fel format, lansera senare bredbilds-TV som ingen egentligen har någon nytta av, börja snacka om digital media, hur mycket bättre det är (för att inte snacka om HD-TV som också den kommer att kräva ytterligare en annorlunda box), men det tar vi senare när alla fåntrattar sitter med vanliga widescreens och inte fattar halv sju. När folk börjar fatta galoppen och tröttnar på att titta på 4:3 sändningar i sina bredbildsapparater, då kan ni ge er fan på att folk kommer att KRÄVA en digital omställning, slopa de analoga sändningarna, släck ner genast och ge oss, för FAAAN, digital-TV nu! Och analogsläckningen känns inte så påtvingad.
Visst, så går det på!
Problem och lösning.
Flytta nu över problemställningen på samhället.
Varför var det så långa köer på banken?
Jo, för att folk skulle sluta använda cash och använda kort istället.
Problem och lösning.
Varför finns det så få fungerande bankomater och varför är det ett sånt jävla hassle att använda sina kort, med avgifter och skit?
Jo, därför att i en förlängning skall inte heller kort vara gångbart, det blir mycket lättare för människor att handla säkert och snabbt om själva kortets chip sitter under huden, i t.ex. underarmen. Det gäller bara att få folk själva att kräva dessa förändringar.
Problem, lösning och kontroll.
Hur skall regeringarna få folk att vilja ha ett chip i armen, som kan synas överallt via t.ex. satellitövervakning - så som man idag håller koll på boskap och husdjur?
Jo, indoktrinering via TV och mobiler, skitmat och gifter som Aspartam och Fluor, med rädsla som t.ex. terrorhot och sjukdomar som fågelinfluensan, AIDS och många andra.
Problem, lösning, kontroll och övertagande av dina mänskliga rättigheter.
Detta händer i det stora landet i väst just nu, och snart över hela planeten.
Jag har en mycket stark känsla av att det, innan det är för sent, är dags att vakna upp och börja tänka lite själv och inte låta TV:n göra jobbet!
Så jobbar vi
Håhåjaja, så har den eminenta orkestern Strasse klarat av ytterligare ett gig med bravur. Vi lirade på en nattklubb i Göteborg som kallas Park Lane. Nattklubben kan liknas vid interiören på Danmarks- eller Finlandsfärjorna - modell större. Ju större klubben är desto större bekymmer har arrangören… och bandet i sin tur.
Får man inte spela förband till Depeche Mode på Scandinavium så får man väl se till att vara huvudattraktion på nämnda bands officiella efterfest, som skulle hållas på Park Lane. Så jobbar vi.
Söndag 26 feb. Det datumet sätter sig nog inte i historieböckerna av den anledningen att Strasse skall lira på stor efterfest. Nej, snarare går detta datum till historien därför att Sveriges Tre Kronor skall spela OS-guldfinal mot Finland, sisådär vid klockan 14.05.
Exakt vid samma tidpunkt skall Strasse på anmodan av arrangör infinna sig vid klubben för inroddning av X-antal ton utrustning. En inroddning som föregicks av ett käckt antal timmars roddande av X-antal ton utrustning från studio/replokal. Så jobbar vi.
Trots att Strasse har rykte kring sig att vara spacklade morsgrisar - (enligt Susanne Ljung och Erik Hörnfeldt i olika tabloider på 80-talet. Figurerna var musikrecensenter när det begav sig. Det säger väl allt!) - var nu de helt vuxna morsgrisarna extremt sugna på att se Guldfinalen. Så för att vara på den säkra sidan tog det tekniska geniet Charles Storm med sig en satellitantenn och en TV, modell färg. På så vis var vi garanterade att se matchen samtidigt som vi roddade upp utrustning på scenen. Så jobbar vi.
Prick klockan 14.00 var stuvarbetarna i Strasse på klubb och inroddningen tog sin mödosamma början. Vi fick in grejerna och i samma veva fick Charles igång TV:n, precis lagom i tid att se Finlands 1-0 mål. Där någonstans sattes standarden för resten av eftermiddagen. Nu klarade Sverige biffen trots allt, men en typ av standard var ändå satt.
När utrustningen var uppsatt och klar började dagens bekymmer, om vi bortser från 1-0 målet.
