Fa, på riktigt nu alltså - det här är riktigt bra!
måndag, september 13, 2010
onsdag, september 01, 2010
tisdag, augusti 24, 2010
måndag, augusti 23, 2010
fredag, augusti 20, 2010
Är det en spanjor?
Nej, det är en spann skit!
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
För några inlägg sedan visade jag en bild på en djurplågare, en tjurfäktare som fick vad han förtjänade. Jag hoppas det värker riktigt gott i käkpartiet på den killen när skadan har läkt ihop hjälpligt.
Det inlägget renderade inga kommentarer, och det passar mig utmärkt för det kommer inte detta inlägg att göra heller – vilket betyder att jag kan ösa på rejält.
Såg på nyheterna igår att en tjur vid en tjurfäktningsarena hoppade upp på publikläktaren och stångade ett ganska stort antal människor. Mina sympatier ligger helt och hållet hos tjuren, ett stort vackert djur som utan att förstå någonting befinner sig i en helt omöjlig situation, hetsad till vanvett och plågad i en stegrande kurva av smärta, och till slut när ryggens muskelsenor är så perforerade av tjurfäktarens stickredskap och svärdhugg att benen knappt kan bära upp det magnifika djuret kommer så en långsam, men befriande död…
Detta utstuderade djurplågeri kallas i Spanien för en nationalsport och anses vara en stor konstform. Här är det självklart att matadoren, hela staben av djurplågare som är involverade samt de människor som betalar och njuter av att se eländet måste vara psykopater – alltså helt befriade från känslomässiga impulser.
Hämnd och vedergällning är en låg känsloyttring och befrämjar aldrig ett högre syfte – därför skall jag försöka att inte ge utlopp för de känslor (att se rött, med andra ord – precis som tjuren sägs göra) jag genomfors när jag såg klippet på nyheterna igår då tjuren i vanvett och panik hoppar upp bland publiken. Jag kände en intensiv känsla av hat mot de människor som satt där och jag hoppades på att tjuren skulle döda och lemlästa så många som möjligt, män, kvinnor och barn.
Likadant känner jag när jag ser de där tjurrusningarna där en massa folk springer på gatorna och har ett antal tjurar bakom sig – varje gång hoppas jag att ett stort antal människor skall få sig en rejäl läxa, att bli dödade eller åtminstone rejält skadade.
Ja, jävlar – nu kom de hatiska känslorna igen, de som jag skulle försöka att inte ge utlopp för.
I Katalonien har man beslutat att förbjuda tjurfäktning inom en snar framtid, det är ett bra ställningstagande och man kan ju bara hoppas att Spanien tar förnuftet tillfånga och förbjuder eländet mycket snart de också. I nyhetsinslaget om det katalanska förbudet intervjuades en tjurfäktare som nästan grät av sorg över förbudet. Han menade att tjurfäktning är en stor konstform och att en stor del av landets kultur kommer att gå i graven.
Visst, man kan spekulera om vad som är stor konst – jag skall inte ens gå in på vad jag själv tycker är bra eller dåligt inom konsten – men, vi kan kanske konstatera att konst ändå är en skapande handling, eller hur?
Om vi satte matadoren helt naken, utan skynken och stickredskap till hands, i en arena ensam med en tjur och han skulle försöka ta sig undan en tjurs attacker så skulle matadorens flyktförsök åtminstone bli ett konststycke – under förutsättning att tjuren överhuvudtaget skulle vara intresserad av att attackera människan, den skulle nämligen, i detta tankeexperiment, inte få bli hetsad eller provocerad på något vis.
Djurplågeri finns överallt, för nöje och avkoppling och hunger – men just i detta inlägg är Spanien i fokus.
Så vad kan man möjligtvis göra åt detta vansinne? Jag vet inte riktigt, men jag skall försöka ta reda på om det finns listor man kan skriva på, eller om man på något annat sätt kan framföra missnöje till landets regering. Hmmm… fat chance att det kan gå hem…
Man kan dock, i det tysta, bojkotta ett land genom att inte åka dit och inte konsumera deras varor. Det är ett ganska skönt, långsamt och förhållandevis enkelt sätt att visa missnöje.
