Svenska för nybörjare

Jag har förstått att klippet nedan är killhumor. Tjejen kan bara inte förstå vad det är som är så roligt. Men för min del freakar jag på den fonetiska stavningen, sättet han uttalar orden och sist men inte minst de otroligt, liksom, vardagsvanliga grejer och företeelser som blir sagda. Mycket, mycket, MYCKET roligt!

Ny post

Aaaah, det är för härligt att folk faktiskt skriver hit och undrar om jag troppat av. Tack skall ni ha!
Men, nejdå, jag har bara haft en aning annat att göra än att sitta framför datorn och är mycket snart tillbaka. Take that to the bank!

Rein Und Raus

Yaa, som alla vi halvamerikaner känner till från skoltyskan betyder rubriken; in och ut - some good old in and out. De blå skjortornas armé gör det inte lättare, vare sig för oss vanligt folk än för sig själva, vartefter dagarna går. Det osar alltmer amerikansk imperialism och tysk nationalsocialism för varje minut. Nu har svinen höjt priset på en dosa påssnus till 33:-. Duktigt marscherat!
Om det hade varit de röda som suttit där uppe hade det luktat Kina och unket Ryssland efter utgånget datum. Det spelar med andra ord ingen roll vad som röstas fram.
En sak är i alla fall solklar och det är att Reinfeldt automatiskt får byta namn till Rausfeldt vid nästa val... om det blir något.

Skall STRASSE vara med i Schlagerfestivalen nästa år?

New Single

STRASSE - Shakespeare Was An American

Det där trolleritricket, änna

Ett antal poster nedåt, står det; The Prestige, och så har jag lagt en länk till ett helt fantastiskt trolleritrick där. The Prestige är inte filmen The Prestige, utan termen; The Prestige som betyder/är, det trolleritrick man som trolleriartist avslutar sin show med, och som trollkarlen bländar publiken med i ett sista nummer som ingen kan glömma.
Glöm Stina och Abby för en sekund, skrolla ner till trolleritricket och låt er svepas med i ett trollerisvirr... Uh... OK?

Hjälp... Axlid & Magnusson

Alla ni, uppskattningsvis 999 000 000 st. regelbundet återkommande läsare av den här bloggen har väl inte undgått att observera det veritabla ordkrig som blossat upp mellan mig och de i rubriken nämnda herrar ang. Stina Ekblads vara eller inte vara. Jag hävdar ju fortfarande, dock i all ödmjukhet, att SE är och förblir en sjujävla inihelvete bra skådis, and a little gorgeous on the side, trots att det är en enorm åldersskillnad henne och mig emellan. Vad kan hon vara?, 50+ någonting? Tja, då är det bara 4-5 fem år som skiljer henne och mig åt, värre har man varit med om - både upp å ner, om man säger...
Jag skriver detta direkt efter fredagskvällens avsnitt av "Hjälp" där SE är medverkande, och som sagt, jag tycker fortfarande att SE är sketabra. Men, nu tror jag att jag har fått en ny idol, nämligen Sissela Kyhle. Hur bra är hon då?
Kommer Axlid och Magnusson jaga mig med verbala blåslampor när jag nu säger att Sissela är en utomordentligt bra skådis, rolig och snygg?
Ja, det återstår att se!

20 år med JEM

Jag var ju en vaselininsmord och bakpulverrykande Ibanezbög för ett antal år sedan. Gjorde tillochmed reklam för Steve Vais sjusträngade modell i en reklamkampanj som ingen minns idag, thank fuck!
Ibanez gör helt fantastiska gitarrer, och nu när Ibanez, tillsammans med Steve Vai, firar 20-årsjubileum för modellen JEM, släpper de en begränsad serie gitarrer i genomskinlig - latex - höll jag på att skriva, nej; acryl skall det vara, så blir jag faktiskt sugen att återigen införskaffa en Ibanez.

Pirates

Klicka på bilden så blir den större!

Sad but true

Ähumm... Efter att ha braggat rätt friskt om nya datorn vill jag bara tala om att nördigheten kändes överväldigande då jag tryckte på någon sorts kameraknapp, som jag inte visste fanns eller förstod mig på. Man kan tydligen fotomejla å såna goa grejer, änna.
Skärmen blixtrade till och ett foto togs av en, i datorn inbyggd, kamera, som jag inte heller kände till.
Resultatet? Ja, fy fan säger jag bara. Fotogenialisk är man ju inte...

Tiden står stilla i Göteborg

Tiden står stilla i Göteborg om man väljer att ta sig fram med hjälp av Västtrafik. Turtätheten i centrum är givetvis ganska hyfsad, det kommer en spårvagn eller buss med någon kvarts intervall. Denna helt enorma turtäthet beror dock på att det finns upp emot 13 olika spårvagnslinjer och x-antal busslinjer. Göteborg är så beskaffat att alla spårvagns- och busslinjer dessutom går samma väg, i stort sett. Två knutpunkter är Drottningtorget-Brunnsparken och Järntorget. Genom dessa två knutpunkter går alla linjer. Om det blir fel på en spårvagn stannar hela Göteborgs lokaltrafiknät.
Sedan har vi busstrafiken till områden strax utanför Göteborgs citykärna. Jag bor i ett av dessa områden. Det har byggts en busscentral för denna trafik, och smart nog har den placerats mitt i och på den hårdast trafikerade led som finns i stan, den som går utmed älven. Busscentralen är ritad och designad så att endast påstigande kan ske, man kan alltså inte gå av bussarna vid centralen för att ta sig vidare eller byta utan blir avsläppt vid busscentralens infart där inkommande bussar står på kö. Området där bussarna ställer sig vid de 35 "ombordstigningsgatearna" är så litet att det alltid blir köbildning på grund av att inkommande bussar måste passera där de bussar står som tar ombord folk.
Jag och ett team arkitekter från Stretered skulle på, tja, säg två arbetsdagar, kunna designa en bättre planlösning.
Nu har man även infört bussar med sängplats. Det är Lila Express som ger våra "pigga" gymnasiebarn en möjlighet att sova sig till skolan. De säten som finns i bussarna är av typen liggstol där ryggstödet går att fälla bakåt så att man ligger istället för att sitta upp på ett normalt vis. Jag som är över pygmélängd kan alltså inte nyttja "sittplatserna".
Göteborgs Stad lägger mycket energi på att få folk att skippa sina bilar och åka kommunalt istället - Fat Chance!
Det enda sättet, det mest naturliga och självklara, är givetvis att inte ta någon avgift för eländet. Lokaltrafiken måste såklart vara gratis!
Nedan är en livefeed, alltså en kamerabild som sänder direkt från en av stadens spårvägsstationer (Linnéplatsen - Slottskogen). Här kan du se Västtrafiks senaste moderna toppmodell i full fart.

Aaah! Det är så det funkar!

Jag är helt säker på att programmet killen försöker installera på sin PC hade glidit in och loadat upp sig på nolltid i min nya iMac 24" Intel Core 2 Duo...
(Tack! Magnusson)

...Och Gud väljer sida och delar ut land

Jaha, hur skall dom ha det kan man undra? Just nu pågår ett förintelsekrig nere i mellanöstern. Alltfler länder skall invaderas och bombas till småsmulor. Chefschimpansen babblar om Gud och terrorister och vill utrota alla muslimer. Den Brittiske BögLorden Blair klappar förtjust händerna och lägger en sats i brallan. Men framför allt är nog Premiärministern, vad fan han nu heter, i Israel jävligt nöjd. Han äger ju både England och USA och får dessa länder att göra det smutsiga jobbet åt honom.
Religion är ju den gemensamma nämnaren i detta krig, men George och Tony kanske skulle ta sig en titt på klippet nedan och lyssna på vad deras arbetsgivares undersåtar har att säga om västerländernas kristna religion och gud. Jesus får sig en släng av sleven också.
Vi ser och hör alltså några, speciellt en Israelisk slyngel säga sina sanningar. Spolingarna befinner sig på ockuperad Palestinsk privat mark när ett brittiskt filmteam skall göra ett reportage...

Hjälp... Stina

Jag råkade slå på TV:n och fick se ett förjävla bra humorprogram som heter; Hjälp. (TV4, tror jag).
Jag är en big time sucker för bra skådespeleri. Det finns så många bra och fina skådespelare i Sverige. Nu känner jag kanske inte till de allra senaste, men har ett antal favoriter från forna dagar, då vintrarna var vita och sommmartiden var sådär lagom svenskt varm, ungefär i genomsnitt 19 grader Celsius.
Stina Ekblad (bland många, många andra) är en av mina absoluta favoriter.
Det är något med Stina Ekblad, en närvaro och en innerlighet som är så påtaglig att det faktiskt nästan gör ont att se hene agera, som gör att man bara vill ha mera.
Hennes skådespeleri är så precist och fullkomligt att jag blir alldeles golvad.
Sambon tror att jag är kär i henne (vilket jag lätt skulle kunna bli) men det handlar faktiskt mer om ett beundrande av hennes skärpa och totala... ja, närvaro som faktiskt är breathtaking.
Vi har ju sett henne i otaliga pjäser och uppsättningar. I Amorosa. Med Bergman, där jag måste nämna hennes androgyna enigma i filmen Fanny och Alexander.
Nu senast i den danska serien Krönikan där hon var fantastisk, och, som sagt, i den nya humorserien; Hjälp, där hon spelar psykolog - så jävla bra och exakt - att man baxnar.
Det skall faktiskt bli underbart att vara hemma på fredagarna och kolla in Stina i Hjälp.

Människor som äter

Det kanske verkar som om jag inte har så mycket till övers för människor, och det har jag inte heller. Rättare sagt, vissa människor.

Jag kollade in våra katter när de satt och käkade. Dom äter lugnt och stilla. En av dom vill gärna ta en bit mat i munnen och gå lite avsides, han ”jagar” maten och vill äta bytet ifred. Dom andra äter rätt ur skålarna, men hela tiden belevat och fridfullt. Dom har bordsskick helt enkelt.
Jag funderade även på hur länge sedan det är som jag åt ute, t.ex. på något hamburgerhak. Det är bara så att jag fan inte står ut med att se människor som äter hamburgare. Det är så jävla fult och primitivt.
Den vackraste människa blir ett svin när käften öppnas, tungan rullar ut, ögonen stängs i en kisning, pannan rynkas ihop och läpparna och hakan blir såsiga av dressing. Då visas människan i all sin glans, och det jävliga är att så ser jag också ut när det skall glufsas hamburgare.

