Senri igen

Jag har lagt in filmer på den här tjejen förut - men här är en till... Fan, hon är bra!

Laga mat

Såg på ett TV-program för någon vecka sedan att folk allt mindre äter kokt potatis, och faktiskt inte vet hur man skalar och tillreder...
Ja, det är klart, man kanske inte tycker att potatis är gott - det är ju upp till var och en såklart, men att inte kunna skala potäter och koka i vatten ungefär 25 minuter? Det skall gå fort och då ligger väl pasta och snabbris bättre till. Sedan kan man diskutera potatisens nyttighet med tanke på LCHF.
Jag har flera kompisar som fortfarande ger sina barn rejäla, hemlagade måltider på bestämda tider och det kommer säkerligen bli underbara individer av dessa när de får växa upp.
Det som är läskigt är att föräldrastocken som har småbarn nu börjar bestå av de generationer som själva blivit lurade på ordentligt lagad mat och fått äta snabbmat till frukost, lunch och middag, och således inte kan laga mat själva - att ge sina små och unga.

Jag såg två drufsar idag på bussen - kan ha varit i 17-18 årsåldern. De två "pojkarna" (vet inte vad jag skall kalla de här varelserna) ockuperade ett "fyrsäte", alltså fyra sittplatser där sätena står vända mitt emot varandra - en perfekt plats att lägga upp sina skitiga skor på sätet framför sig.
Mycket riktigt, deras snömoddiga, på sätet mitt emot upplagda kängor droppade flödigt av sig, och med varisn mobil i ena näven och ordentligt iphone-proppade öron höll de faktiskt någon form av komunikation med varandra... (hur är det möjligt?).
Enbart detta scenario skulle för några år sedan fått mig att vilja döda - men jag är så van vid synen och har skaffat mig så mycket kunskap att jag numera bara ler åt det. Jag är långt härifrån när dessa figurer är vuxna och skall stå för ruljansen - thank fuck!
Det som dock fick mig att, en aning, rikta uppmärksamhet åt dessa halvfigurer var att de mumsade på varsin McDonalds-köttsemla - och, givetvis, drack Cola till anrättningen. Klockan 07.30 på morran... fint bränsle och bra start på dagen.

100% procent nötkött (i reklamfilmerna uttalat "Naatchatt" på finfin stockholmska) säger man från de "restauranger" som dagligen förser den uppväxande intelligensian med födointag.
Jag är inte så säker på det...
Titta på filmen nedan;

Vitt som krita

Lika som bär

Den här har säkert de flesta redan sett, men jag måste lägga upp den ändå - om inte annat än för att spara den själv.
Tack, Rustan, för bilden!

USA en polisstat? Nääädå...

Fan, det börjar likna gamla Kina och Ryssland därborta nu.
Ja, det är bara att luta sig tillbaka och kolla in showen - jag har väntat i åratal.

PROTECT IP / SOPA Breaks The Internet from Fight for the Future on Vimeo.

En "doldis" dagbok

Jag fick precis Mats Westlings nya CD; En "doldis" dagbok, med posten. Jag är med på den plattan, på en låt som heter "2 gånger Mats". Vi gick i plugget tillsammans och hade några riktigt bra band ihop - låten handlar om oss två. Kul och hedrande att få medverka på Mats nya album!

Fluor... igen...

Det är just det där med "reduced IQ" som sticker ut lite speciellt. Jag blev riktigt illamående när jag såg kompisen ge sina småbarn Fluortabletter vid läggdags... Men höll mig och sa inget.
Klicka här och läs

Inte ett chip... men ett armband

Och, ja, det är på riktigt!

Matnyttigt

Ja, det här är inte så konstigt egentligen.