Jag lägger mig vinn om att i största möjliga mån inte konsumera varor från Israel till exempel. Inte en apelsinkärna kommer över tröskeln hos mig. Allt som jag kan dokumentera är tillverkat i Israel eller på annat vis är kopplat till den staten är absolut förbjudet att köpa eller förtära. Nu åker även Spanien upp på den listan, och det kommer att tillkomma fler länder.
Aha, säger du som har läst detta, men USA då? Detta land som du är så missunnsam emot.
Ja, helt rätt, där är en svår nöt att knäcka – Jag spelar på amerikanska gitarrer och använder mycket amerikansk teknik och liknande, och visst, det är bara att erkänna att man är dålig på att leva som man lär. Men, jag försöker åtminstone att vara observant. Till att börja med så kan man låta bli att lyssna på USA:s lögner, undersöka vad de sysslar med i världen på deras korståg av invasioner och ockuperingar, sluta upp att gå på lögnerna om Fluor, Aspartam, svininfluensavaccin, inte dricka Coca-Cola och äta McDonalds, att se hur hela USA är en nation som sakta men säkert dras ner i ett fullständigt inferno där förlorarna är de människor som tror på lögnen om den amerikanska drömmen. Man måste nämligen sova för att den drömmen skall bli verklighet.
fredag, augusti 06, 2010
Äntligen hemma
Fan, vad jag tycker illa om FaceBook - där händer det inte mycket av värde... What utter crap! Nä, då är det mycket bättre här hemma på Burgundy - här är det ingen som kommer och stör, kommenterar och lägger sig i - man får vara ifred och njuta, helt enkelt!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
"Äntligen hemma" är det även i mitt hus, som jag älskar så jag kan gå i småbitar - och "äntligen hemma" är det numera också när det gäller musikanläggningen.
Jag har kvar min gamla fina AR-skivspelare från 60-talet - men den behöver renoveras en aning för att bli optimal. Så, jag köpte en ny Pro-Ject, men beslöt mig för att leta upp lite sköna vintageprylar till ljudet i övrigt. En kompis till mig och tillika ljudbög, Anders Evling, skaffade fram högtalarna och en helt underbar Radiola-stärkare från 1961. Radiolan funkade tyvärr inte riktigt med skivspelaren (man behöver förstärka phono-ingången) men låter helt fantastiskt med CD och mp3... knasigt nog...
Jag beslöt därför att gå tillbaka till mina ungdoms dagars favoritstärkare; Tandberg. De tidiga 70-talarna har ett formidabelt mättat, komprimerat och helt jävla bombastiskt sound som inte finns i dagens hjärnfrekvensalternerande ljud som bara består av diskant och lågfrekventa pulser som inte örat, men hjärnan uppfattar - det är därför mp3 och liknande format finns (go figure). Bra ljud nuförtiden, kan bara genereras av vinyl och adekvat förstärkning. Stackars, stackars, stackars arma unga satar av idag - som inte får uppleva musik som den skall upplevas - och som dessutom inte har någon vettig musik att lyssna på - oh, fuck, jag måste nästan spy när jag tänker på det!
Jag hittade en begagnad Tanderg TR-200 idag, hos Helmer på Vasagatan - kopplade upp det snart fyrtio år gamla systemet... Och det låter helt jävla otroligt fantastiskt!
Det var en fröjd att köra jungfrusvarven med Genesis fina vinylbox som jag införskaffat - alla de klassika albumen i duktigt tung vinyl och graverad på halvfart så att nålen får ta ut svängarna - dessutom omslag i härlig, styv papp - precis som det var förr!
Vilket jävla blast alltså - och nu när man bor i kåk kan ju inga grannar whina om för hög volym heller, ännu en styv uppgradering!
tisdag, augusti 03, 2010
När man hittar ett lik
Den 2 augusti slutade min semester och vi åkte in för att starta 2010 års höst- och vintersäsong – en trevlig ”hösttermin”, som många andra jobbande hatar, men som jag själv gillar i allra högsta grad – därför att jag (och A-K) är privilegierade att faktiskt ha ett jobb vi gärna går till…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
När vi kom på våra hojar, till jobbet, såg vi, vad vi (eller åtminstone jag…) trodde var en skyltdocka – liggandes på gatan precis utanför vårat kontorsfönster.