Skall jag någon gång drista mig till att käka hamburgare så får det bli en ”tamedpåse” och sitta hemma i lugn å ro och svina – gärna ensam.

The Prestige

Klicka här och kolla in detta trolleritrick. Givetvis ÄR det ju ett trick, men det skulle vara jävligt kul att få veta hur det går till...

En reviderad världskarta

Världskartorna i skolbarnens läroböcker är ifrån 40-talet ungefär. Vetenskapen hävdar fortfarande att de första högstående civilisationerna på Jorden uppstod i början av 2 000-talet f.kr. och att ett fåtal pyttesmå benfragment från en liten apa, en tvärhand hög, kallad Lucy bevisar att hon är urmoder till oss alla. Giza-pyramiden/erna är givetvis 2 500 år gamla och enbart ett uttryck av storslagen lekfullhet och en egen gravplats för en Farao med storhetsvansinne...

Det finns i och för sig ingen officiell historia nedtecknad av människor, tidigare än från områdena runt kusterna i södra, nuvarande Irak och Iran - just runt cirka 2 000 år f.kr. - och därför är det med bestämdhet bevisat att kulturer inte på något vis har kunnat existera innan dess.

Vad vetenskapsmännen undanhåller oss är att det finns massor av bevis för mycket tidigare och långt mer framstående högkulturer som uppstått, blomstrat och fallit. Consensus tillåter inte dessa bevis att nå en bred allmänhet. Det är uppenbarligen farligt, av någon anledning.

Därför är det med glädje som jag kan presentera en världskarta som kommit fram i dagens ljus, en sann och med verkligheten överensstämmande karta, som även den är undanhållen allmänheten.

Klicka på kartan för större bild.

Bohemian Handfisody

Fick en länk bland kommentarerna på förra posten. Det är en helt otrolig kille som handfiser fram en känd Queen-låt.
Titta, lyssna och njut!
Tack Freddy!

Bill Maher om Religion

Om man kollar amerikanska talkshows lite då och då kommer Bill Maher förr eller senare att dyka upp. Han har en egen show och det vore intressant att titta på den regelbundet. Det verkar faktiskt vara så att han har snappat ett och annat. Givetvis är det amerikanskt patriotiskt, but what the hey, killen är ju amerikan så man får väl kutta honom lite slack. Jag surfade lite på nätet och kollade några klipp med Bill och fastnade för klippet nedan, där han talar ganska så öppet om religion. För ovanlighetens skull blir han inte avbruten så ofta och bryskt som i de flesta andra fall. Kan vara värt en look see.

Jag åkte dit

Så här är det; människan är en ”reaction machine”, och har varit det sedan urminnes tider. Allt vi gör dagligdags och som vi tycker känns som helt naturliga gärningar är egentligen små program som hela tiden sätts på och stängs av. Inte nog med att våra hjärnor redan på designstadiet är, som engelsmännen säger; ”tampered with”, utan direkt från födseln startar dessutom omedelbart en lavin av programmeringar som konditionerar vårt sätt att tänka och bete oss. Om vi bortser från de tusentals pyttesmå, men effektiva program som hela tiden strömmar genom våra sinnen kan man, om man är lite intresserad, börja fundera på att försöka få grepp på de större programmen som t.ex. Religion och Politik, som bara är två exempel på jätteprogram som snärjer oss i kampen om våra egna fria tankar. När man börjar frigöra sig från de uppenbara, stora programmen, blir de mindre alltmer tydliga och man kan, kanske, börja träna på att försöka få grepp även om de små.
Jag ser mig själv som en hyfsat frigående höna, ja, du läste rätt – höna. En höna därför att jag dagligen blir fuckad och är tvungen att lägga ägg, mot min vilja. Men tricket är att äggen kommer med större mellanrum numera och blir allt mindre i omfång.
Fortfarande alltså – en höna – hyfsat frigående.
Men, frigående eller inte… jag åkte dit, med buller och bång, på grund av politik, som jag svurit inför mig själv att försöka att inte trigga så hårt på. Ett "reaction machine"-program startades med omedelbar verkan.

Förutom musik arbetar jag med att skriva i den svenska gitarrtidningen FUZZ. Det innebär att jag lyfter en månadslön och därmed är medlem i en fackförening och A-kassan. Min avgift för detta har varit styvt 130 spänn, eller däromkring, i månaden. Nu har, tack vare den nya blå regeringen, avgiften höjts till 352 blanka enkronor i månaden.
Utan att för en sekund tänka mig för blev jag så vitglödgat ursinnig över detta att ett domestic jättebråk med min sambo gick av stapeln, inte hemma dock utan, pinsamt värre, på bussen. (Västtrafik, som jag hatar innerligt, är ett annat program jag inte bearbetat klart ännu, sorry to say).
Min omedelbara reaktion var ju såklart att utan omsvep gå ur alla jävla organisationer som kräver mig på höjda avgifter. Givetvis var den reaktionen mums-mums för högre ”makter”, men efter en stund, då jag lugnat ner mig började jag fundera på de politiska krumsprång vi ser i samhället idag.
Återigen ser vi ett gammalt beprövat knep taget direkt ur den politiska svarta bibeln; genom att utan skrupler, på ett psykopatiskt vis, höja avgifter gör man en stor, trängd grupp människor väldigt arga och oroliga. Man skapar alltså ett problem, som senare skall få en lösning, via politiska val och där slutmålet handlar om att inskränka vår frihet och sno våra pengar.
Det är självklart tanken att så många som möjligt skall reagera precis så som jag gjorde. Vad kan vara bättre för Reinfeldt och gänget än att så många som möjligt gör sig av med de enda livlinor som finns kvar och som kan komma till stor nytta om man skulle bli sjuk eller arbetslös.
"Gå ur och klipp av bara", säger dom i maktens korridorer, "sedan kan ni gnälla och skära tänder när det kniper, kom inte till oss och lipa! Vi höjer och ni lyder!"
Låt oss en gång för alla fastslå att det inte är några dumskallar som för tillfället sitter och bestämmer i Stockholm. Nej, allt är uträknat. Det är självklart att det Blå Tågets konduktörer är fullt medvetna om vad de ställer till med.
Tror du för en sekund att gänget sitter och oroar sig för svenska folkets reaktioner, Sifotabeller och så vidare? Eller att de inte vet att deras tid och ”kontrakt” bara gäller 4 år? Nähäädå, allt går precis enligt planerna; politiken är en homogen organism, det spelar ingen roll om det är Röda Djävlar eller Blå Demoner som håller i rodret, så länge folk tror att de bestämmer genom att gå och rösta.
Det röda blocket behövde en paus för att omstrukturera leden och samtidigt byta personal i ledningen. Persson behövde bytas ut och nytt blod pumpas upp och in i toppen. Man tog ett gemensamt beslut om att det behövdes en fyraårig blå viloperiod. En period som så till den milda grad skulle göra folk förbannade att det nästa val blir en förkrossande röd seger, med en attraktiv ny partiledare, av folket och inte mindre viktigt, kvinna (vilket är helt naturligt och rätt enligt min åsikt).
Märk väl, när de röda vinner nästa val, kommer inga av de tokstolliga beslut som de blå drivit igenom att förändras, åtminstone inte tillbaka till hur det var innan och verkligen inte så att folk kan dra nytta av det. De blå finns i politiken för att spela rollen som "scapegoats" och de röda står för det hemvävda, trygga och naturligt svenska.
Även politiker drivs av samma program som du och jag. Det är alltså högst sannolikt att Fredrik och Mona tror att de jobbar för en ”bättre sak”. De är båda två instrument för en mycket listigare struktur. Lyssna noga till vad de säger i valdebatterna om några år. De kommer att säga precis exakt samma sak, men med skiftande meningsbyggnad, kommatering och utropstecken. Om du inte visste vilken ”färg” de har på sin politik skulle du aldrig kunna gissa vilket parti de representerar. De representerar samma parti. Samma parti som håller alla människor på planeten i ständig kontroll.

Hur mår den här killen?

Jisses, han har nog druckit lite för många dietcola.
Faktum är, tyvärr, att jag kan bli lika förbannad på min dator...

Igår Yvonne, Idag Malou

Oändligt är ett begrepp som den mänskliga hjärnan inte kan greppa. Om vi nu ändå försöker tänka oss att universum, sant eller inte, är oändligt. Hur oändligt obetydlig blir inte människan då? En uppharklad, evolutionär spottloska.
En fingervisning om hur illa det är ställt är löpsedlarna som förmedlar nyheter till oss. Igår visade Yvonne Ryding rumpan i TV, idag är det Malou von Sieverts, som dansar i samma TV-program, som berättar att hon får en sexuell skjuts i sitt liv tack vare dansen...
Planetens människor har en ledare också, George heter han, och verkar vara en lysande representant för vårt släkte. Han tror på Gud.
Här är en intervju där riktiga uttalanden från Vingmuttern arrangerats som svar till frågor ställda av Gud.

Världsomvälvande Nyheter

Nu är slutet nära... Undrar om mänskligheten klarar den här katastrofen?
Löpsedlarna skriker ut den senaste världsomvälvande nyheten att... Ja, vad handlar det om?
Är det att USA och Israel kommit till skott och börjat bomba Iran?
Nej.
Att Mona Sahlin har halkat på ett halt kreditkort och brutit nacken?
Nej.
Att hjärncancertumörer kan härledas till passivt (ofrivilligt) lyssnande på mobiltelefonblottare?
Nej.
Att man etablerat kontakt med utomjordiskt liv?
Nej, igen.
Det hela är mycket, mycket värre eller fantastiskt än så.
Nyheten som idag basuneras ut på löpsedlarna handlar om att Yvonne Ryding under en hundradels sekund visat rumpan i TV-programmet "Let´s Dance".
- Det kan ha sett ut som om jag var naken - säger Ryding i ett pressmeddelande. Svenska folket rasar, telefonväxlar blir nedringda och världen kommer troligtvis att gå under på grund av detta ofattbara.

Det är synd om människorna - sade Strindberg.

