Och så var det de där knasiga gitarrsounden - men här spelat ganska så konventionellt...
Klicka här för att lyssna på en ny låt med STRASSE
fredag, december 31, 2010
söndag, december 19, 2010
Dom där knasiga ljuden
Roma nämnde i gagadodo-bloggen att jag hade gjort en liten summering i tidningen Studio, om Adran Belews sound, speciellt då han lirade med Talking Heads och Bowie. Här är en liten film där AB spinner på rätt bra. Detta var gitarrspel som jag var tvungen att försöka behärska - and if I may be so bold, lyckades ganska bra med!
Ett nutida exempel på detta är en helt nyinspelad låt med Roma, där jag medverkar - och använder i stort sett samma utrustning som Adrian kör med i filmklippet. Hoppas vi får höra låten snart, Roma. Du filmade också, va?
Ett nutida exempel på detta är en helt nyinspelad låt med Roma, där jag medverkar - och använder i stort sett samma utrustning som Adrian kör med i filmklippet. Hoppas vi får höra låten snart, Roma. Du filmade också, va?
fredag, december 17, 2010
The Genius of Komeda
När den här plattan kom 96 höll jag på att gå av på mitten - bättre än så här blir det inte! Lyssna och Lär!
lördag, december 04, 2010
måndag, november 15, 2010
Produkt
Tänk hur man bara för några år sedan funderade på hologram. Jag har ofta tänkt att man kanske skulle få uppleva att film, med riktiga eller animerade skådisar, skulle kunna projiceras i rummet där man sitter. Ett mardrömscenario är ju att ha tjejen i Exorcisten eller kanske Alien-monstret bara någon meter ifrån sig i soffan i full 3D...
Hmm, kolla japsen nu - här är en ny idol som är ett hologram, kompad av riktiga musiker.
Hmm, kolla japsen nu - här är en ny idol som är ett hologram, kompad av riktiga musiker.
torsdag, november 11, 2010
Stenhårt
Jo, man har ju diggat Pontiak ett tag och det var kul att få se honom i Ullaredprogrammet. Fan, han är ju riktigt bra, en slags Bruno K. fast ett par våningar längre ner. Digga den här;
fredag, november 05, 2010
En liten titt i fyra delar
Med jämna mellanrum syltar jag in mig i sköna holmgångar med Roma, i kommentarsektionen här på bloggen. Det handlar av någon anledning alltid om rökandets vara eller icke vara, och ibland även om lite esoterika. Vi har våra ståndpunkter ganska klara och är ytterligt medvetna om vad den andre tycker - och har förståelse för detta... men träter på vänskaplig basis ändå.
Jag brukar tjafsa om en "manual" i tid och otid - det är en omskrivning för en kunskapsbas som man hämtar referenser ur. Jag och Roma hämtar fakta ur samma "manual", tro det eller ej.
Med åren som gått sedan jag i tidig skolålder började intressera mig för vetenskap i allmänhet, astronomi, arkeologi m.m. har jag mer och mer fått en känsla att den vetenskapliga bas som ligger till grund för det "vetande" som finns idag inte riktigt håller måttet.
Vetenskap är ett vitt begrepp och jag använder det ordet generellt svepande. Vetenskap är och skall vara exakt, och till stora delar är det som vetenskapen säger riktigt och sant - vi kan med andra ord förlita oss på att det vetenskapen säger är rätt och riktigt.
Vad som i mina ögon sticker ut väldigt tydligt är när vetenskapen inte vill veta. Man behandlar områden med så otroliga begrepp att man som lekman undrar om det är rena fantasier som avhandlas - detta är dock otroligt roligt och intressant att läsa och ta del av. Det är kvantfysik, strängteorier och koncept där man konstruerar dimensioner i tjogtal för att förklara och fastställa teorier. Man letar efter UFT, the Unified Field Theory - en teori som förklarar allt, skulle man kortfattat kunna säga. Vi har här alltså en vetenskap som är så avancerad och med sådan sprängkraft flyttar gränserna för vad man kan föreställa sig, att man som, återigen, mycket okunnig lekman faktiskt får svindelkänslor.