Det visade sig att arrangören helt missat att skall man ha band som spelar tarvas en fullt utrustad PA-anläggning. Fanns inte, kan jag säga. Medhörning, mikar, stativ, kablar, mixerbord, lineboxar m.m. saknades…
Du som spelar musik och, som de flesta av oss musicerande grovarbetare, har till uppgift att lyfta skrot i två dygn för ett gig på 40 minuter, kanske någon gång sådär skämtsamt sagt till bandkompisarna efter ett lyckat rodd; Nämen vafan killar, nu lyfter vi tillbaka all backline till lokalen och gör om alltsammans igen. Det vore väl kul. Hahaha, hohoho! Såna saker häver man på skämt ur sig ibland därför att man är så lättad att man roddat klart och att sannolikheten för ett sådant dubbelrodd är, typ, lika med noll.
Strasse fick göra nämnda dubbelrodd! Så jobbar vi.
Sverige stod på grund av OS-finalen helt still. PA-utrustning fanns ej. Utsikter för en lyckad soundcheck och ett lyckat gig var nu som bortblåsta. Vi har spelat så pass länge och har så mycket erfarenhet att vi visste att denna gig-kväll var doomed, marooned to oblivion. Så här dåligt uppstyrda gig tar vi helt enkelt inte i med tång ens.
Vi bestämde oss för att packa ner stuffet, forsla tillbaka det till studio/replokal så fort det bara gick för att sedan kanske få se de sista fem minuterna av OS-finalen. Så jobbar vi.
Sagt och gjort. Efter utfört värv kilade jag, som fortfarande har stråk av morsgrisism i kroppen, hem till morsan där jag blev serverad mat och kaffe… och TV.
Rustan och Charlie beslöt resolut att nu var det dags för en blåfinsk praktfylla på någon av de loppfyllda bösiga hak som ligger nära Herr Rydéns bostad. Så jobbar vi.
Jag hade inte hunnit ta mer än ett par klunkar på kaffet när morsans telefon började värma upp sig för ett par timmars paniktelefonerande. Det skall tilläggas att morsan som bor mittemot Park Lane är lite av en artistmagnet så hennes telefonnummer är vida känt i musikerkretsar. Det var alltså inte svårt att få tag på mig.
En mycket god vän till Strasse, Mikael Almse - kallad "Semla" (han har en lillebror som kallas "Locket" - läs; det sockerpudrade vetebrödslocket som ligger ovanpå grädden på semlan. OBS; detta är Göteborgshumor) får tag i mig och har alarmerande information från arrangören som nu vaknat upp ur OS-dvalan och insett att han har ett arrangemang på en stor klubb, inte fixat PA-bitarna och dessutom loosat det stora dragplåstret Strasse inför kvällens begivenheter. Han är mycket upprörd över att Strasse har mage att ställa in ett, på lösa boliner och muntligt avtalat, gig. Dom får vad dom vill ha, sprit, knark, brudar, ja, vad som helst - till och med ett fungerande PA och kanske… men bara kanske, pengar, bara dom kommer och spelar ikväll, låter han meddela via Semla.
Nu börjar bandjakten för min del. Till saken hör att nycklarna till studio/replokal ligger tryggt i Storms byxficka. Storm och Rydén äger inte mobiltelefon och är nu på god väg in i en fylla av öststatsmått.
Jag börjar ringa runt till sketställena som Rustan och vänner brukar frekventera. Jag satte igång med La Vacca där Herr Sångaren brukar inta sina frukostpizzor.
Jag frågar; Har ni två figurer sittandes i baren måhända? En är lite kortare, gapig som fan, med lång stereolugg, säkert med någon jävla toppluva på sig och GAIS-halsduk, Charlie heter han. Den andre är lite längre och tystare, tjuvrökare - där det ryker, där är Rustan.
Kan du ta den där "Dagens Rätt"-mikrofonen och ropa ut deras namn och kolla om dom sitter på etablissemanget - det är viktigt, det gäller gig eller död!
Såklart fick jag inte tag på dom medelst, på bruten svenska, utropade meddelanden;
-Hallåå, kompis, finns Schaani och Rabstan här inte, kompis säger till er han skall döda med gigen!
Så vad göra? Jo, ta spårvagn till de skumma kvarter och barer där jag anade att de två fyllesvinen skulle kunna sitta och löga sig.
Efter en stunds vandrande till olika barer, där inte ens Fantomen skulle våga ta sig ett stop mjölk, hittade jag de båda herrarna på ett tveksamt ställe som kallas Holländaren, eller nåt i den stilen.