Cell

Det blåser och regnar värre än vanligt här på västkusten, speciellt i Sveriges fulaste del, där jag bor sedan en tid tillbaka, Torslanda… Hade det inte varit för den underbara plätt med grön skog precis där jag har min uteplats, bakom huslängan, hade jag varit tillbaka i City på nolltid. Kanske är det läge att faktiskt flytta till stan igen, men å andra sidan, det löser sig så snart jag plockar fram moppen och slipper åka den förbannade bussen tillsammans med alla fördömda jävla mobilblottare.
Som sagt, det blåser och regnar, och vad kan då vara skönare än att koppla av med några sköna böcker? Så jag inhandlade en dyr påse litteratur (allt som har ett uns kvalitet är dyrt) och kurade upp mig i läsfåtöljen.
Jag köpte bland annat Stephen Kings två senaste, varav en heter Cell. Jag vet inte om de är översatta till svenska ännu, men här är en bok som verkar riktigt King-skön, Cell alltså.
SK är en av mina favoritförfattare i fictiongenren. Det är många som rynkar på näsan när jag nämner detta. Av någon förunderlig anledning uppfattas King väldigt ofta som lightweight, trög och simpel. Lite kioskstuket, sådär. Obegripligt, om du frågar mig.
Jag tror att den uppfattningen beror på att människor som vill ha en hårdkokt skräckis tycker det är jobbigt med Kings alla sidohistorier, människoporträtt, miljöskildringar och djupdykningar i det mänskliga psyket, oavsett om det handlar om kärlek eller ångest. Det är just dessa sidospår jag uppskattar mest hos King. Han kan nämligen berätta en historia. Precis som en historia skall berättas, med mycket detaljer och långa sidospår, som till en början kanske inte verkar relevanta men som senare vävs in i storyn på ett magiskt vis. King kan stundtals vara smärtsamt grafisk och detaljrik i skräckmomenten, men han är som mest mästerlig när han låter läsaren bara ana vad som lurar runt hörnet…
Jag har bara läst drygt hundra sidor av Cell, som handlar om (detta hade jag inte en aning om när jag köpte boken) vådan att tala i mobiltelefon. Right up my alley, med andra ord. Boken öppnar med 35 sidor fullständigt mayhem, som slår knock på en direkt, i ett tempo man nästan får hjärtklappning av.
Det skall bli kul att se vart storyn tar vägen, men med den öppningen kan vad som helst hända.
Kul också att upptäcka att jag inte är helt ensam på planeten om att ha dubier angående intensivt mobiltelefonanvändande.

Skräpmat är nyttigt, sådetså.

Har läst om en undersökning på Linköpings Universitet där man låtit en grupp skol- och gymnasiebarn äta sig proppmätta på hamburgare och pizza under en tvåveckorsperiod. Visst, det förekom smärre viktökning, sömnsvårigheter, andningsbesvär, koncentrationsproblem och diverse annat skumt, men, det är inte detta som ligger i fokus i undersökningens slutnot.
Vad som blåses upp i rubrikerna är att skitmatsdieten ger barnen upp till 20% mer nyttigt HDL-kolesterol i blodet, alltså bättre än om man skulle inta blodfettsförbättrande mediciner.
Kanske är det så att barnen, från början, inte har ett uns HDL-kolesterol i blodet? Därav förbättringen?
Vad som är det läskiga är att det är en ytterst marginell bisak som läggs i framkant, alltså en bieffekt som man kan bortse ifrån. Signalen är uppenbar; Ät mer skitmat, det är nyttigt för blodet och din kropp, fortsätt att sova, bekymra er inte och tänk inte så mycket.
Vad kommer härnäst? Kanske; Stor undersökning visar att konstant mobiltelefonanvändade gör att man talar mer i mobiltelefonen och lättare når sina vänner. Bieffekter; telefonräkning och SMS-tumme.
Eller; Nu står det helt klart att Kärnkraft ger energi i form av elektricitet. Bieffekt; visst avfall som bör processas om drygt 100.000 år.
Ett ganska intressant program på TV nu är Jamie Olivers nya show om brittisk skolmat. Jamie gör en behjärtansvärd insats för att försöka förbättra maten som skolbarnen får (köpa). Och, det handlar enbart om ekonomi. Hur Jamie än försöker är det stört omöjligt att förmå föräldrar och myndigheter att släppa till ett endaste extraöre, eller ens intressera sig.
Jag tror tyvärr inte att stjärnkocken kommer att lyckas. Det ingår inte i den stora maskinens verksammhet att förse sina undersåtar med människotjänlig föda. Fördummningen och nedgraderingen av samhällets massa rasar fram på allt högre växlar, i USA, England, Sverige... och så vidare.

Och där var GP väck

Jag sade upp min prenumeration på GP (Göteborgs Posten) för styvt en vecka sedan... och har inte saknat den en sekund. Det är framför allt del 3, den så kallade kulturdelen, som fått mig att skippa GP. Det står överhuvudtaget inget av intresse i den. Musikrecensenterna är under all kritik och hela del 3 liknar mest ett dagligt utskick från Håkan Hellströms officiella fanclub. Det finns så mycket mer intressant information på nätet, och vill man läsa vad andra tycker om musik så går jag hellre till MOJO, för att nämna en tidning, för en stunds läsning och gapflabb.

I religionens sanna anda... Amen

Här är två klipp som visar på hur fruktansvärt människor beter sig i religionens kloförsedda grepp. Det första visar en amerikansk pastor, förkunnare eller vad man nu skall kalla idioten, som så till den milda grad har hetsat upp sig att han förefaller vara skitfull. Vad som kan vara förmildrande är att han och gänget ändå skrattar och verkar ha kul, men lite djupare än så är det hela tragiskt och beklämmande. Dessa är de människor (?) som har ett starkt fäste i USA och som håller chefschimpansen om ryggen och ser till att resten av Jordens befolkning noggrant skall passa sig, vad de säger och tycker.
Är detta enbart en amerikansk vind som blåser?
Nejdå, vi har vår egen demon (bland många andra) här i Sverige. Klipp två visar hur Ulf Ekman från Livets Ord bär sig sig åt vid en av deras sammankomster.
Trots att klippet egentligen borde mana till ett hjärtligt gapskratt så skall ni veta att här ser vi en fullfjädrad psykopat i sitt absoluta esse.
Psykopater brukar vi oftast se som massmördare och pedofiler som sitter på kåken och undrar vad dom gjort för fel. Dessa är de lamaste och sämst beställda psykopaterna. De riktigt slicka psykopaterna märker vi inte ens. Dom finns högt upp i sammhällsordningen; chefer, politiker och många andra som dagligen lurar skjortan av vanligt folk.
Psykopater är inte människor i ordets rätta mening, de har ingen själ och kan således inte känna och tänka som vi andra besjälade varelser. De har ingen empati och beter sig därför helt skrupellöst mot andra, stjäl och lever på negativ energi som de konsumerar så som vi andra äter och dricker normal föda.
I klippet ser vi Ekman ranta och rejva som vore han besatt värre än Linda Blääh i Exorcisten. Jag ger mig fan på att han har ett fullfjädrat praktstånd hela tiden, och fyrar av den ena gräddiga laddningen efter den andra rätt i kalsongerna. Inte för att Jehova suger kuken på honom, utan för att han beräknande tänker på hur mycket stålar (och negativ energi) han tillskansar sig och sina överordnade för varje tungotalande harang han dräper av. För du tror väl inte han är bossen i företaget? Nej, han, precis som vingmuttern Bush, har en strikt maktelit ovanför sig, snyggt och prydligt gömd i det fördolda.
Någon... bevare oss. Amen!

Några stycken bara...

Här är några sköna bilder som folk mejlat till mig. Det är bilder tagna vid olika spelningar med Strasse.
LL-Kinde finns med någonstans också.
De fyra-fem människor som läser den här bloggen vet att jag inte ronkar till bilder på mig själv...

Gott? Nytt År

Frågetecken efter "gott" i rubriken... Ja, man kan ju faktiskt undra hur det skall fortsätta. Om USA hade varit en liten upprorisk provins någonstans 5 000 mil bortom Långtbortistan kanske man i sin ignorans hade kunnat koppla av och njuta av lite tillförsikt. Tyvärr tror jag det blir svårare och svårare för varje vecka som kommer. Det är ju faktiskt så att Amerika och dess ledares sätt att vilja styra världen får ett allt större och starkare grepp om resten av Jordens befolkning.
I mellandagarna som gått har jag tillåtit mig att titta lite på TV. Jag tycker faktiskt det är riktigt roligt att kolla in Leno, Conan och de andra killarna. Speciellt frapperande är att det år 2006 fortfarande finns ordcensur i staterna. Conan intervjuade en snubbe som gjort något program/DVD som kallas "Dick in a Box". Trots att en högt uppsatt amerikansk politiker heter just Dick, och det faktum att en försvarlig mängd andra snubbar också heter så, kunde de inte säga detta ord utan att det kom ett "bleep" just när de sade det... Vem lurar dom egentligen?
Detta är ju ofattbart när man tänker efter!
Det värsta var ändå en skön vrängning på hela grejen när "dick-snubben" berättade att det finns ocensurerade versioner, utan bleeps, av Conanshowerna på YouTube!
Oooh, Really?
Conan såg, när han hörde detta, lite sådär lagom teaterförvånad ut, men vände sig till publiken och sade att; vi kan väl titta på ett ocensurerat klipp av showen, just från YouTube.
Klippet kom - och det var lika mycket bleeps ändå...
Antingen var detta ett humoristiskt/ironiskt inslag, som om Conan ville göra en liten markering. Eller så var det faktiskt allvar - jag tror på det senare.
Fundera nu lite på om du vill att ett land där man inte får säga vissa ord offentligt, eller visa bilder på mänskliga bröstvårtor, skinkor och diverse annat, skall ha något med din vardag att göra. Studera jänkarna lite mer noggrant i fortsättningen!
Åh, just det ja, nu har tydligen en före detta irakisk ledare blivit avrättad genom hängning. Undrar vem det var?

