Musikgräddan växer

Det är alltid lika skräckroligt att titta på de svenska musikgalor där det delas ut pris till Sveriges, och därför, världens bästa musiker och sångare. På TV gick nyligen en gala; P3-Guld, och någon vecka senare gick samma program i repris, knasigt nog i en annan kanal och med ett annat namn, och kallades då Grammisgalan… Ööh?
Sveriges intelligentsia har sagt sitt och nu vet vi vilka av landets artister som är bäst. Det känns skönt, så nu kan vi återgå till sömnen, fortsätta dricka Aspartamspetsad läskeblask och ha den strålande mobiltelefonen nära tillhands.
Nåväl, alla vet ju att gitarrister som kan spela ordentligt på sina instrument är gamla, helt känslobefriade och bara vill runka gitarr dagen lång. Jag är en av dom, det har musikälskande kritiker på GP sagt i alla fall.
Två stycken av dessa (enligt kritikerasen) värdelösa gitarrister är Ulf Wakenius och Mattias "IA" Eklundh, som i min bok knäcker det mesta.
Uffe kunde vi se på TV för ett tag sedan i en helt fantastisk upptagning med Oscar Peterson Band, så inihelvete bra att tårarna forsade ner på mina kinder. Wakenius senaste platta fick ingen nominering på någon av galorna.
Inte ett enda brus hörs heller i media om Mattias soloplattor eller med bandet Freak Kitchen… undrar varför?
Jag har en teori om hur juryn och folk i allmänhet väljer ut vilka som skall prisas på galorna, en teori som måste stämma för jag blir inte klok på det annars.
Det är längden det hänger på. Alla dom som vinner är jättelånga, i medel runt 2, 85 meter, killar som tjejer. Tänk efter. Beviset är podiet och mikrofonstativen där stjärnorna står och tackar för sina plaketter. Kolla in att alla pristagare knappt når ner till podiet och måste vika sig dubbelt för att kunna tala i mikrofonen. Där har vi det. Det är så det går till. Some Cats got it, some Cats ain´t.
Så, för att kunna göra musik i Sverige och hamna i nåd hos psykopatrecensenter samt slutligen bli accepterad av en bredare publik, måste man vara stöpt i en speciell mediaform, utskuren efter en speciell mall som, som sagt, passar skivbolagsfolk, kritikerdrägg och… tyvärr, gemene man. Glöm allt annat, det är längden det hänger på, minst 2, 50.