Där satt de, Rikstankade. Tja, jag fick snabbt stjälpa i mig en stadig starköl - som Charlie fick betala - för att sedan lotsa de två drinkarna, i tankens riktning, att det trots allt vore fint om de kunde tänka sig att ta nya tag och fundera på om vi inte skulle ta och genomföra giget i alla fall.
Fylla sprider värme och generositet och de två var efter en stunds sluddrande redo att ta sig ut till stället där vi har allt backline - och vi roddade tillbaka stuffet, ytterligare en gång denna dag.
Basisten Ulf hittade vi snabbt hemma hos sig. Lite värre var det med trumslagaren Petter som dagen till ära hade passat på att fixa till sig ett trumgig med Staffan Hellstrand på självaste Bingolotto.
Vid 20.00-tiden var alla samlade på klubb för upprodd och soundcheck. Detta pågick till ungefär 22.30-tiden. Ganska lång dag för ett sketgig som gick av stapeln vid pass halv två på natten. Men det blev lyckat till slut, stället var fullpackat och folk jublade. Pengarna har vi fortfarande inte sett röken av… Så jobbar vi.
Får man inte spela förband till Depeche Mode på Scandinavium så får man väl se till att vara huvudattraktion på nämnda bands officiella efterfest, som skulle hållas på Park Lane. Så jobbar vi.
Söndag 26 feb. Det datumet sätter sig nog inte i historieböckerna av den anledningen att Strasse skall lira på stor efterfest. Nej, snarare går detta datum till historien därför att Sveriges Tre Kronor skall spela OS-guldfinal mot Finland, sisådär vid klockan 14.05.
Exakt vid samma tidpunkt skall Strasse på anmodan av arrangör infinna sig vid klubben för inroddning av X-antal ton utrustning. En inroddning som föregicks av ett käckt antal timmars roddande av X-antal ton utrustning från studio/replokal. Så jobbar vi.
Trots att Strasse har rykte kring sig att vara spacklade morsgrisar - (enligt Susanne Ljung och Erik Hörnfeldt i olika tabloider på 80-talet. Figurerna var musikrecensenter när det begav sig. Det säger väl allt!) - var nu de helt vuxna morsgrisarna extremt sugna på att se Guldfinalen. Så för att vara på den säkra sidan tog det tekniska geniet Charles Storm med sig en satellitantenn och en TV, modell färg. På så vis var vi garanterade att se matchen samtidigt som vi roddade upp utrustning på scenen. Så jobbar vi.
Prick klockan 14.00 var stuvarbetarna i Strasse på klubb och inroddningen tog sin mödosamma början. Vi fick in grejerna och i samma veva fick Charles igång TV:n, precis lagom i tid att se Finlands 1-0 mål. Där någonstans sattes standarden för resten av eftermiddagen. Nu klarade Sverige biffen trots allt, men en typ av standard var ändå satt.
När utrustningen var uppsatt och klar började dagens bekymmer, om vi bortser från 1-0 målet.
Det visade sig att arrangören helt missat att skall man ha band som spelar tarvas en fullt utrustad PA-anläggning. Fanns inte, kan jag säga. Medhörning, mikar, stativ, kablar, mixerbord, lineboxar m.m. saknades…
Du som spelar musik och, som de flesta av oss musicerande grovarbetare, har till uppgift att lyfta skrot i två dygn för ett gig på 40 minuter, kanske någon gång sådär skämtsamt sagt till bandkompisarna efter ett lyckat rodd; Nämen vafan killar, nu lyfter vi tillbaka all backline till lokalen och gör om alltsammans igen. Det vore väl kul. Hahaha, hohoho! Såna saker häver man på skämt ur sig ibland därför att man är så lättad att man roddat klart och att sannolikheten för ett sådant dubbelrodd är, typ, lika med noll.
Strasse fick göra nämnda dubbelrodd! Så jobbar vi.
Sverige stod på grund av OS-finalen helt still. PA-utrustning fanns ej. Utsikter för en lyckad soundcheck och ett lyckat gig var nu som bortblåsta. Vi har spelat så pass länge och har så mycket erfarenhet att vi visste att denna gig-kväll var doomed, marooned to oblivion. Så här dåligt uppstyrda gig tar vi helt enkelt inte i med tång ens.
Vi bestämde oss för att packa ner stuffet, forsla tillbaka det till studio/replokal så fort det bara gick för att sedan kanske få se de sista fem minuterna av OS-finalen. Så jobbar vi.
Sagt och gjort. Efter utfört värv kilade jag, som fortfarande har stråk av morsgrisism i kroppen, hem till morsan där jag blev serverad mat och kaffe… och TV.