Burgundy Abbey By Semla

Frisyrernas Frisyr

Jag minns exakt då jag fick se mästerverket för första gången. Jag var sisådär 10-11 år (runt 1972-73 eller något senare) och var hemma hos en tjejkompis med finskt ursprung. Hennes brolla hade en finsk pop-tidning, Souzukki eller nåt i den stilen, med en fantastisk poster av DB. Han hade den lite kortare, tidiga varianten då håret inte var så långt i nacken. Jag fick fullkomligt spader och krävde att få postern, för det var ju det mest fantastiska i människoväg jag skådat, nästan som att få se en alien, kan jag tänka mig.
Postern (jag har den fortfarande kvar) sattes upp i pojkrummet och sedan dess är DB min idol. Frisyren han hade passar/passade faktiskt bara på honom, alla andra som försökte kopiera looken såg bara fjantiga ut. Själva klippningen och formandet av frisyren var så mästerligt utfört att jag tvivlar på att det finns frisörer idag som kan återskapa det hela. Inget av 70-talets töntighet finns inkorporerad i klippningen utan skulle lätt kunna appliceras till dagens frisyrstandards. Helt enkelt en perfekt frisyr på en perfekt artist - och det går inte att göra en sådan inpact idag, som DB gjorde på den tiden!




Uppdatering: Min gode vän, DB-kännaren Anders Magnusson, visade mig till ett par fina klipp på YouTube.com där faktiskt självaste frisören, eller skall vi säga frisösen Suzi Fussey berättar hur hon kom att skapa DB:s frisyr och att hon fick jobbet som "maintainare" under ganska lång tid efteråt. Nätet är fantastiskt!

Gott

Salta Katten, Salt i Sol, Fruxo, Violpastiller, Zoo, Emser och en massa andra fina tabletter, Jenka, Riff, Bugg, ätbara Papperstefat med surt pulver, Hockeysnus, Salta Bomber, Lakrits-, Kola- och Fruktsnören, Nötcreme i portionsförpackning (med instruktioner om hur man kan använda varan även för spritsning på tårtor och kakor), Pez-tabletter med införingshylsa, Lonka-kola, Ettöres Kola, Negerbarn och Riktiga Lakrits Lejonhuvuden m.m. är ju klassiker och kemiska nyttigheter som borde finnas på skolschemat. Vad lär dom sig i skolan idag egentligen?

Buhuu... SVT missar fotbolls-EM 2008

I don´t give a flat flying fuck, men det är ganska intressant att notera att SVT inte klarade av att förhandla till sig, åtminstone, delar av visningsrätten av fotbolls-EM. Hmmm, undrar vad det kan bero på..? För det första, den som inte begriper att sport är lika med politik på hög nivå kan gå och hänga sig nu på direkten.
Handlar det om pengar? Javisst, politik handlar alltid om pengar - som skall försvinna ner i redan rika svins fickor.
Men i SVT:s fall handlar det inte om att de inte hade råd att köpa rättigheterna, nej, där finns pengar så det räcker till hundra fotbolls-EM och VM. Kan man lägga pengar på ett program som Bingo Royale kan man nog sno ihop kaffepengar till ett EM också.
Nu var det ju så att en del käcka politiker i den nyinsatta regeringen hade fått för sig att det liksom inte var roligt att betala licensavgiften till Radiotjänst, och det tilltaget fick nog knappast upp geisten hos så värst många svenskar att att betala sin egen TV-avgift.
Jag är övertygad om att licenspengarna till SVT har porlat ganska sparsamt den senaste tiden, trots att pejlingsantennerna nu måste vara så glödheta att det går att grilla hel gris över dom.
Hur fixar man till ett så taskigt läge? Jo, genom ett av de vanligaste trixen i den politiska boken; Problem och Lösning.
Den fotbollsintresserade delen av befolkningen, som inte har tillgång till de kanaler - med diverse boxar och tillbehör, blir ju såklart jävligt griska när man inte får se matcherna i den statliga televisionen.
Sport är ju poppis, ja, så poppis att de flesta upplever EM-missen som ett rejält fiasko. Skandalöst, otroligt och förjävvligt är ord som ekar i chips- och lightcolasofforna runt om i landet. Där har vi det väldesignade problemet.
Lösningen kommer av sig självt; vips, så höjs TV-licensavgiften efter det att SVT gått ut med förklaringen att nu måste alla vara med och betala ordentligt så vi kan köra nästa OS, VM och EM. Lösningen blir så självklar och efterlängtad att ingen märker spelet bakom. "Det är klart som korvspad att här måste betalas höjda avgifter, fattas bara! Bollen ska för fan gå i SVT, som vanligt, med Jihde och grabbarna, nötterna på 4:an och de andra kanalerna kan ju inte se skillnad på en boll och en vindruteraggartärning ens med helljuset på" säger gubbarna som kan och kärringarna nickar och stämmer in.
Sport=Politik=Lurendrejeri=Mera pengar åt dom som minst behöver det=Sport som vanligt i SVT.

Ännu en fin dag på jobbet

OK, vi tar ett exempel till. Rediga, duktiga grabbar med riktigt fin amerikansk choklad i.
Undrar du också vad dom överhuvudtaget gör där?
Jag undrar vad du tänker göra när detta händer på våra gator... snart...

Titta noga, men framför allt lyssna!

Här är ett exempel på mänsklig empati, omvårdnad och hjälp. Bilderna talar för sig själva, men lyssna noga på killarna på flaket. Det är så det låter när man fått sin utbildning i världens främsta land vad gäller demokrati och frihet (OBS ironi).

En tragisk generation

En helt underbar snubbe som kan sina saker. Killen med de fräna skinnbrallorna och fin ölkasse är min vän för evigt.

Axlids räfst och rättarting

Har fått en reprimand medelst 1 st. rapp utav 30 cm lång trälinjal över bakdel. Håkan Axlid, eminent turnéledare för E-Types anhang, låter meddela att det ICKE var han som mottog Herr Berkas telefonsamtal, då vederbörande snöpligen blev frånåkt (som jag skrev om i inlägget nedan). Den som fick samtalet var kapellmästare Dereborn. Så var det sagt. Rätt skall vara rätt.
(Undrar bara vad Axlid sysslade med då inräkning av komphjon bedrevs. Det där är ju en turnéledarfadäs av klass och rang, på min ära!)

Green, green grass of Denmark

Jag snubblade över den här rätt sköna bilden från ett gig med E-Type, tror att det kan vara Ljungby… skit samma. Jag och basisten Johan Dereborn brukade, i slutet av showen, kasta våra guror tvärs över scenen, till varandra. Någon knäppte en bild på detta.
Nåväl, jag kom att tänka på några flummiga minnen från de där turnéerna, speciellt minns jag när vi var i Danmark på Smukkeste-festivalen och lirade.
Det finns ett program på TV som heter Så Skall Det Låta, i bandet som lirar där sitter en jävla skön kille, Berka. Han spelar bl.a. keyboard och slagverk, mycket duktig musiker – på i stort sett alla instrument som finns. Berka var med i E-Type-bandet, som slagverkare. En gång när vi hade käkat på nån vägkrog ville det sig inte bättre än att vi faktiskt åkte ifrån honom, och ingen märkte det. Efter en stund ringer det på turnéledarens mobil; ”Ja, tjena, Berka här! Kan du kolla om jag sitter på bussen?”
Skön sägning av frånåkt.
I alla fall, jag visste inte vid tillfället när vi lirade ihop att Berka var så jävlig på så många instrument. Vi kommer till Danmark för festivalgig. Jag kan ju säga direkt att danskarna har en något mer… hm, avslappnad inställning till alkohol och jazztobak än vad vi highly strung svenskar har. Det var med andra ord inte den vanliga backen öl backstage, utan typ hela Carlsbergs bryggeri som tillfälligt hade placerats på området bakom scenerna. Det gick dessutom en helskön ”smokinglady” omkring och delade ut tjocka, feta jointar till hugade smokers.
Efter giget, på natten, var de bestämt att det skulle bli jamsession inför publik. Av någon anledning blev jag ombedd att medverka, likaså Berka. Visst inga problem! Vid det laget hade jag nog satt i mig den sedvanliga svenska backstagebacken med öl helt själv, och dessutom provat the smokingladys erbjudanden flera gånger om. En präktigt larmad Abby går alltså upp på scenen för jam.
Det började hyfsat med nån typ av blues, Berka lirade trummor, jag rev av ett solo och allt kändes frid och fröjd. Jammet gled vidare och jag fortsatte med gott humör. Efter ett tag var det någon gitarrist som lirade jävligt bra, jag vred på skallen för att kolla vem det var – Berka igen. Jag tänkte dimmigt; jävvlarr vad lik Berka den killen är…Jazztobaken slog nu till riktigt bra för i nästa låt lirade Berka bas, som om han aldrig gjort något annat, för att senare magiskt glida över till keyboard o.s.v.
Bra röka med andra ord… jag visste ju inte.
Natten blev till morgon och vi skulle ta oss till hotellet medelst buss. Med tanke på diverse frånåkningar tidigare var inräkningen av oss skorstenar noggrann. Det visade sig att en annan medlem i bandet, keybordisten Frank, saknades, så vi irrade runt en stund och letade. Vi hittade Frank i en soptunna… lite skönt dubbelvikt, med fötterna upp och knäna i ansiktshöjd. När han hade vecklats upp bar det så iväg till hotellet.
För min del var det inte riktigt slut. Jag beslutade mig för att stanna i en av bussens sovhytter… För att göra en långdragen historia kort, kan jag berätta att jag inte riktigt somnade till utan, nu iklädd endast kalsonger och strumpor, fick för mig att en obehörig tagit sig ombord och skulle råna de som valt att sova i hytterna. (Rånaren var dock monitormixaren Steve som lufsade runt i bussen). I efterdyningarna av kvällens excesser fick jag en lätt anstrykning av vanlig hederlig panik och började skissa på en flyktplan, undan rånaren. Min sovhytt låg i golvnivå och jag tänkte att om jag rullar ihop mig till en boll, så kan jag rulla förbi rånaren och på så sätt ta mig ur bussen och tillkalla polis.
Sagt och gjort, jag nystade ihop 1,90 cm kropp till en något större boll än jag visualiserat och rullade på något vis ur bussen. I strumplästen och kalsonger sprang jag gatan fram till hotellet och fick efter ett tag en något undrande portier att ringa det Danske Politi. När polisen kom till hotellet gick jag snällt med dom tillbaka till en lugnt sovande busspersonal för att peka ut rånaren…
Det hela slutade med att poliserna tyckte att jag borde lägga mig och sova som de andra och bad mig ta det lugnt nästa gång jag besökte Danmark.
Som sagt, Green, green grass of Denmark.

