fredag, augusti 18, 2006

Så jobbar vi

Håhåjaja, så har den eminenta orkestern Strasse klarat av ytterligare ett gig med bravur. Vi lirade på en nattklubb i Göteborg som kallas Park Lane. Nattklubben kan liknas vid interiören på Danmarks- eller Finlandsfärjorna - modell större. Ju större klubben är desto större bekymmer har arrangören… och bandet i sin tur.
Får man inte spela förband till Depeche Mode på Scandinavium så får man väl se till att vara huvudattraktion på nämnda bands officiella efterfest, som skulle hållas på Park Lane. Så jobbar vi.
Söndag 26 feb. Det datumet sätter sig nog inte i historieböckerna av den anledningen att Strasse skall lira på stor efterfest. Nej, snarare går detta datum till historien därför att Sveriges Tre Kronor skall spela OS-guldfinal mot Finland, sisådär vid klockan 14.05.
Exakt vid samma tidpunkt skall Strasse på anmodan av arrangör infinna sig vid klubben för inroddning av X-antal ton utrustning. En inroddning som föregicks av ett käckt antal timmars roddande av X-antal ton utrustning från studio/replokal. Så jobbar vi.
Trots att Strasse har rykte kring sig att vara spacklade morsgrisar - (enligt Susanne Ljung och Erik Hörnfeldt i olika tabloider på 80-talet. Figurerna var musikrecensenter när det begav sig. Det säger väl allt!) - var nu de helt vuxna morsgrisarna extremt sugna på att se Guldfinalen. Så för att vara på den säkra sidan tog det tekniska geniet Charles Storm med sig en satellitantenn och en TV, modell färg. På så vis var vi garanterade att se matchen samtidigt som vi roddade upp utrustning på scenen. Så jobbar vi.
Prick klockan 14.00 var stuvarbetarna i Strasse på klubb och inroddningen tog sin mödosamma början. Vi fick in grejerna och i samma veva fick Charles igång TV:n, precis lagom i tid att se Finlands 1-0 mål. Där någonstans sattes standarden för resten av eftermiddagen. Nu klarade Sverige biffen trots allt, men en typ av standard var ändå satt.
När utrustningen var uppsatt och klar började dagens bekymmer, om vi bortser från 1-0 målet.
Det visade sig att arrangören helt missat att skall man ha band som spelar tarvas en fullt utrustad PA-anläggning. Fanns inte, kan jag säga. Medhörning, mikar, stativ, kablar, mixerbord, lineboxar m.m. saknades…
Du som spelar musik och, som de flesta av oss musicerande grovarbetare, har till uppgift att lyfta skrot i två dygn för ett gig på 40 minuter, kanske någon gång sådär skämtsamt sagt till bandkompisarna efter ett lyckat rodd; Nämen vafan killar, nu lyfter vi tillbaka all backline till lokalen och gör om alltsammans igen. Det vore väl kul. Hahaha, hohoho! Såna saker häver man på skämt ur sig ibland därför att man är så lättad att man roddat klart och att sannolikheten för ett sådant dubbelrodd är, typ, lika med noll.
Strasse fick göra nämnda dubbelrodd! Så jobbar vi.
Sverige stod på grund av OS-finalen helt still. PA-utrustning fanns ej. Utsikter för en lyckad soundcheck och ett lyckat gig var nu som bortblåsta. Vi har spelat så pass länge och har så mycket erfarenhet att vi visste att denna gig-kväll var doomed, marooned to oblivion. Så här dåligt uppstyrda gig tar vi helt enkelt inte i med tång ens.
Vi bestämde oss för att packa ner stuffet, forsla tillbaka det till studio/replokal så fort det bara gick för att sedan kanske få se de sista fem minuterna av OS-finalen. Så jobbar vi.
Sagt och gjort. Efter utfört värv kilade jag, som fortfarande har stråk av morsgrisism i kroppen, hem till morsan där jag blev serverad mat och kaffe… och TV.
Rustan och Charlie beslöt resolut att nu var det dags för en blåfinsk praktfylla på någon av de loppfyllda bösiga hak som ligger nära Herr Rydéns bostad. Så jobbar vi.