Jag parkerade hojen, sa att; jävlar vad knasigt – där ligger en jädra docka – den måste jag ta bort – bära bort till soprummet, där kan den ju inte ligga – folk kan ju tro att det är en riktig människa – och då kommer snuten och grejer, och så blir det en massa frågor och skit…
Jag stegade alltså fram till ”skyltdockan”, i en så stark tro att detta faktiskt var en docka, att jag inte tittade på vare sig armar eller ben – utan höll någon sorts koncentration på fejset, i tron om att få se en ”Ken-skyltdocka” ligga där och flina upp mot mig…
Vad jag i stället såg var ett axelparti, hals, nacke och ett delvis mosat ansikte – som faktiskt för en sekund fick mig att tro att det var en jättestor gris (som någon hade torterat ihjäl), klädd i röd skjorta, VCT-brallor och strumplöst seglarskorbeklädda fötter, liggandes där – istället för den människa det faktiskt handlade om. Ett lik helt enkelt – en människa – som det uppenbarades för mig då jag såg händerna som helt glasklart var mänskliga – och när jag tittade ner mot benen som var brutna på det mest knasiga ställen ben kan vara brutna på… och såg att fötterna var klädda i seglarskor... utan strumpor...
När detta uppdagades – där jag stod lutad, typ tjugo centimeter över den före detta människan – som nu bara var ett skal av sitt forna jag – stacks ett spett av glödande kol rakt in där revbenens nedersta tapp sitter – rakt in i Solar Plexus på mig…
fredag, juli 30, 2010
torsdag, juli 29, 2010
BOA
BOA... Nej, inte Benny Onderssons Arkester, utan; Black Oak Arkansas. Jisses vilket rökargäng - där skulle man ju varit med...
Undrar om lille Diamond Dave kollat in Jim Dandy och drömt om framtida excesser...?
Undrar om lille Diamond Dave kollat in Jim Dandy och drömt om framtida excesser...?
måndag, juli 19, 2010
Gods
Det är möjligt att jag lagt upp denna tidigare, men skit samma - det är så grymt att kolla på!
Och så är det kul att höra killen snacka...
Och så är det kul att höra killen snacka...
Världens Sista Land
Jag har precis sett det sista avsnittet av Fredrik Lindströms helt formidabla programserie – ”Världens modernaste land”.
Jag har sett hela serien – bara för att klargöra den lilla grejen också…
Till hjälp och sidekick har Fredrik använt sig av historikern Peter Englund som verkligen sätter sköna svenska standardnormer i ljuset, både i nutida och dåtida speglar.
Fredrik Lindström har fantastiskt känsliga ”känselspröt” vad gäller svensk mentalitet och lyckas, tycker jag, oftast sätta en svenskt genuin känsla på vad som pågår i det här landet, vad vi som folk tycker och vad vi tycks ha gemensamt.
Min nya idol är dock Peter Englund (jo, jag har läst honom tidigare men inte hört honom tala) som inte blundar ett ögonblick för det ”genuint svenska” och, som tvärt emot alla andra tyckare, faktiskt försvarar det som vi, här – eller vad man nu skall kalla det… i detta nu, kallar för; svenskt.
I seriens olika avsnitt har man fått tagit del av en rad, ähum, svenska individer – alltså människor som härstammar från andra länder och kulturer men som nu bor och lever i Sverige, som har fått ge sin bild av svensken och Sverige i allmänhet.
Många beskrivningar av Sverige och svenskens mentalitet av dessa människor kan möjligtvis på ytan te sig sanna och igenkännande – men de är, precis som så många andra floskler – helt osanna, eller åtminstone; oriktiga.
En massa exempel har radats upp, då jag suttit och nickat igenkännande och hållt med i beskrivningarna – men ännu fler gånger har jag, skakande på huvudet, sagt högt; Nej, du har FEL!
Bara för att ta ett exempel (jag skall ta ett ytterligare exempel lite längre fram i texten); detta med att ställa sig i kö.
I, vad som tycks, resten av världen, är det en styggelse att ställa sig i kö. Att ställa sig i kö är vad som ter sig för resten av världens folk, att inordna sig i ett statligt system, att underordna sig en regerings utformande av lag och efterföljande – ett socialistiskt utformande av mänskliga rättigheter inordnat system av ordning och lydnad.