Säg hej och välkommen till den nya chefen; exakt samma som den gamla chefen

Ibland kan man undra om man är helt ensam med sina funderingar kring politik och skeenden i samhället överlag. Jag skall inte bli långrandig om vad som händer i USA just nu, bara en snabb överblick; Dummerjönsen med stort W får det alltmer hett om chimpansöronen nu när folk börjar inse att någonting är fel. Det svider givetvis en aning i bajringen efter ganska många års torrt rövknullande. För att mildra klådan på sina undersåtars ömmande bakdelar riggar Apans bossar en ”valvinst” för sina ”motståndare” i senaten. Folk tror att saker och ting skall bli bättre men det hela är bara en avledande manöver. Det är nämligen så att alla de diktatoriska nya lagar som genomförts kommer att finnas kvar oförändrade, oavsett vem eller vilka som vinner nästa val.
Genom att skapa ett problem (och samtidigt ha lösningen i bakfickan) ser man till att människor självmant ”väljer” den ledare som kan trolla bort problemen, alltså densamme som från första början sett till att problemen uppstått.
Jag skall ge ett exempel på detta i det lilla; Under de senaste veckorna har jag fått ett otal knepiga spammejl nästan varje dag. De är omöjliga att spåra, jag har försökt, men de ändar upp i tomma intet. Avsändarna är amerikanska kvinnonamn, och de vill sälja någonting, men fan vet vad? Alltså, helt meningslösa spam som inte leder någonvart. Det är givetvis jävligt irriterande och man börjar fundera på hur i helvete man skall bli av med skiten.
Lo and behold; efter några dagars intensivt spammande dyker så en lösning upp, som ur tomma intet. Jag får ett mejl från Allume Systems där de frågar om jag fått irriterande många spammejl på sistone? Jag kan nu köpa deras helt nya spamstopparprogram som de lovar kommer att göra rent hus i mitt meljprogram…
Convenient, huh?
Problem och lösning!
Givetvis är det asen på Allume Systems som skickat de jävla spammen tidigare, för att jag självmant skall köpa deras ”lösning” på ”problemet”. Glasklart för mig, men tyvärr inte för de allra flesta…
Nu vill jag flytta fokus till svensk politik. Till att börja med vill jag säga att det säkerligen finns politiker som jobbar med en ärlig känsla för människan och en vilja till förbättring, men dessa är få och totalt grundlurade. De är inget annat än marionetter i hårt styrda snören.
All politik syftar till att hålla människor ovetande om vad som sker bakom kulisserna. Tänk på den mäktige trollkarlen, som är en bluff, bakom sitt draperi, i filmen Trollkarlen från Oz.
Om politik hade gagnat människor skulle väl saker och ting ha sett lite bättre ut idag. Politikerna har ju haft ett antal tusen år på sig att komma på bra lösningar på hur ett samhälle skall styras, men det blir bara jävligare och jävligare för var dag som går. Det borde vara självklart att all politik enbart gagnar de i toppskiktet som styr, inga andra!
Om nu all politik strävar åt att se till så de styrande gagnas, borde det vara lika självklart att inse att all politik har en och samma grundläggande idé. Om all politik har samma grundidé kan vi kanske anta att det egentligen bara finns ett enda ”parti”. Alltså; en hjärna kopplad till ett antal kroppar. Kropparna är utformade efter människors olika smak, en del gillar smala, en del tjocka, välbyggda och muskulösa o.s.v.
För att förenkla det hela säger vi att de olika kropparna (partierna) får färger. I Sverige har de två motsatta kroppsgrupperna varsin färg; blått och rött.
Blått och rött spelar Bad Cop – Good Cop, beroende på vilken färg som för tillfället sitter i regeringsmakt och viceversa.
Det har visat sig att den röda kroppen med bihang appellerar till svenskt kynne, efter en ganska lång tids hjärntvätt, gott så!
Men, för att göra stora förändringar (som alltid går ut på att försämra tillvaron för vanligt folk) krävs att människor går med på det hela utan att protestera, förändringarna skall helst inte märkas av för mycket utan bara svida lite i initialskedet, för börjar den hjärntvättade svensken protestera kan det bli rejäla problem (tja, något sådant har inte hänt ännu, kommer troligtvis aldrig att göra det, för kom ihåg; en hjärntvättad population är lugn och inte alltför upprorisk).
Den stora politiska hjärnan vill bl.a. ha mer pengar åt makteliten, och de pengarna tas alltid från folk som har minst. Om nu den röda kroppen, som oftast får jobbet att regera, drar åt tumskruvarna lite för hårt kan det, som sagt, bli lättare upproriska problem.
Den stora politiska hjärnan funderar då listigt ut att; om jag låter den blå kroppen vinna en valperiod och bli syndabock för de nya hårdare lagarna, kan jag låta den röda återinträda som välgörare efter ett tag utan att ändra tillbaka lagarna, de hjärntvättade märker ändå ingen större skillnad, men måste ha någon att skylla på när det känns obekvämt.
Titta på vad som sker i Sverige; Ett blått monster har under lismande och smicker lyckats ta över jobbet som hjärntvättare från det röda monstret. Folk valde det blåa helvetet bara för att efter ett par veckor inse att saker och ting (läs; A-kasse- och fackföreningsavgifter skall chockhöjas, arbetslösa skall bötfällas om de inte hittar jobb o.s.v.) bara blir värre och värre.
Förändringarna är inte de blå eller röda kropparnas förtjänst, utan centralhjärnans.
De svåra förändringarna var noga planerade sedan länge, men det behövdes en syndabock, det fick bli den blå kroppens jobb. Nu går folk lite lagom bananas över de tuffa nya lagarna och jag kan garantera att den röda kroppen vinner nästa val om fyra år. Det är bara det att om fyra år har folk för länge sedan glömt de nya hårda lagarna, man har vant sig vid det nya, allt går sin gilla gång i den grå vardagen, folk blir fattigare, men bara så pass att det inte riktigt märks, inte tillräckligt för att reagera… mer än att rösta rött… ytterligare en gång…
Alltså; en tanke, en idé, söndra och härska. Det som sker idag, och som alltid skett, är så jävla listigt att det nästan gör ont. Låt folk tro att de bestämmer genom demokratiska val på olikfärgade kroppar… vars hjärna är en och densamma.
Så som sker i det stora, sker ock i det lilla.
De politiska händelserna i Sverige är bara en spegelbild av vad som sker globalt.
"Nothing in politics ever happens by accident; if it happens, you can bet it was planned!" - Franklin Delano Roosevelt.
Hur länge till?

Guttas

Locket, Teddy, Freak och Semla.

Mer bilder

Har fått lite förfrågningar på bilder... Det var tydligen roligt att se den unga lilla flickgrisen Abbey från förr. Jag skall sätta in några fler. Håll till godo med denna så länge!

Strasse önskar en riktigt läskig helg

Strasse på iTunes

Nu kan man köpa Strasses album Transylvanian Flower eller enstaka låtar direkt på iTunes!!! Länk här!