Samma svindelkänsla får jag då man inom olika områden av vetenskapen plötsligt uppträder som griniga småbarn i en sandlåda. När enkla koncept som rör sig i ytterkanterna på det man kan mäta och se helt enkelt inte får plats i det vetenskapliga tänkandet; att flytta gränser och testa teorier. Vad jag menar med detta är att; man å ena sidan bejakar idéer som är så utopiska att det gränsar till fantasier - och å andra sidan inte ens kan förmå sig ett; "tänk om..."
Vad gör man då man är intresserad av just de idéer som "går utanför boxen" så att säga, när man är öppen för att det kan finnas förklaringar inom vissa områden som tarvar lite mer vågade koncept än de redan fastslagna, när de fastslagna koncepten, av någon anledning, inte får ruckas på?
Då jag började intressera mig för dessa saker fanns inte Internet, utan man fick gå till biblioteket och plöja sig igenom en mängd böcker skrivna av entusiaster som ville veta mer än vetenskapen tillät att veta, men som samtidigt i sina böcker verkligen bad vetenskapen om att följa med i tankebanorna, att åtminstone testa teorierna - att inte stänga dörren för annorlunda idéer. De flesta författarna var inte emot vetenskapen, utan ville helt enkelt att vetenskapen skulle vara med, att delta och vara öppen, i alla fall för att tänka sig att göra det vetenskapen är till för; att testa.
Författarna och böckerna var otroligt många, och det tog år att plöja igenom. Givetvis var Erich von Däniken en av dessa författare som man läste igenom. Jag nämner det namnet därför att just EvD var den som så att säga öppnade dörrarna för allmänheten om ett begrepp som kallas The Ancient Astronaut Theory. Detta är en idé om att astronauter från någon annan planet varit här och hjälpt till att både kunskapsmässigt och genetiskt boosta mänskligheten på ett tidigt stadium.
Teorin är attraktiv då den skulle kunna förklara enorma mysterier som hur pyramider i Egypten och Sydamerika har konstruerats och byggts o.s.v.
De arkeologiska fynd som gjorts och som man inte kan förklara med den vanliga vetenskapliga synen – har helt enkelt negligerats och plockats undan. Allt som är oförklarligt förklaras med att forntida människor hade en enorm känsla för att berätta religiösa myter och bygga obegripliga monument, endast för att begrava kungar i…
Det gör ont att ha fel. Det gör ont att revidera sig. Antingen så accepterar man att man har fel och tänker i nya banor eller så fastnar man i gamla, väl ingångna koncept.
Många av författarna till dessa pseudovetenskapliga verk fick sina teorier något omkullkastade – inte av vetenskapen dock, utan av andra forskare i utkanten av vetenskapen. Teorierna vändes och vreds på och formades om – detta är en utveckling som sker än idag. Vetenskapen känner till denna utveckling men vill fortfarande inte vara med – man är rädd för någonting.
Så vad gör man när man har så många lösa trådar att nysta i? Till att börja med så har, i alla fall jag försökt att hitta gemensamma punkter i de gamla, idag ofta reviderade teorierna som man läste om i böcker från biblioteket, och nya, hela tiden nydanande teorier. Man får ganska snabbt en känsla för vad som är rena spekulationer till mer ”vetenskapligt” betonade tankar.
Idag finns dessutom Internet och dess enorma källa till kunskap. Det gäller att träda försiktigt och vara kritisk – men systemet är självsanerande och man lär sig ”hitta rätt”.
Några forskare och tänkare som jag tycker lyser speciellt kraftigt är bland andra; Richard C. Hoagland som med sin bok; ”The Monuments of Mars: A City on the Edge of Forever” har satt en standard för teorierna om Mars.
Det finns en uppsjö andra författare också – men jag måste speciellt nämna Laura Knight-Jadczyk och hennes episka bok; ”The Secret History of the World”. Det är ett verk som inte lämnar någon oberörd. Hon har också skrivit en serie böcker, jag tror det finns 7 stycken nu, som heter; ”The Wave”, som är en fantastisk resa genom mänskligheten.
Det är främst ur L. K-J:s arbeten som jag hämtar fakta och inspiration.
Sedan finns ett stort antal föredragshållare som är ytterligt intressanta att höra – främst kan man göra detta på YouTube, då man inte är så ofta i staterna där de flesta föredrag hålls.
Jag såg ett nio timmar långt föredrag med Naseem Haramein som var helt enastående – kolla upp den killen, jag lovar att du får en resa som är värd de nio timmarna framför datorn!