Jag hade inte hunnit ta mer än ett par klunkar på kaffet när morsans telefon började värma upp sig för ett par timmars paniktelefonerande. Det skall tilläggas att morsan som bor mittemot Park Lane är lite av en artistmagnet så hennes telefonnummer är vida känt i musikerkretsar. Det var alltså inte svårt att få tag på mig.
En mycket god vän till Strasse, Mikael Almse - kallad "Semla" (han har en lillebror som kallas "Locket" - läs; det sockerpudrade vetebrödslocket som ligger ovanpå grädden på semlan. OBS; detta är Göteborgshumor) får tag i mig och har alarmerande information från arrangören som nu vaknat upp ur OS-dvalan och insett att han har ett arrangemang på en stor klubb, inte fixat PA-bitarna och dessutom loosat det stora dragplåstret Strasse inför kvällens begivenheter. Han är mycket upprörd över att Strasse har mage att ställa in ett, på lösa boliner och muntligt avtalat, gig. Dom får vad dom vill ha, sprit, knark, brudar, ja, vad som helst - till och med ett fungerande PA och kanske… men bara kanske, pengar, bara dom kommer och spelar ikväll, låter han meddela via Semla.
Nu börjar bandjakten för min del. Till saken hör att nycklarna till studio/replokal ligger tryggt i Storms byxficka. Storm och Rydén äger inte mobiltelefon och är nu på god väg in i en fylla av öststatsmått.
Jag börjar ringa runt till sketställena som Rustan och vänner brukar frekventera. Jag satte igång med La Vacca där Herr Sångaren brukar inta sina frukostpizzor.
Jag frågar; Har ni två figurer sittandes i baren måhända? En är lite kortare, gapig som fan, med lång stereolugg, säkert med någon jävla toppluva på sig och GAIS-halsduk, Charlie heter han. Den andre är lite längre och tystare, tjuvrökare - där det ryker, där är Rustan.
Kan du ta den där "Dagens Rätt"-mikrofonen och ropa ut deras namn och kolla om dom sitter på etablissemanget - det är viktigt, det gäller gig eller död!
Såklart fick jag inte tag på dom medelst, på bruten svenska, utropade meddelanden;
-Hallåå, kompis, finns Schaani och Rabstan här inte, kompis säger till er han skall döda med gigen!
Så vad göra? Jo, ta spårvagn till de skumma kvarter och barer där jag anade att de två fyllesvinen skulle kunna sitta och löga sig.
Efter en stunds vandrande till olika barer, där inte ens Fantomen skulle våga ta sig ett stop mjölk, hittade jag de båda herrarna på ett tveksamt ställe som kallas Holländaren, eller nåt i den stilen.
Där satt de, Rikstankade. Tja, jag fick snabbt stjälpa i mig en stadig starköl - som Charlie fick betala - för att sedan lotsa de två drinkarna, i tankens riktning, att det trots allt vore fint om de kunde tänka sig att ta nya tag och fundera på om vi inte skulle ta och genomföra giget i alla fall.
Fylla sprider värme och generositet och de två var efter en stunds sluddrande redo att ta sig ut till stället där vi har allt backline - och vi roddade tillbaka stuffet, ytterligare en gång denna dag.
Basisten Ulf hittade vi snabbt hemma hos sig. Lite värre var det med trumslagaren Petter som dagen till ära hade passat på att fixa till sig ett trumgig med Staffan Hellstrand på självaste Bingolotto.
Vid 20.00-tiden var alla samlade på klubb för upprodd och soundcheck. Detta pågick till ungefär 22.30-tiden. Ganska lång dag för ett sketgig som gick av stapeln vid pass halv två på natten. Men det blev lyckat till slut, stället var fullpackat och folk jublade. Pengarna har vi fortfarande inte sett röken av… Så jobbar vi.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag såg ju detta gig och kan väl säga att ljudet var långt ifrån acceptabelt godkänt. Men som om inte det var nog så satt/stod det en hyfsat överförfriskad, på besök i Göteborg á la konferens, värmlänning och skrek non-stop att ni skulle köra Sven-Ingvars eller Vikingarna. Han skrek också att ni var det sämsta cover-band han hört!

Det är så publiken jobbar!

Locket