Coverbandssångaren

Strasse ligger i hårda förberedelser för nästa platta. Låtar skrivs, repas på och mejslas med de finaste musikaliska stämjärn för att VI skall vara så nöjda och tillfredställda med slutresultatet som möjligt. Trots att jag borde stå på någon scen någonstans och spela med mitt band, är jag ledig denna fredagskväll.
Strasse har arbetat med musik, med vissa avbrott - som ändå inte har varit avbrott - i ungefär 25 år. Alla de unga årens drömmar om pengar och berömmelse är sedan länge grusade, mycket tack vare media och ett vansinnigt motstånd från credpajaskuksugande och "musikkunniga" musikjournalister. Dessa är kritiker som jag automatiskt och instinktivt, helt enkelt måste känna avog inför, därför att de inte har känsla för musik, inte kan fatta musikens innersta väsen och vars tyckande bara är en retning och ett snabbt drag över ett blåsvullet "musikaliskt" ollon, och som enda resultat är en snabbt sprutad halvseg sträng av ord i ett papper - en tidning... meningslöst, dumt, juvenilt, okunnigt... men med en förkrossande makt att döda all form av kreativitet, lust, utforskande och esprit.
Nej, jag sitter inte hemma ikväll därför att kritiker har fått möjlighet att fisa fritt i media, utan därför att vi helt enkelt tagit en dayoff från arbetandet med nya plattan.
Du tror kanske att jag är bitter och sur över att kritiker finns till? Ånej, jag är mycket starkare än så. MUSIK är mycket starkare än så. Musik föder och när oss som utövar den och berikar den som lyssnar och njuter av den. Kritikern är alltid en förlorare därför att denne har ett negativt förhållningssätt emot musik. Att döma är att dö. Kritiker dömer och måste därför själva dö – utan att aldrig på riktigt någonsin ha förstått vad musik innebär… sorry fuckers.
Nå, idioter är alltid idioter (läs recensenter) och jag kanske skall komma till varför jag skriver detta, det var ju egentligen inte för att ge musikrecensent-5/5:or en känga, utan nu var det så att jag råkade se programmet Idol igen… fan, jag vet, det är ju inte klokt, men nu var det en gång för alla på det viset.
Av alla dessa barn som gått vidare i Idol har jag på nåt underligt sätt fattat tycke för en del av dom. En gång var det hon Felicia, en annan gång var det nån annan, och nu, ikväll var det han – stackars Erik. Han hade tidigare fått svidande kritik av juryn – inte därför att han sjöng illa, utan därför att han sjöng habilt, alltså helt OK och med viss ackuratess. Detta var inte bra… Det visade sig att han till vardags sjunger i … … … … … COVERBAND… (här skall nu domedagsmusik, skriven under fjärde världskriget ljuda).
Finns det en musikutövande människa jag har mer sympati för än coverbandsmusikern? Nej, knappast!
Det var därför jag skrev den långa och snåriga inledningen i detta bloginlägg.
Finns det något mer HATAT än en coverbandsmusiker och dito sångare (ja, förutom Strasse)? Nej, det gör nog inte det.
Det är nämligen så att jag, trots alla jävla branschidioters (kritiker, skivbolagsnördar och en oräknelig mängd psykopater) fantastiska förmåga att lägga sjutusen år gamla och trehundra meter i diameter tjocka redwoodstockar i min väg, alltid klarat mig, alltid haft mycket jobb, alltid tjänat hyfsade pengar och alltid haft glädjen att LEVA min MUSIK!
Men, de gånger jag inte haft någon platta, turné eller annan musikalisk grej på gång har jag alltid spelat i (bombastisk musik igen nu) coverband.
Jag skall faktiskt hålla mig från att beskriva coverbandsfenomenet, något mer svårtolkat och infekterat ämne finns nog inte. Jag vill bara säga att de coverband som jag arbetat och arbetar med innehåller de mest dedikerade musiker och sångare jag någonsin träffat. Här finns urkraften, här finns den äkta BLUESEN, här finns den äkta arbetande musikern som har så, såå, sååå mycket att ge, men… som får så lite utrymme att komma fri och utrycka sig, som aldrig i helvete får någon ”credpajastårta” kastad åt sitt håll, som helt enkelt ALDRIG får säga sitt… åtminstone inte efter fem minuters spel då fulla vardagsmänniskosvin och flinande, skitnödiga, och på gratisöl, fulla musikrecensenter (som nu glömt det fantastiska indiebandet, på klubben bredvid, som ingen hart hört talas om – men som måste få tusen fyrar eller stjärnor eller, what the fuck, för att de inte kunde sjunga och spela) skrålande begärt en ”proud mary” eller ”sweet home alabama”, bara för att känna sig lite hemma hos publiken som de snart, skrivande, på fyllan, skall lura skjortan av i tidningen, nästa dag då de själva inte minns någonting.
Det är covermusikerns vardag. Och mer än så. Det är att gå upp tidigt i ottan (vi bortser nu från de x-antal timmar rep som föreligger varje gig), ta sig till replokalen, packa ner 5 ton utrustning, rodda utrustning in i släpkärra, åka x-antal mil till gig, komma fram till gigställe, packa upp 5 ton utrustning på stället, få konstiga blickar, få frågor om det verkligen är nödvändigt att ha så JÄÄÄÄÄVLA mycket grejer med sig?, svara; ja, sedan undra; varför har stället överhuvudtaget bokat oss?, sedan vilja göra soundcheck, sedan inte få göra soundcheck, därför att det givetvis måste var tyst i lokalen efter klockan fem, speciellt klockrent fantastiskt jävla jättebra då man kommer till giget sisådär kvart i fem, skita i att man inte får göra soundcheck, göra soundcheck och få utskällning av ställets chef, chef frågar; varför görs störande soundcheck?, man svarar; för att det skall bli behagligt för dansande publik och inte göra ont i dansande publiks öron, chef svarar att sådant finns det inte tid till och tillägger; är ni inte proffs?, kan ni inte spela utan utrustning som låter?, kan ni spela någonting alls?, man frågar om det finns möjlighet att äta någon mat, senare efter otillåten soundcheck? Man får mat som består av en liten skopa Uncle Bens snabbris och en kokt kycklingklubba, blir sedan förpassad till en liten toalett i 8 timmar där det är meningen att man skall byta om till fantastiska scenkläder för att senare spela ungefär fyra set mer än vad som hade kommits överens om tidigare, börja spela, få utskällning av publik och chef för att det är alldeles för högt, bli utbuad för att man inte spelar Creeeedeeeennssseee hela tiden, bli lite full på snodda öl, bli ytterligare utskälld av chef efter 15 set därför att man spelat för lite, trots att det inte finns någon publik kvar som överhuvudtaget vill höra någon musik alls, vänta tills alla fyllon tagit sig ur lokalen, börja packa ihop och ner 5 ton utrustning, packa 5 ton utrustning i släpkärra, inte få gage, för så var det inte sagt, åka x-antal mil hem, tömma släpkärra på 5 ton utrustning, rodda tillbaka ner i replokal, åka hem (förhoppningsvis i någon bil), somna, känna att tusen spänn verkligen är lättförtjänta pengar.
Så här går det till och det är därför jag känner med stackars Erik i Idol, som får så mycket skit av alla därför att han skolats av livets hårda coverskola till att bli en säker sångare… den typen av sångare som sätter fram en JÄVLA attityd och ett sätt att sjunga som alla hatar, men samtidigt förväntar sig. Coversångaren vet att han har allt att förlora varje gång han öppnar munnen, bandet likaså. Alla musikrecensenter hatar coverband… Ett skönt läge vore att låta dessa feta musikjournalister prya i ett coverband… bara för ett enda gig.

Ett parti

Jag röstade inte i årets rikspartival. För mig är att rösta lika egalt som att välja ett fotbolls- eller hockeylag att heja på och slösa energi på.
Jag anser att alla partier, i Sverige och världen för övrigt, är styrt av en och samma grupp individer. Dessa figurer har en enda tanke och inriktning; total kontroll.
Man skulle kunna säga att all politik och alla politiska partier, världen över, har en gemensam idé och, så att säga, portionerar ut samma grundtanke i olika valörer och benämner dessa; höger, vänster, blått, rött, demokrati, diktatur och så vidare. Tricket är att all politik har en gemensam nämnare.
För att överhuvudtaget bara börja tänka i banor liknande dessa krävs att man är intresserad av politik i allmänhet och, i ett vidare perspektiv, hur vardagen är konstituerad samt med en gnagande känsla av att det vi uppfattar som vardag – livet – hur vi interagerar gentemot våra medmänniskor, hur vi arbetar, tjänar pengar, betalar räkningar o.s.v. inte riktigt klingar helt sant.
Jag kan inte bli av med känslan att jag de facto har noll kontroll över mitt liv, trots att jag lever i ett ”fritt” land. Visst, jag kan i stort sett göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det; spela, äta, glo på TV, tala i mobiltelefon, men jag är inte fri, någon bestämmer reglerna för hur jag skall gå tillväga för att göra som jag vill, och det kostar alltid på ett eller annat sätt.
Är man nöjd med livet och tycker att – everything is hunky dory, det é la synd å ändra på detta goa, fan, låt det vara som det är, vi har dé änna gôtt – så blir det här inlägget på min blogg meningslöst, vänd dig om i bingen och fortsätt att sova gott. Undrar man däremot hur det kan se ut som det gör i världen med krig, motsättningar folk emellan, religion och hur det hela hänger ihop, då kan man säga att ett långsamt, trött uppvaknade har skett.
Jag önskar att jag hade kommit på de här tankarna och idéerna av mig själv, och hade en klar och tydlig teori om hur saker och ting hänger ihop. Jag kan bara säga att jag redan som ung visste att det vi upplever i vardagen måste vara en illusion av något slag och att människosläktet inte är kronan på verket som den slutgiltiga produkten av en naturlig evolutionär chansning. Skulle människan vara ”top notch” i universum? Nej, det vi gör mot lägre stående varelser som till exempel djur och växter, gör någon annan i sin tur mot oss också. Det gäller bara att våga inse detta faktum. Människan är boskap, uppfödda till föda och hållna i en illusionär ”farm”. Vem eller vilka är då dessa någon/några som håller oss som dumma kreatur? Ja, svaret på det tar lång tid att studera sig fram till och jag måste tyvärr avstå från att lägga fram detta här på bloggen, men vill man (och vågar) går informationen att tillförskansa sig.
För den som är hugad vidarebefordrar jag en länk till en website skriven av en kvinna som gjort bestående intryck för min världsbild; Laura Knight Jadczyk, här.
Hennes arbete via sin/sina hemsida/or och de böcker hon skrivit är massivt och tar år att läsa igenom. Jag har ”jobbat” med hennes teorier i cirka 5 år och är långt ifrån färdig, men jösses vilka ”eyeopeners” hon bjuder på.
Nåväl, tillbaka till politiken.
Ett frapperande bevis på att politik, genom alla tider, inte för en sekund är ämnad att tillföra människan något som helst gott, tvärtom, är de senaste händelserna kring den nya svenska moderata regeringen. Jag vill bara klargöra att för min del finns varken höger eller vänster, blått eller rött – alla politiker ljuger, medvetet eller omedvetet oavsett vilken färg eller rumslig riktning de bekänner sig till.
När vi vanliga människor på gräsrotsnivå inte gör som lagen påvisar brukar det medföra någon form av bestraffning. Betalar vi till exempel inte våra räkningar kommer farbror kronofogden hem till oss och hämtar stuff som motsvarar de belopp vi är skyldiga. Påminnelser om ej betald räkning skickas samma dag som räkningsaviens sista betalningsdag infaller. Det finns alltså inte en chans i helvete att vi kommer undan lagen – vi måste betala eller ta ett straff.
Politiker däremot har fritt spelrum att bära sig åt hur som helst. Varför? Jo, därför att de, återigen medvetet eller omedvetet, gör tjänster åt de som bestämmer – som befinner sig långt upp i pyramiden. Politiker gör, så att säga, dessa skuggfigurers ”dirty work” och måste därför ha vissa privilegier – som att till exempel ha tillåtelse att fullständigt skita i lagar som vi andra måste följa.
Nu är det ju en ny regering som sitter vid makten, denna gång lite blåaktig, men för övrigt lika korrupt som den lite rödare varianten. Media, som ägs och styrs av ”bakgrundsfigurerna” är lika lögnaktigt korrumperad, har fått tillåtelse att nosa upp några snaskiga scoop om diverse nya stadsråd och deras affärer, enbart för att folk skall ”känna” att; nu jävlar går drevet och ingen sitter säkert vilken färg man än har på sina åsikter (ytterligare en MYCKET stor, listig lögn som vi har gått på).
Låt oss för skojs skull titta lite på vad som nosats fram, och hur detta fullständigt går rakt över människors, i allmänhet, huvuden.
Media har (tillåtits) snoka fram att (hittills) tre nya stadsråd inte har betalt TV-licensen till Radiotjänst.
För min del borde TV vara gratis – men det är klart – vi skall ju betala en avgift för att ytterligare göra hjärnan till ursketet äpplemos. No pay no play, no money no funny, no pain no gain o.s.v. Jag skulle själv verkligen vilja strunta i att betala TV-licens, men se det går inte för då kommer någon med en antenn och scannar utanför dörren och sedan blir det svidande pålagor.
Men, detta gäller inte för politiker och andra i högt uppsatta positioner i samhället – de som gör ”the dirtywork”, inte för vår skull, utan sin egen.
Allright, vi börjar med Maria Borelius. Hon har inte betalt TV-licens på några år för hon har bott utomlands. OK, det är väl en hyfsad förklaring. I en radiointervju sa hon att; ”vi har precis kommit hem från England och har faktiskt inte hunnit packa upp och koppla in TV:n ännu…”
Försök inbilla mig att hon, den tid hon vistats i Sverige och gjort sig redo för sina nya uppdrag, inte har haft TV:n igång i villan. Rent skitprat givetvis. Hade inte media uppmärksammat smitningen hade hon såklart inte betalat licensen senare heller, så var det bra med den saken. Nu har hon, enligt Radiotjänst, betalat sin licens och man får väl låta just Borelius löpa fritt.
Näste flane är migrationsminister Tobias Billström, som sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan, vid 23 års ålder, inte betalt TV-licens. Han säger att han; ”medvetet avstått från att betala för att han anser att SVT inte sänder några bra program”, och tillägger ”att han inte betalt tidigare då han bodde hemma heller”.
Jaha, till att börja med kan jag tänka mig att mamsen och papsen stod för fiolerna då Billström bodde hemma. Sedan känner jag att; fan, va schysst, då kan ju jag också säga att jag inte tycker att SVT sänder nåt bra och skippa betalningen. Skillnaden är att jag inte kommer undan så jävla lätt utan får en rejäl bestraffning. Vad behöver Billström göra? Bara bekänna i media, betala och sedan är allt glömt och förlåtet. Billström får inga betalningsanmärkelser som leder till ett rungande nej på banken om han skulle vilja låna stålar, eller starta ett telefonabonnemang, medan jag får en saftig prick för åratals av uteblivna betalda räkningar, som innebär att jag blir en persona non grata vad gäller banker och ekonomi. Rättvisa va?
Sedan har vi kulturminister Cecilia Stegö Chilò som inte heller har betalt TV-licens på sisådär 15-16 år… Aw Gaawd… En kulturminister, som har ansvar för Public Service och de kulturyttringar som ändå görs i SVT…
Hennes ”försvarstal” i media fick mig att faktiskt rodna och skratta på samma gång; ”jag är hemskt ledsen att jag gjort detta snedsteg” o.s.v.
Nu kan man ju tycka att de som just blivit nyutexaminerade ministrar måste få ha några lik i garderoberna – det har vi ju lite till mans, eller hur? Visst, det är inte det att de inte betalt för sig som stör mig, utan insikten om att de har en gräddfil i samhället som vi andra inte har. Dom klarar sig utan straff – vi vanliga dödliga gör det inte. Med andra ord; folk och makthavare står olika inför lagen. Varför? Och vem bestämmer att det skall vara så?
En ytterligt intressant sak var det som Fredrik Reinfeldt sade i media när han fick frågan om vad han tyckte om dessa ministrars fadäser, nämligen; ”dom visste inte att de skulle bli stadsråd vid tillfället för sina snedsteg”…och sedan ”jag tycker att Chilò skall få en andra chans, för jag tror hon blir en bra minister”…
Huppuppupp här nu, vänta lite! Om dom inte visste att de skulle bli stadsråd när de sket i att betala räkningarna, implicerar detta att det är OK att inte betala räkningarna om man inte tänker eller tror att man skall bli minister. Jamen, fine, då skiter jag i att betala mina räkningar, för när fogden kommer för att mäta ut de tillgångar jag har så kan jag säga att, det är OK, jag har inte tänkt bli stadsråd och dessutom är jag bra på det jag gör, så jag borde få en andra chans, precis som kulturminister Chilò.
Det är bara det att för oss vanliga köttmaskiner tar det inte 15 år, eller aldrig, att bli upptäckt, vi får en påminnelseräkning dagen efter det att den ursprungliga räkningen förfallit.
Som sagt, rättvisa, va?