Jag länkar till ett litet utdrag på 40 minuter, i fyra delar om vardera 10 minuter – där han talar lite om just pyramiderna – mycket intressant. Kopiera länken, kolla och gå sedan vidare med de andra tre delarna!
http://www.youtube.com/watch?v=ItsM1QOLoac
Jag brukar tjafsa om en "manual" i tid och otid - det är en omskrivning för en kunskapsbas som man hämtar referenser ur. Jag och Roma hämtar fakta ur samma "manual", tro det eller ej.
Med åren som gått sedan jag i tidig skolålder började intressera mig för vetenskap i allmänhet, astronomi, arkeologi m.m. har jag mer och mer fått en känsla att den vetenskapliga bas som ligger till grund för det "vetande" som finns idag inte riktigt håller måttet.
Vetenskap är ett vitt begrepp och jag använder det ordet generellt svepande. Vetenskap är och skall vara exakt, och till stora delar är det som vetenskapen säger riktigt och sant - vi kan med andra ord förlita oss på att det vetenskapen säger är rätt och riktigt.
Vad som i mina ögon sticker ut väldigt tydligt är när vetenskapen inte vill veta. Man behandlar områden med så otroliga begrepp att man som lekman undrar om det är rena fantasier som avhandlas - detta är dock otroligt roligt och intressant att läsa och ta del av. Det är kvantfysik, strängteorier och koncept där man konstruerar dimensioner i tjogtal för att förklara och fastställa teorier. Man letar efter UFT, the Unified Field Theory - en teori som förklarar allt, skulle man kortfattat kunna säga. Vi har här alltså en vetenskap som är så avancerad och med sådan sprängkraft flyttar gränserna för vad man kan föreställa sig, att man som, återigen, mycket okunnig lekman faktiskt får svindelkänslor.
Samma svindelkänsla får jag då man inom olika områden av vetenskapen plötsligt uppträder som griniga småbarn i en sandlåda. När enkla koncept som rör sig i ytterkanterna på det man kan mäta och se helt enkelt inte får plats i det vetenskapliga tänkandet; att flytta gränser och testa teorier. Vad jag menar med detta är att; man å ena sidan bejakar idéer som är så utopiska att det gränsar till fantasier - och å andra sidan inte ens kan förmå sig ett; "tänk om..."
Vad gör man då man är intresserad av just de idéer som "går utanför boxen" så att säga, när man är öppen för att det kan finnas förklaringar inom vissa områden som tarvar lite mer vågade koncept än de redan fastslagna, när de fastslagna koncepten, av någon anledning, inte får ruckas på?
Då jag började intressera mig för dessa saker fanns inte Internet, utan man fick gå till biblioteket och plöja sig igenom en mängd böcker skrivna av entusiaster som ville veta mer än vetenskapen tillät att veta, men som samtidigt i sina böcker verkligen bad vetenskapen om att följa med i tankebanorna, att åtminstone testa teorierna - att inte stänga dörren för annorlunda idéer. De flesta författarna var inte emot vetenskapen, utan ville helt enkelt att vetenskapen skulle vara med, att delta och vara öppen, i alla fall för att tänka sig att göra det vetenskapen är till för; att testa.
Författarna och böckerna var otroligt många, och det tog år att plöja igenom. Givetvis var Erich von Däniken en av dessa författare som man läste igenom. Jag nämner det namnet därför att just EvD var den som så att säga öppnade dörrarna för allmänheten om ett begrepp som kallas The Ancient Astronaut Theory. Detta är en idé om att astronauter från någon annan planet varit här och hjälpt till att både kunskapsmässigt och genetiskt boosta mänskligheten på ett tidigt stadium.
Teorin är attraktiv då den skulle kunna förklara enorma mysterier som hur pyramider i Egypten och Sydamerika har konstruerats och byggts o.s.v.
De arkeologiska fynd som gjorts och som man inte kan förklara med den vanliga vetenskapliga synen – har helt enkelt negligerats och plockats undan. Allt som är oförklarligt förklaras med att forntida människor hade en enorm känsla för att berätta religiösa myter och bygga obegripliga monument, endast för att begrava kungar i…
Det gör ont att ha fel. Det gör ont att revidera sig. Antingen så accepterar man att man har fel och tänker i nya banor eller så fastnar man i gamla, väl ingångna koncept.