Det var så inihelvete skönt, när Peter Englund fick frågan om vad han tyckte om detta och svarade; Vad finns det för alternativ…? Och fortsatte; Kösystemet är ju det enda demokratiska system som finns att tillgå – det är ju det enda riktigt rättvisa sättet att ta sig ”in genom en dörr” när flera människor står utanför dörren.
Alltså; allt fler ”svenska” människor tycker; svensken står i kö, därför att staten har sagt att man skall göra det… FEL!
Att svensken står i kö beror inte på att staten har lagt ett påbud att man skall stå i kö, utan detta beror att man i gemenskap bestämt att det är rätt och riktigt att den som väntat längst skall få snabbast väg in genom dörren… ganska enkel matematik, eller hur?
Detta kallades förr för sunt bonnförnuft – en serie ganska enkla regler för hur folk borde bete sig i större samlingar än tre personer – en serie enkla regler som folk fick i modersmjölken upp till i början av 60-talet – men slutade abrupt därefter.
En liten sak som ofta tas upp i serien (Sveriges modernaste land) – och här kommer exempel två (kommer du ihåg att jag skulle ta upp två exempel…? Nej, såklart inte…!) är svenskens oerhörda rädsla, eller respekt för de som regerar – svenska regeringen.
Exempel två, från programmet: En spansk-svensk kvinna, som bor i sverige, säger; Det är så konstigt, ett helt svenskt folk och regering kan utesluta och avsätta en regeringsmedlem på grund av att denne har köpt en ask Toblerone på ”statens” kontokort… I Spanien, där jag är uppfödd, är det inga konstigheter om någon regeringsman köper något – utan att någon vet om – eller bryr sig om från vilket konto det är taget…
Det är JUST DET – Här i lilla Svedala – sätter vi oss nämligen upp mot överheten (hitintills), utan att rädas, vare sig politiker eller polismaktens vedergällningar – vi blundar fanimej inte för att avsätta en jävla kärring som vågar köpa en kockelabit på vår bekostnad – Här skall inte köpas vare sig kockela eller något annat som inte är godkänt av det ”arbetande folk som har subventionerat hennes kort” – utan hennes jävla kreditkort skall användas till enbart det som gagnar den svenske medborgaren!
Sverige är antagligen det sista landet i världen där folk inbillar sig att de som är valda skall göra vad som är rätt och riktigt, och vågar kritisera och avsätta de politiker som dabbar sig - naivt möjligtvis - men ändå rätt.
Jag har sett hela serien – bara för att klargöra den lilla grejen också…
Till hjälp och sidekick har Fredrik använt sig av historikern Peter Englund som verkligen sätter sköna svenska standardnormer i ljuset, både i nutida och dåtida speglar.
Fredrik Lindström har fantastiskt känsliga ”känselspröt” vad gäller svensk mentalitet och lyckas, tycker jag, oftast sätta en svenskt genuin känsla på vad som pågår i det här landet, vad vi som folk tycker och vad vi tycks ha gemensamt.
Min nya idol är dock Peter Englund (jo, jag har läst honom tidigare men inte hört honom tala) som inte blundar ett ögonblick för det ”genuint svenska” och, som tvärt emot alla andra tyckare, faktiskt försvarar det som vi, här – eller vad man nu skall kalla det… i detta nu, kallar för; svenskt.
I seriens olika avsnitt har man fått tagit del av en rad, ähum, svenska individer – alltså människor som härstammar från andra länder och kulturer men som nu bor och lever i Sverige, som har fått ge sin bild av svensken och Sverige i allmänhet.
Många beskrivningar av Sverige och svenskens mentalitet av dessa människor kan möjligtvis på ytan te sig sanna och igenkännande – men de är, precis som så många andra floskler – helt osanna, eller åtminstone; oriktiga.
En massa exempel har radats upp, då jag suttit och nickat igenkännande och hållt med i beskrivningarna – men ännu fler gånger har jag, skakande på huvudet, sagt högt; Nej, du har FEL!
Bara för att ta ett exempel (jag skall ta ett ytterligare exempel lite längre fram i texten); detta med att ställa sig i kö.
I, vad som tycks, resten av världen, är det en styggelse att ställa sig i kö. Att ställa sig i kö är vad som ter sig för resten av världens folk, att inordna sig i ett statligt system, att underordna sig en regerings utformande av lag och efterföljande – ett socialistiskt utformande av mänskliga rättigheter inordnat system av ordning och lydnad.