Let There Be Drums

1961 - året innan jag föddes. Singeln ligger alltså och väntar i det där magiska träskåpet. Ett träskåp med en grammofon och radio, ett skåp som jag mer eller mindre spenderade hela min barndom framför, lyssnandes på platta efter platta. Sandy Nelsons "Let There Be Drums" gick varm (jag har kvar plattorna än i dag) och jag hade bestämt mig i tidig ålder att spela - vad det nu var han på omslaget spelade..? Trummor, ja skit samma bara det var samma som Sandy, han med pinnarna i nävarna.
Det blev gitarr istället... Morsan ville inte ha ett trumset i vardagsrummet...
Sandy var ju för jävla grym, och det tyckte nog en och annan blivande trumslagare också - Mick Tucker, anyone?

Så skall dom tas

Tänk om man kunde få se mer av sånt här. Chris Hedges är lugn och samlad och gör vad som är helt rätt när ett rôvhål (Kevin O'Leary) kör med svinig taktik.

Goat Boy

Aaaahhh... Det var Rustan som pekade i rätt riktning - en får tocke!

Förra vintern

... var det för jävla kallt. Troligtvis blir vintern 2011 lika lång, seg och kall. Men man får värma sig så gott det går.

Strykprovning

Fitt- och kukprovning har vi ju hört - här provas det stryk. Njut!

Bra sound

Japp, idag fick jag hem nya anläggningen. Det blev Harman Kardons nya flaggskepp; HK 3490 och högtalarna; Duevel Planets.
Det var mycket mer kräm i de här högtalarna än vad jag hade väntat mig, en otroligt djup och väldefinierad bas - tajt och gôtt ljud genom hela registret ända upp i den krispigaste diskanten.
Här är några bilder, som dessvärre är lite gryniga - jag hade fel inställning på kameran - men ändå liksom...

Rock

Keith ändå... sjunger så jädra bra, och är så fint lealös med guran. Waddy Wachtel teamar upp gôtt bredvid. När Stones somnar in så kan vi med all sannolikhet lita på att Keef stannar kvar och ordnar upp det hela på egen hand!

Åååh jakkajajajust det...

Aw, Man! Uffe, Uffe, Uffe...
Ja, jag skrattar nåt så in i Helvete när jag ser detta, speciellt med pratbubblorna. Om man hade varit med på mötet skulle man nog sluta som han killen som får en rallarsving av Uffe the Man och lägger sig lite gott med fötterna uppe på första trappsteget upp till scenen - flabbat sig i trans!

Kattsäkra högtalare

Åhh, jag tror att jag hittat mina nya högtalare till grammofonanläggningen!
Jag skall flytta ner min vintageanläggning till "pojkrummet" och köpa lite nytt i hifi-väg till vardagsrummet. Ett problem är att katterna gärna klöser på högtalarfronter, därav mina ypperliga, uppåtriktade Carlsson-kabinett, men dessa skall nu få löda i min dungeon. Så, nu går jakten för fullt på kattsäkra speakers - och jävlar i min låda om inte dessa Duevel Planets blir helt perfekta, och de har fått lysande omdömen i respektabel hifi-press. (De har hög WAF-faktor också).

Fan också...

Det redigt fittiga Facebook kan man ju inte bre´ut sig på! När jag för en gångs skull hade något att komma med som jag tyckte att flera en typ tre personer på den här meningslösa bloggen kunde läsa - så går det inte att lägga upp mer änn några meningar i rad - säger ju allt om hur jävla ytligt FB är! Där kan man bara säga att man just har ronkat eller ätit en gorbys pirog och sedan släppt sig - typ!

Jaja, jag lägger min Deep Purple-drapa här då... Fan - ingen kommer att läsa...