Många av författarna till dessa pseudovetenskapliga verk fick sina teorier något omkullkastade – inte av vetenskapen dock, utan av andra forskare i utkanten av vetenskapen. Teorierna vändes och vreds på och formades om – detta är en utveckling som sker än idag. Vetenskapen känner till denna utveckling men vill fortfarande inte vara med – man är rädd för någonting.
Så vad gör man när man har så många lösa trådar att nysta i? Till att börja med så har, i alla fall jag försökt att hitta gemensamma punkter i de gamla, idag ofta reviderade teorierna som man läste om i böcker från biblioteket, och nya, hela tiden nydanande teorier. Man får ganska snabbt en känsla för vad som är rena spekulationer till mer ”vetenskapligt” betonade tankar.
Idag finns dessutom Internet och dess enorma källa till kunskap. Det gäller att träda försiktigt och vara kritisk – men systemet är självsanerande och man lär sig ”hitta rätt”.
Några forskare och tänkare som jag tycker lyser speciellt kraftigt är bland andra; Richard C. Hoagland som med sin bok; ”The Monuments of Mars: A City on the Edge of Forever” har satt en standard för teorierna om Mars.
Det finns en uppsjö andra författare också – men jag måste speciellt nämna Laura Knight-Jadczyk och hennes episka bok; ”The Secret History of the World”. Det är ett verk som inte lämnar någon oberörd. Hon har också skrivit en serie böcker, jag tror det finns 7 stycken nu, som heter; ”The Wave”, som är en fantastisk resa genom mänskligheten.
Det är främst ur L. K-J:s arbeten som jag hämtar fakta och inspiration.
Sedan finns ett stort antal föredragshållare som är ytterligt intressanta att höra – främst kan man göra detta på YouTube, då man inte är så ofta i staterna där de flesta föredrag hålls.
Jag såg ett nio timmar långt föredrag med Naseem Haramein som var helt enastående – kolla upp den killen, jag lovar att du får en resa som är värd de nio timmarna framför datorn!
Jag länkar till ett litet utdrag på 40 minuter, i fyra delar om vardera 10 minuter – där han talar lite om just pyramiderna – mycket intressant. Kopiera länken, kolla och gå sedan vidare med de andra tre delarna!
http://www.youtube.com/watch?v=ItsM1QOLoac
tisdag, november 02, 2010
Legalize it
Jag läste i Metro att kalifornien skall rösta om en legalisering av gräsrökning. Fan, det var ju en frisk fläkt från landet Oz. Då kanske dom kan få igenom en legalisering av tobaksrökning också. Och sedan när det har gått igenom där borta hos mastertrollkarlen och fårskocken, kanske det sprider sig hit - för vi gör ju som dom som bestämmer vill att vi skall göra. Gôtt, nu kan presidenten ta sig en joint i lugn och ro, och slippa smussla med det!
söndag, oktober 31, 2010
Jisses...
Looken, håret, rösten.. ja, fy fan alltså... världens snyggaste människa - den störste artist man skådat!
söndag, oktober 24, 2010
John McLaughlin
Ja, när det gäller "fusion" är det "Mackan" som gäller för min del. Gitarrspel på hög nivå. Det här är ett litet guldkorn;
torsdag, oktober 21, 2010
Guld
Ja... jag säger då det.... det finns och kommer inte att finnas något band som någonsin plockar de här gossarna!
måndag, september 13, 2010
onsdag, september 01, 2010
tisdag, augusti 24, 2010
måndag, augusti 23, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Är det en spanjor?
Nej, det är en spann skit!
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
fredag, augusti 06, 2010
Äntligen hemma
Fan, vad jag tycker illa om FaceBook - där händer det inte mycket av värde... What utter crap! Nä, då är det mycket bättre här hemma på Burgundy - här är det ingen som kommer och stör, kommenterar och lägger sig i - man får vara ifred och njuta, helt enkelt!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
tisdag, augusti 03, 2010
När man hittar ett lik
Den 2 augusti slutade min semester och vi åkte in för att starta 2010 års höst- och vintersäsong – en trevlig ”hösttermin”, som många andra jobbande hatar, men som jag själv gillar i allra högsta grad – därför att jag (och A-K) är privilegierade att faktiskt ha ett jobb vi gärna går till…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)