Det var så inihelvete skönt, när Peter Englund fick frågan om vad han tyckte om detta och svarade; Vad finns det för alternativ…? Och fortsatte; Kösystemet är ju det enda demokratiska system som finns att tillgå – det är ju det enda riktigt rättvisa sättet att ta sig ”in genom en dörr” när flera människor står utanför dörren.
Alltså; allt fler ”svenska” människor tycker; svensken står i kö, därför att staten har sagt att man skall göra det… FEL!
Att svensken står i kö beror inte på att staten har lagt ett påbud att man skall stå i kö, utan detta beror att man i gemenskap bestämt att det är rätt och riktigt att den som väntat längst skall få snabbast väg in genom dörren… ganska enkel matematik, eller hur?
Detta kallades förr för sunt bonnförnuft – en serie ganska enkla regler för hur folk borde bete sig i större samlingar än tre personer – en serie enkla regler som folk fick i modersmjölken upp till i början av 60-talet – men slutade abrupt därefter.
En liten sak som ofta tas upp i serien (Sveriges modernaste land) – och här kommer exempel två (kommer du ihåg att jag skulle ta upp två exempel…? Nej, såklart inte…!) är svenskens oerhörda rädsla, eller respekt för de som regerar – svenska regeringen.
Exempel två, från programmet: En spansk-svensk kvinna, som bor i sverige, säger; Det är så konstigt, ett helt svenskt folk och regering kan utesluta och avsätta en regeringsmedlem på grund av att denne har köpt en ask Toblerone på ”statens” kontokort… I Spanien, där jag är uppfödd, är det inga konstigheter om någon regeringsman köper något – utan att någon vet om – eller bryr sig om från vilket konto det är taget…
Det är JUST DET – Här i lilla Svedala – sätter vi oss nämligen upp mot överheten (hitintills), utan att rädas, vare sig politiker eller polismaktens vedergällningar – vi blundar fanimej inte för att avsätta en jävla kärring som vågar köpa en kockelabit på vår bekostnad – Här skall inte köpas vare sig kockela eller något annat som inte är godkänt av det ”arbetande folk som har subventionerat hennes kort” – utan hennes jävla kreditkort skall användas till enbart det som gagnar den svenske medborgaren!
Sverige är antagligen det sista landet i världen där folk inbillar sig att de som är valda skall göra vad som är rätt och riktigt, och vågar kritisera och avsätta de politiker som dabbar sig - naivt möjligtvis - men ändå rätt.
torsdag, juni 24, 2010
Vi behöver se detta
Ja, det är bara klicka och titta... och...
Frågan är hur man skall gå tillväga för att få slut på det här jävla eländet - jag funderar på det varje dag.
Klicka och titta
Frågan är hur man skall gå tillväga för att få slut på det här jävla eländet - jag funderar på det varje dag.
Klicka och titta
tisdag, juni 22, 2010
No Bullshit
Whooaahh... Det här är rätt starkt att kolla på. Men, jag är intensivt emot alla former av djurplågeri och tjurfäktning tycker jag är så vidrigt att det borde vara dödsstraff på de som utövar själva handlingen och de som går och tittar på eländet. Den här jävla matadoren får vad han förtjänar. Förbjud det här vidriga hetsdjurplågeriet, typ nu!
Ni som inte pallar (knappt att jag gjorde det) att se filmen kan ju få en liten hint om vad djurplågaren får för behandling. Klicka gärna på bilden så blir den ännu större...
Ni som inte pallar (knappt att jag gjorde det) att se filmen kan ju få en liten hint om vad djurplågaren får för behandling. Klicka gärna på bilden så blir den ännu större...
fredag, juni 18, 2010
Fotbollstryne
Jag är begåvad med en lagom färskpotatis till näsa - en knöl som buffrat många eventuella mål i diverse fobollsmatcher på skolgårdar runt om i Göteborg. Jag hade en gympamajje på Hvitfeldska gymnasiet (där jag under två års tid fick upp en häpnadsväckande förmåga att avvika från själva skolområdet för att öva gitarr...) som tidigt upptäckte att jag hade näsa för bollar av olika slag. Jag var lång redan på den tiden och majjen, som ännu inte upplevt min totala avsaknad av bollkänsla, såg till att placera mig i skolans basketlag. Det blev disaster redan första övningsmatchen då jag käckt och utan motstånd la bollen i mitt egna lags korg - det gick ju liksom lite lättare och det var inte så mycket folk som var i närheten och viftade.