Back in the Loop

Aha, nu finns man med på YouTube också. Året är 1999 (tror jag) och giget är med E-Type på RantaRock-festivalen i Finland. Innan oss spelade Diamond Dave Lee Roth, som jag med darrande knän hejade på och skakade hand med. Kolla in en en låt här.
Man syns inte så mycket, men till vänster, från publiken sett, vid de två kördamerna.

Abbey (Adam) och Efva

Jamen, men se på självaste faahaan, hittade jag ändå inte en bild på Fru Dahlgren (och fuckin´ Abbey)... eller är det Attling de heter?

Fredagskväll

Folk är (o)vänliga nog att mejla mig diverse bilder från då och nu. För ett tag sedan fick jag denna bild, tagen en fredagskväll, i Sälen, om jag inte missminner mig. Nåväl, bilden är i alla fall från ett gig med den underbara Efva Attling (skall kolla i arkiven om det faktiskt inte finns andra freakiga bilder från den turnésvängen). Vi gjorde två sketasköna turnéer tillsammans i alla fall, runt 1985 sisådär. Efvas man - vid tillfället - Niklas Strömstedt - var väldigt intresserad av att vilja visa mig femsträngade Keith Richards-ackord, för att, så att säga, rocka till det litegranna... Är vi inte uppfödda med dessa ackord, liksom från födseln, redan?
Vid tillfället då bilden är tagen bollade jag med turnéer med så olika artistintressen som Anne-lie Rydé, Ratata, Rickfors och bland andra, Vargtass - (Duane Loken - jag återkommer till den "killen" i ett senare inlägg) och brittiska Ultravox.
And now, for something completely different;
Förra fredagen och lördagen, eller rättare sagt, - helgen, spelade jag musik (som det brukar kallas i vissa kretsar) - live...
Denna helgens fredag satt jag skönt nermonterad i soffan med några flaskor vin för att faktiskt taga risken att titta på TV och därigenom få hjärnan genomgrillad med skit och elände... Skit och elände blev det på SVT i någonting som kallas Musikbyrån Live... Efter några minuter med det var jag tvungen att byta kanal, och sisådär, hamnade jag inte mitt i Idol, detta underbara inferno av musikalisk limbo. Jag har ju skrivit tidigare om Idol, och sedan lämnat programmet - i tron om att det faktiskt måste ha självdegenererat i atomers beståndsdelar och upphört att existera. Döm om min förvåning - programeländet finns kvar, och juryn har faktiskt (jag valde detta program före Musikbyrån, just denna kväll... i och för sig ett lätt val) fanimej valt in en kandidat som någonstans har en röst, ett vibrato och feeling som kanske kan bli något. Felicia (hoppas jag stavat rätt nu) har faktiskt något som de andra saknar, nämligen; ett, i tempo, variabelt vibrato, trots (i låten hon framförde) för låg tonart - ett förbluffande register och timbre, och - framför allt - en hel låt framförd helt i avsaknad av wailingar och Lisa Nillson-puff, bara en sådan sak!

Tänkvärt

Aaahh, två riktigt sköna flyers från Signs of the Times

Idol addendum

Jahaja, nu vill jag såklart återvända till Idol, programmet där total icketalang ges ett ansikte (jag rantade och rejvade om Idol i förra inlägget, nedan). Jag yttrade ju en förståelse för juryn som måste pina sig igenom en omöjlig, blytung smet av förnedring i form av en hord totalt utsiktslösa nollor som försöker sjunga.
Frågan blir nu; vad har juryn för krav och hur definierar de en ”bra” sånginsats?
Om vi börjar med Clabbe, som för mig ändå står för någon sorts svensk helyllehet som medlem i Ola and the Janglers, som programledare för oppåpoppa, dessutom låtskrivare, producent, ljudmixare (bl.a. ABBA – live), raktöverdiskradiofenomen, sångare och faktiskt, som jag förstår det, genom vissa gemensamma vänner i sthlm – en riktigt trevlig och väl initierad musikersnubbe.
Ja, om vi börjar där det är som minst kasst, alltså med Clabbe, så är det nog hos honom jag hittar de flesta och bästa förklaringarna till de barn som ändå måste gå vidare till en slutgenomgång och gallring i Idol. Jag tror verkligen att Clabbe har en genuin känsla för rytm och sångkvalitet, någon sorts grundläggandande ”feeling för rullning” som de andra tre saknar.
Så har vi Fru Tomita, för mig okänd, precis som jag måste vara för henne, i en omvänd situation (…). Jag tror och tycker mig uppfatta att även hon har en sorts känsla för vad som krävs av en sångare/sångerska men i ett utbildande perspektiv. Hon är röstcoach och jobbar med att träna icke färdiga röster till att möjligtvis, kanske, bli något, alltså att försöka förvalta ett gryende hopp. Nu är det ju inte det Idol går ut på, där skall allt, så att säga, vara klart direkt. Det hade varit en helt annan femma om hon valde talanger för att träna och vidareutveckla till en färdig produkt. Nio gånger av tio, när hon säger sig ha upplevt ett ”Hallelujah Moment” hos någon av aspiranterna, har jag genomgått en ”gris”, en pärs, och kan inte begripa vad hon ser hos den makalösa sångfågeln.
Sedan har vi de två skalliga killarna, som jag fanimej inte kan komma ihåg namnen på…
Jag har förstått att de jobbar inom skivindustrin, alltså med skivbolag o.s.v.
Ja, där går gränsen vad jag pallar för (då lägger jag en pizza och går ut), för att citera en liten svartkrullhårig skivproducent jag jobbat med.
Skivbolagsfolk, om det nu är vad de sysslar med, måste vara det lägsta bubbelgumsbubbel som finns, i paritet med musikrecensenter och blåmaneter. Noll koll med andra ord…
Men, det är de här två skalliga snubbarna som liksom sätter standarden, som vi skall se…
Bröderna 8-ball måste i ärlighetens namn sägas vara rätt sköna snubbar, jag tycker ofta att de har sunda och friska åsikter och håller ofta med dem när de snackar med olika sångarhjon. De har rätt i det mesta, men det är när epitet som ”solklart”, ”stjärna”, ”fantastisk sångerska”, ”du é en klart lysande idol”, ”du berör mig med en fantastisk röst” o.s.v. som jag börjar undra hur det står till.
Betänk nu att två, rätt så ”funny guys” (skall erkännas), men som inte har någon som helst musikalisk bakgrund att (åtminstone) luta sig mot, bygger ett helt fundament, för hela Sveriges samlade populas, att spendera alla sina surt förvärvade pengar på, i form av nytt idolskap, skivsläpp, och i slutändan alla pengar i bolagets och sina egna fickor, faktiskt bestämmer vilka/vilken som skall bli din nästa Idol… är ganska skrämmande.
Detta är juryn, tyck vad du vill, säkerligen helt OK människor om man skulle lära känna dom, jättenajsa och genomtrevliga… men vad är det för figurer dom vill ha med i sitt program, och hur sjunger dom?
Just det, för nu måste vi faktiskt kolla hur de här sångförmågorna faktiskt låter.
Vi avfärdar direkt alla 99,99% av de sökande, för de är så värdelösa att man inte sett och hört något värre sedan Eldkvarn brann.
Så har vi de där, ytterst få som möjligtvis har någon promille feeling, som kanske efter några hundår i något band (de första 10 åren spenderade i replokalen och de 10 nästföljande gratis spelande på pizzerior och tomma, ödelagda discoklubbar) måhända skulle kunna ha nåt att komma med.
Låt oss verkligen skärskåda hur de som juryn lovordar faktiskt sjunger. Till att börja med har de ett lufttryck i voicen som inte ens skulle kunna få ett nyspunnet spindelnät på en centimeters avstånd från käften att röra sig… ”vilken fantastisk röst”; ”vilken kraft” säger juryn.
Sedan finns det inte en enda som kan hålla en ton, rakt, utan att waila, och ovanpå detta lägger de till ett vibrato som skulle göra Cyndee Peters gräddelin av avund.
Nu har vi; noll db i ljudstyrka, ingen luft, wailingar medelst handrörelser (som för att illustrera tonhöjd och tonsänkningar), och så slutligen Lisa Nilsson-puffet.
Du undrar såklart vad L. Nilsson-puffet är?
Jo, det är så att bra sångerskor och sångare har en viss luftkapacitet, alltså en reserv av luft som måste ut när sångfrasen är klar och sjungen. Om frasen inte är så krävande släpper dessa mästarinnor/are ut överflödig luft och behandlar den luftpuff som bildas till en del av sångljudet, alltså ett svängigt ahh- eller uhh-liknande, stönande puffljud i slutet av sångfrasen. Luften måste ut och man kan lika gärna göra en grej av det. Monica Zetterlund (Världens i särklass finaste sångerska, All Times) spenderade det på ett långsamt musikaliskt och i tempo exakt vibrato. Tvärt emot C. Peters gräsliga dito.
Nåväl, L. Nilsson har lyssnat mycket på Aretha Franklin, som både hade luftkapacitet och förmåga att göra vad fan hon ville med sin röst. Franklin sjöng ofta staccatoliknande, funkig, rytmisk sång som inte alltid tillät långa utandningar och därför använde hon sin luft, sin överblivna kapacitet, till att på ett svängigt sätt inkorporera utandningspuffarna i sin sångstil. Något L. Nilsson tagit efter, även om hon kanske inte alltid behöver det. Jag tycker Lisa är sketabra, och hon svänger riktigt styggt. Men det gör inte de som aspirerar till Sveriges nästa storstjärna i idol!
Speciellt inte när de lägger sig till med ett luftpuffande som de måste dra ett djupt andetag sekunden innan för att åstadkomma.
Anledningarna till att juryn väljer dessa stolpskott att representera Sveriges nästa idol måste ju bero på att det är lättförtjänta pengar, idioter som sjunger och säljer skivor för idioter som lyssnar och köper skivor. Eller är det bra TV, helt enkelt? Med Reklam? Och kanske en dietcola som släcker törsten. Och varför inte ta och ringa ett samtal i mobilen också?