Shut up and listen!
Det råder inga tvivel, iallafall inte från min sida, vilket band som har satt det mest avgörande avtrycket i modern (hårdrock)-musikhistoria. Jag talar givetvis om; Deep Purple.
Vi kan snacka om de individuella musikerna i detta band och konstatera att det funnits, kanske, bättre basister och sångare än RG och IG - samt även diskutera Jon Lords insatser trots att jag håller honom mycket högt. Det spelar inte så stor roll - bandet är summan av de medlemmar som i de första skepnaderna formade vad Rock handlar om. Och det finns inget annat band som kommer i närheten av DP - hur många exempel ni än radar upp - ALLA är bleka i jämförelse - dåtida och nutida, sådetså!
Redan 1970 satte DP spiken i kistan med albumet "In Rock" - detta är ett ganska bortglömt mäserverk därför att vanligt folk inte orkar lyssna på mer än första sidan på vinylen - den med sviten; "Speed King", "Blood Sucker" och "Child In Time".
Första sidan på "In Rock" räcker mer än väl, men det är sidan två som är den riktigt "heta".
Jag måsate nämna två av medlemmarna i DP - världens genom tidernas bäste trumslagare och världens bäste gitarrist, i Rockgenren; Ian Paice och Ritchie Blackmore!
Att IP influerats av Buddy Rich och liknande trummisar är inget att snacka om - men kolla vem som i popvärlden på 70-talet blev inspirerad av IP - tuggummipopens bäste trummis; Mick Tucker i The Sweet. MT spelar nästan identiskt som IP - om man har feeling för trumspelande så hör man det.
Ta en lyssning på sidan två av "In Rock" så hör ni.
Att Richie Blackmore är oöverträffad som gitarrist är heller inget att snacka om! Redan 1970, och tidigare, visade han (trots tydliga Hendrix-influenser) att han var Hendrix överlägsen - det är bara att återigen lyssna på vad Mannen spelar på DP-plattorna för att förstå att det inte finns någon annan som kan ta hans plats bland de största - hur många copycats som än försökte/försöker. Lyssna återigen på side two av "In Rock" så finns inga tvivel!
En kul grej; Lyssna på "Are You Gonna Go My Way" med Lenny Kravitz - du vet det där "dididatdatdododidatdat" mellan verserna - direkt taget från "Hard Lobvin' Man" med Deep Purple - på albumet "In Rock"!
Shut up and listen!

Och tiden står still

Nej, det gör den ju såklart inte - den existerar inte! Men nu befinner vi oss i en illusion där tid är en illusion - så, tiden tycks stå still när det gäller vissa saker, t.ex. tidningen Nöjesguiden.
Jag har inte läst den här gratistidningen på många år - trodde faktiskt inte att den fortfarande existerade - men det gör den!
Jag fick syn på den i ett ställ och napppade åt mig ett exemplar. Jag genomfors av ett par glasklara flashbacks från tiden då jag ögnade genom NG för att se om jag fanns med på någon av de många "minglar"-bilder på folk i farten. Jag mins hur vansinnigt förbannad jag var på de hutlöst idiotiska så kallade musikjournalisterna som recenserade skivor och livegigs. Jag blev själv totalsågad många gånger - och skrev därför en strid ström av svavelosande "svar" till de korkade "journalisterna". Ibland fick jag svar och ibland sket de i "den där gitarristapan" - nu är han igång igen flanen, sa de nog när de såg mina brev.
Nöjesguiden skapas av människor som har intellekt på, låt oss säga, en femårings nivå, och riktar sig till människor med intellekt på ungefär samma nivå - med andra ord tonåringar.
Musikrecensenterna har inte hört musik som är äldre än några månader, och kan därmed inte ett dyft om musik eller hur man trakterar ett instrument, likadant är det med filmkunnarna. Alla som är över 25 år och spelar ett instrument som har sex strängar och som råkar ha en sladd inkopplad - är per definition döda.
De som skrev i tidningen förr i tiden har väl vuxit upp en smula och är nu själva döda - kanske de sätter igång vedklabbarna i den öppna spisen i sina hus med NG? - den brinner formidabelt bra, kan jag lova!
Nu är det en ny kull barn som skriver, lika illa, i Nöjesguiden - för andra barn. NG talar inte till mig längre och jag blir verkligen inte förbannad, jag skrattar gott åt allt som står där - men känner på något sätt en värme, framför allt för alla de arga musiker som, liksom jag förr, skriver insändare och försvarar sin gärning och vill ha någon sorts upprättelse. Lönlöst såklart!
Så, tiden står stilla och allt fortsätter som förr i Nöjesguiden - skillnaden är att jag nu ler ödmjukt åt de skitnödiga dumheterna.