Jag var alltså helt omöjlig i bollsporter och då jag blev sist vald i alla lagutagningar till skolgårdens gymnastikmatch (då det ofta stod brudar på skolgården och kollade också) och lufsade runt på planen hade jag den egenheten att liksom alltid få bollen på mig - hårt och träffsäkert.
Detta såg magistern och placerade mig i mål - "Du får ju ändå bara bollen på dig, då kan det vara bra att du står i mål - för då räddar du åtminstone en del målskott" - Jag fick en trea i betyg, trots allt, med motivationen från magistern; Du är ändå glad på nåt sätt och byter om till lektionerna, det skall du ha en trea för!
Men som sagt, mången boll har träffat plytet under skolåren.
Stora fötter hade jag också tidigt - en gång skulle vi ha en övning i ribbstolarna, där vi skulle stoppa in fötterna bakom ribborna och hänga med huvudet ner mot golvet - och göra nån grej... Min ena doja fastnade bakom en ribba så att vaktmästarn fick komma och skruva bort ena sidan på ribbstolen. Man kan säga att jag inte bara var högröd av skam över situationen i sig och att tjejerna fnissade - utan också av det faktum att jag hängde en god stund uppåner.
Men, vafan, jag lirade hyfsat gitarr - och det gillade brudarna, och de hade inte något emot min lätt Teddybjörnsliknande uppsyn, tack vare den truliga näsan.
Det är fotbolls-EM eller nåt i den stilen just nu, va? Jag har inte sett en match ännu...
tisdag, juni 15, 2010
Psykopater
Här är en jävla intressant artikel om psykopater - både vanliga och de som blir framgångsrika politiker.
Kolla gärna in filmen; I, Psychopath - ett måste för den vetgirige!
Klicka här för att läsa
Kolla gärna in filmen; I, Psychopath - ett måste för den vetgirige!
Klicka här för att läsa
måndag, juni 14, 2010
Snackskallar
Vi snackade lite om Adrian Belew på Gagadodo-bloggen. Tänkte bara sätta in en Talking Headslåt där han solar så jävla gôtt. Det här var mitt "Jimi Hendrix moment" och ändrade helt mitt sätt att spela gitarr...
tisdag, juni 08, 2010
Diskret, fin humor
Hon den där mörka tjejen som modellar för Gina Tricot... är ju lite halvsnygg...
Jag körde förbi en reklampelare med henne på bilden och gubbscannern tog sin vanliga runda över det hela. Blicken fastnade på "Bikinibyx Hill" och jag såg att det satt någon liten lapp på "mitten" där. Jag körde fram för att kolla och fick mig ett jävla gott flabb. Någon skön figur har ändå fått dit den där klisterlappen jävligt bra - jag tog några bilder;
Jag körde förbi en reklampelare med henne på bilden och gubbscannern tog sin vanliga runda över det hela. Blicken fastnade på "Bikinibyx Hill" och jag såg att det satt någon liten lapp på "mitten" där. Jag körde fram för att kolla och fick mig ett jävla gott flabb. Någon skön figur har ändå fått dit den där klisterlappen jävligt bra - jag tog några bilder;
Memory serves
80-talet var ju, nu när man tänker lite på det, faktsikt ganska spejsat ändå... Jag gillade aldrig de där stora posörgrupperna riktigt, spandau ballet, human league, ultravox (fast jag ironiskt nog skulle spela med just voxarna senare...) - det fanns så många andra fräna gäng att kolla in. Det jag var ute efter var naturligtvis gitarrister som kunde få en att fundera lite... Några av de största influenserna är/var ju givetvis Adrian Belew och Robert Fripp - m.fl. En annan är Fred Frith, kolla in Material - Memory Serves, och ett skönt solostycke;
fredag, juni 04, 2010
Girl got rhythm
Den där japanska tjejen som lirar trummor så man storknar... Senri... Här är ett par klipp till;
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)