Idol

Jo, alltså… Fan också… Jaja, jag har tittat på 2006 års edition av Idol, programmet där förhoppningsfulla idioter tror sig ha en chans att ta sig till toppen. Toppen av vad, kan man undra? En industri som är allt annat än musikbefrämjande. En marknad där ingen som helst erfarenhet erfordras, där man packar intet ont anande, naiva människor in i något de inte har en aning om och aldrig har testat eller känt på genom egna insatser tidigare.
De vanligaste kommentarerna man hör de unga förhoppningsfulla yttra är; Jag älskar att stå på scenen, jag älskar att sjunga och uttrycka mig, jag älskar att stå i centrum, jag älskar musik och jag vet att jag är född att bli känd och artist…
Dream on!
När jag hör detta vill jag liksom skrika; Älskar att stå på scenen!?! När i helvete gjorde du det senast? När har du någonsin varit i centrum? När kom du på att du kan sjunga? För fem minuter sedan, eller? Sedan vill jag fullkomligt vrååååla…
Och det är då jag kommer på det. Det är inte dessa unga människors eget fel. Det handlar om en dröm i en verklighet som jag personligen är mycket tacksam att jag hittills lyckats ta mig igenom med hyfsad heder i behåll.
Om det nu kanske ändå inte är deras eget fel att de står där och gör bort sig inför en försvarlig mängd människor som ser på programmet. Vad är det då som får dom till att göra det? Jag har en teori, men vill vänta en stund med att dra den.
Först, låt mig klargöra att inte precis alla som söker till idol är värdelösa, bara 99,99%. Det betyder att en på hundra har 0,1% talang och detta bygger vi ett idolskap på, här i det arma Sverige.
För sisådär tre år sedan satte den svenska versionen av idol igång och jag minns att jag vid den första säsongen (ja, vafan, jag kollade då också, ok?) tyckte genuint synd om de stackars barnen som utsatte sig för den hårda juryn. Jag kände liksom; ge kidsen ett brejk förhelvete, dom vill ju bara sjunga lite och ta en chans. Clabbe, som jag ändå någonstans respekterar, skitade ner sig och jag stod på barnens sida. Vad de andra i juryn anbelangade gav jag fulla fan, jag kände inte till Fru Japan och bröderna Skalle, men taskiga var dom i alla fall.
Nu har det gått tre år och jag har gjort en helomvändning. Jag står oavkortat på juryns sida och vill bara skicka de lallande barnidioterna åt helvete.
Vad är det då som hänt? Jag, om någon, som själv är en amatör av rang skulle aldrig våga utsätta mig för det som dessa kids ändå gör, och borde väl stå på deras sida mot ett etablissemang som står för, och dagligen pumpar ut ren skit, till människor som gladeligen köper det och, hör och häpna, tycker det är kvalitet.
Jo, det är avsaknaden av självinsikt. Clabbe själv gav uttryck för detta i tisdagens program, från Malmö, en stad där man ändå trodde det skulle finnas lite kontinentalt sköna talanger. Efter ett par hårresande avsnitt, där Göteborg, ack och ve, utgjorde en veritabel katastrof sänkte sig Malmö till en så Neanderthalliknande nivå att självaste Clabbe var tvungen att göra en analys av läget och ge någon slags förklaring till det erbarmliga tillståndet på sökande wannabees.
Det jag själv hade tänkt, med händerna på kinderna, halvt om halvt täckande öronen, och med munnen formad som ingången på en fågelholk, var; dessa människor har ingen självinsikt. Det finns alltså, för att tala ren svenska, ingen respekt för den egna personen, ingen bild av sitt eget tillstånd. För att gå ännu längre, ingen hut i kroppen och en otroligt äcklig tro på sig själv när det i själva verket inte finns… någonting alls. Tomt, innehållslöst och i total avsaknad av talang och musikalitet.
Nu vill jag klargöra en sak till; jag jämför mig inte med dessa barn och säger att jag är någon fantastisk musiker eller talang, tvärt om! Jag inser med pinsam smärta mina musikaliska brister. Jag skulle dock aldrig utsätta mig själv och andra för det som visas i Idolprogrammet, jag vet redan innan att jag inte skulle klara det.
Jag måste undra vad de tänker på. Precis som Clabbe sa, att när det står där i kön, timme efter timme, efter otaliga utgallringar, jämförelser med andra aspiranter, så är detta en prövning i sig. Hur kan det komma sig att de flesta bara inte går raka vägen hem? Hur kan det komma sig att man inte frågar sig; har jag vad som behövs? Har jag rösten, verkligen? Hur är min kapacitet egentligen?
Har jag rådfrågat min självinsikt om detta är rätt grej för mig? Säger verkligen min inre röst att detta är något bra?
Tydligen inte!
Och, detta är viktigt, det finns inte en klar bild av det egna jaget, det finns inte en tydlig föreställning om vad som är reellt. Det existerar bara en osann övertro på sin egen förträfflighet, en övertro som bara kan jämföras med den som lurade människor har. Alltså de som är förda bakom ljuset.
Nu kommer min teori om hur det har blivit så här genomsnett.
Vi ser idag hos väldigt många människor, både unga och gamla, en lömsk streetsmarthet. Ett skojande och fixande, så att förmåner enbart gagnar den egna personen. En total avsaknad av empati råder. Det är JAG först på och av, in och ut o.s.v.
Det känns faktiskt som om fler och fler människor uppvisar rent psykopatiska drag. Vissa är födda med en genetiskt inställd psykopatisk profil. De som är mindre lyckade psykopater åker i fängelse för massmord, lurendrejeri och diverse andra övningar. De som är framgångsrika psykopater blir chefer, politiker och andra högt uppsatta nyckelpersoner i samhället. Med andra ord, de som bestämmer.
All politik, och allt styrande, hela samhällsbildningen är designad för och av psykopater. Vi andra som har en själ måste foga oss, och faktiskt duka under.
Ett experiment som pågått länge, vi talar inte bara 2000- och 1900-tal här, är att få vanliga människor så tröga i hjärnorna att ett avslöjande om hur saker och ting hänger ihop inte kan komma till stånd. Det handlar om ett totalitärt globalt övertagande, a new world order, där psykopater regerar. Detta händer i det stora landet i väst, just nu. Medlen att fördumma människor till duktiga, icke tänkande robotar är många. Skola och TV är ett av de största medlen, via reklam. Fluorsköljning och ett stigande intag av nervgiftet och sötningsmedlet Aspartam (som finns i stort sett alla livsmedel) är ett annat. Det finns tusentals andra. Forska själv!
Ett av de största hoten mot människans hjärna och det egna tänkandet är Mobiltelefonen och dess tillhörande master och strålning. Titta på hur barn och ungdomar är fullkomligt förslavade av sina mobiltelefoner, ständigt bärande, knappande och gaggande på och i dom. Titta och observera så upptäcker du hur glasklart det är.
Vi ser nu de första horderna av ett totalt (av)programmerat släkte där eget sunt förnuft, tanke och en stadig självinsikt inte existerar.
Ett lallande släkte där de som inte tar sig till toppen på ren talang söker en snabb genväg via bland annat Idol… på TV… med reklam… med en dietcola i ena näven och mobilen i den andra.