Rustan och Charlie beslöt resolut att nu var det dags för en blåfinsk praktfylla på någon av de loppfyllda bösiga hak som ligger nära Herr Rydéns bostad. Så jobbar vi.
Jag hade inte hunnit ta mer än ett par klunkar på kaffet när morsans telefon började värma upp sig för ett par timmars paniktelefonerande. Det skall tilläggas att morsan som bor mittemot Park Lane är lite av en artistmagnet så hennes telefonnummer är vida känt i musikerkretsar. Det var alltså inte svårt att få tag på mig.
En mycket god vän till Strasse, Mikael Almse - kallad "Semla" (han har en lillebror som kallas "Locket" - läs; det sockerpudrade vetebrödslocket som ligger ovanpå grädden på semlan. OBS; detta är Göteborgshumor) får tag i mig och har alarmerande information från arrangören som nu vaknat upp ur OS-dvalan och insett att han har ett arrangemang på en stor klubb, inte fixat PA-bitarna och dessutom loosat det stora dragplåstret Strasse inför kvällens begivenheter. Han är mycket upprörd över att Strasse har mage att ställa in ett, på lösa boliner och muntligt avtalat, gig. Dom får vad dom vill ha, sprit, knark, brudar, ja, vad som helst - till och med ett fungerande PA och kanske… men bara kanske, pengar, bara dom kommer och spelar ikväll, låter han meddela via Semla.
Nu börjar bandjakten för min del. Till saken hör att nycklarna till studio/replokal ligger tryggt i Storms byxficka. Storm och Rydén äger inte mobiltelefon och är nu på god väg in i en fylla av öststatsmått.
Jag börjar ringa runt till sketställena som Rustan och vänner brukar frekventera. Jag satte igång med La Vacca där Herr Sångaren brukar inta sina frukostpizzor.
Jag frågar; Har ni två figurer sittandes i baren måhända? En är lite kortare, gapig som fan, med lång stereolugg, säkert med någon jävla toppluva på sig och GAIS-halsduk, Charlie heter han. Den andre är lite längre och tystare, tjuvrökare - där det ryker, där är Rustan.
Kan du ta den där "Dagens Rätt"-mikrofonen och ropa ut deras namn och kolla om dom sitter på etablissemanget - det är viktigt, det gäller gig eller död!
Såklart fick jag inte tag på dom medelst, på bruten svenska, utropade meddelanden;
-Hallåå, kompis, finns Schaani och Rabstan här inte, kompis säger till er han skall döda med gigen!
Så vad göra? Jo, ta spårvagn till de skumma kvarter och barer där jag anade att de två fyllesvinen skulle kunna sitta och löga sig.
Efter en stunds vandrande till olika barer, där inte ens Fantomen skulle våga ta sig ett stop mjölk, hittade jag de båda herrarna på ett tveksamt ställe som kallas Holländaren, eller nåt i den stilen.
Där satt de, Rikstankade. Tja, jag fick snabbt stjälpa i mig en stadig starköl - som Charlie fick betala - för att sedan lotsa de två drinkarna, i tankens riktning, att det trots allt vore fint om de kunde tänka sig att ta nya tag och fundera på om vi inte skulle ta och genomföra giget i alla fall.
Fylla sprider värme och generositet och de två var efter en stunds sluddrande redo att ta sig ut till stället där vi har allt backline - och vi roddade tillbaka stuffet, ytterligare en gång denna dag.
Basisten Ulf hittade vi snabbt hemma hos sig. Lite värre var det med trumslagaren Petter som dagen till ära hade passat på att fixa till sig ett trumgig med Staffan Hellstrand på självaste Bingolotto.
Vid 20.00-tiden var alla samlade på klubb för upprodd och soundcheck. Detta pågick till ungefär 22.30-tiden. Ganska lång dag för ett sketgig som gick av stapeln vid pass halv två på natten. Men det blev lyckat till slut, stället var fullpackat och folk jublade. Pengarna har vi fortfarande inte sett röken av… Så jobbar vi.
Nagelbitarthriller
Jag förvånas fortfarande över att så många inom media inte kan uttala bokstaven R.
Fick ett sånt underbart flabb härom veckan när Emma Grey i Filmkrönikan sade; - Det häg äg vegkligen en giktig nagelbitagthgilleg...
Fick ett sånt underbart flabb härom veckan när Emma Grey i Filmkrönikan sade; - Det häg äg vegkligen en giktig nagelbitagthgilleg...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)